Burnt Cross, "Break the law, not the poor"

/ ARTIST: Burnt Cross / TITEL: Break the law, not the poor / GENRÉ: Anarkopunk / FORMAT: Vinyl-EP / ETIKETT: Schizo /

Det här är ett argt plaststycke anarkopunk och innan jag skriver vidare om det vill jag bara påpeka att min filosofi är "oi! not politics! och jag är inte anarkist.

Trots det gillar jag anarkopunk, eller rättare sagt klassisk anarkopunk. Jag gillar soundet och ilskan. Tyvärr är dagens anarkopunkscen lika stereotyp och tråkig som oi!-scenen är. Om oi!band bara sjunger om fotboll, slagsmål, öl och snuthat, så är anarkopunken trist på det sättet att den låter likadant musikaliskt som den gjorde på 80-talets glansdagar, även om politikens skiftande karaktär gör att anarkopunkarna i alla fall kan hitta nya inspirationskällor. Jag skulle vilja att den textmässiga utvecklingen följdes av lite mer musikaliskt experimenterande.

Med det sagt sticker det här bandet ut en smula från mängden. Visst, det är arg södra Londondialekt, det går snabbt, inte för många ackord och sångaren härmar till och med Colin från Conflicts klassiska snack-sång. Det som gör Burnt Cross annorlunda och värda att lyssna på är det faktum att visst, det är fantasilöst, men de gör i alla fall vad de gör bra. Det är ett gediget hantverk och jag kan tänka mig att folk som gillar anarkopunk mer än vad en gammal skinnskalle som undertecknad gör finner den här plattan väldigt, väldigt bra och kan komma med nostalgiska kommentarer.

Texterna är också bra. Låten Ian Tomlinson skulle kunna vara skriven av ett oi!-band. Vidare covrar de en av mina absoluta favoritband inom genrén, nämligen The Apostles och gör en hejdunrande fin version av deras Mob violence.

Det är också kul att bandet kan tänka själva och inte bara sysslar med musikpolitisk nekrofili. Det finns så många band som eftersträvar att föra fram samma budskap som de klassiska banden, utan att tänka på vad som hänt sen Crass la ner och vilka politiska slusatser som gjorts sedan dess. Burnt Cross är inte ett sånt band. De är inte pacifister, utan snackar klasskrig.

Det här var kul att lyssna igenom och recensera. Musikaliskt är plattan bra, om än en smula stereotyp, textmässigt är den naturligtvis förkastlig, om än intelligent.

Sen är det såklart skitkul att svenska Schizo är med och släpper den. Hoppas på fler svenska anarkosläpp inom snar framtid!

En schyst platta som gjort ett medelmåttigt intryck får 68,3% i grad av tillfresställelse!

...of course they fucking do!

Jag kom in i scenen "på riktigt" nån gång under 90-talet, även om jag ofta pendlade mellan längre hår och rakat och klädde mig mindre uniformsmässigt. Det var först i början av 2000-talet jag klädde mig som skinnskalle rakt av. Då hade jag, emellertid, lyssnat på punk, reggae och ska sedan slutet av 80-talet.

Under 90-talet läste jag Richard Allens böcker och ville ut och smiska hippies, likt de flesta unga skins ville på den tiden. Det var viktigt att dricka öl, käka kött och hata hippies. Inte för att det fanns så många på den tiden.

Paralellt med detta skulle man också hata bandet Crass och alla dess efterapare. Crust var inte heller populärt. Hippie punks!

Jag har emellertid inom mig själv en upprorisk ådra. Om nån säger till mig att man måste göra vad som befalls, så gör jag ofta motsatsen om jag inte studerat och skapat mig en ordentlig uppfattning om frågan, som jag därmed kan sympatisera med.

Jag började köpa anarkopunkplattor och jag gillade musiken och fann deras budskap sympatiskt, även om jag analyserade det, som den avgrundskommunist jag var på den tiden som "småborgerligt".

Nu är jag kristen, har rakad skalle och går i subkulturella kläder uppblandade med vanliga och ser mig inte egentligen som skinhead längre. Men jag har kvar min kärlek till musiken, till oi! och Crass-banden.

Jag lyssnar minst lika ofta på de bästa anarkobanden som The Mob (UK) eller Zounds som jag gör på The 4-skins. Just de banden jag nämnde, The Mob och Zounds är viktiga och rejält bra musikaliskt hantverk, för de delade Crass åsikter och policy, men apade inte efter dem musikaliskt, likt alla dagens anarkopunkband apar efter Conflict, utan utvecklade sin egen stil och gav den en känslomässig twist som Crass saknade. Rudimentary Peni skall vi inte tala om hur fyttirakkern grisegenialiske de var och är!

Men Crass och deras scen byggde hela sin existens, textmässigt sett alltså, runt protest mot religion och bomben. Nu är kalla kriget över och vi lever i högst sekulariserade samhällen. Är Crass relevanta och vad har de gett punkscenen i sin helhet?

Crass är relevanta. Som nån i bandet sa på soundclippet på Best before, Crass verkliga prestation är att, något ironiskt, lärt folk att tänka själva. Deras opposition mot överheten och kommersialismen är också fortsatt relevant. Jag är själv kristen, monarkist och patriot, men jag finner något fint i ett budskap som går ut på att de som bestämmer inte skall ta för givet att vi är beredda att lyda deras minsta vink.

Men Crass viktigaste arv ligger inte i sitt budskap, utan i deras praktik. De flesta gamla punkare som varit med sedan slutet av 70-talet dissar oi! såväl som Crass och anarkopunken. För dem var punken ett avantagrdistiskt experiment för övre medelklassens konststudenter. Visst, det fanns band som Sham 69 och även om de betydde mycket för mig en gång i tiden, så är deras arv egentligen ganska begränsat.

Crass gjorde något annat.

Vad Crass gjorde var att starta eget skivbolag, eget tryckeri, skriva böcker, spela in film, ge stöd åt husockupantrörelsen och rent allmännt byggde upp en gatubaserad scen, en total punklivsstil skilld från Pistols, Clash och Sham.

Crass räddade punken. Om man skall jämföra deras betydelse för punken med något annat bands betydelse för sin musikstil, så är Crass för punken vad Run DMC var för rappen. De förde dem tillbaka till gatan, gav dem ett etos och byggde en motkultur. Utan Run DMC skulle varken Public Enemy eller 2 Live Crew haft en scen att vända sig till och utan Crass skulle varken Conflict eller Peter & The Test Tube Babies ha en chans att slå igenom.

Hur tydligt detta är går bland annat att se på hur de många olika sub-genrerna korspollinerade varandra. En snubbe ur Conflict gick vidare till 4-skins, en snubbe ur Special Duties spelade senare i D.I.R.T. och The Business covrade Crass paradlåt.

Det finns mycket inom anarkopunken, såväl som alla andra punksubgenrer, som är sämre, men den bakomliggande filosofin är unik. Kan en ny generation arga punkare inspireras av Crass bakomliggande diy-filosofi, men likt The Mob och Zounds gjorde, skapa ett eget sound och dessutom inte vara rädda för att applicera en rejäl dos humor eller utforska emotionella texter med bas i samhällskritiken och vad samhället gör för individen, ja då kan punken mycket väl "bli ett hot igen".

Inget spel i högre division nästa år!

Vi lyckades bara klara av 3-3, ser jag på internet, borta mot Åhus/Horna idag, vilket innebär att vi kommer på fjärde plats, med lika många poäng som tvåan och trean, men med sämre målskillnad.

Resultat och tabell hittar ni här!

Vad skall man säga? Visst hade det varit kul att gå upp en division, men man blir ju inte mindre stolt över laget, hemmafansen eller staden för det. Nästa säsong går vi upp i trean, jag kommer att vara på plats på hemmamatcherna, kommer du?

Låt oss då hoppas att Eslövs spelare spelar ännu bättre, att fler kommer på matcherna och att det hörs att det är vi som har hemmaplan på läktarna. Jag tror benhårt på att supporters kan peppa laget. Lite av tanken bakom den här bloggen är att peppa supporters att komma på matcherna och att göra klubben känd i fotbollssverige, men också att peppa spelarna. Jag är, som bloggare, allt annat än objektiv, jag är Eslövit och det är jag stolt över!

Tillsammans kan vi, om vi bara vågar, sjunga för spelarna, ha med en flagga eller något annat skoj för att ge klubben en levande supporterkultur!

Sen hoppas vi förstås att Höörs IS inte kvalar in till division 2, utan blir kvar i trean, så att vi kan ha känsloladdade lokalderbyn igen.

Forza Eslöv!

Ian Tomlinson

Ian Tomlinson, en hederlig engelsk knegare, dog efter ett polisingripande häromåret. Enligt många blev han mördad av polisen, men ingen polis har fällts. Detta är bara det senaste fallet i en lång rad tvivelaktiga ingrepp från polisens sida och tankarna går till fotbollsmartyren Gabriele "Gabbo" Sandri, som blev skjuten sittandes i en stillastående bil och vår egen Osmo Vallo.

Jag tänker inte kritisera Englands polisväsende, det får engelsmännen göra själva. Det räcker med att konstatera att polis och väktare i Sverige, i alla fall, gör sitt bästa för att ta ut sina aggressioner på unga skins och punkare. Jag tror vi alla som tillhört subkulturen har råkat ut för det nån gång.

Vad jag däremot gör är att skänka Tomlinsons familj en tanke och bildar mig en uppfattning i frågan. Oavsett om polisen mördade honom eller inte, så är Ian död och Storbritanniens magnifika tabloidpress har gjort en cover-up och utmålat poliserna som bror duktig i sedvanlig ordning. Trots bilder på polis som slår honom med batong, helt oprovocerat, så skrev tidningarna om en polis som försökte hjälpa en döende man!

Därför uppmanar jag alla min bloggs läsare att besöka och läsa på webbsidan The Ian Tomlinson Family Campaign!

Rest in peace, Ian!

En intervju med Close Shave

EKA: Vem är med i den nya line-uppen och varför bestämde ni er för att återförena bandet?

CS: Line-uppen är Fluff – sång, jag (Jedd) – Gitarr, Sid – bas, Steve – trummor. Fluff ville återförena bandet för en bra tid sedan och kontaktade Steve, han kontaktade även Sid, som också ville, men problemet var att man inte kunde hitta en gitarrist, så återförenandet lades på is. Jag snackade med Fluff en kväll om att återförena bandet och jag sa att jag gärna skulle vara med.

EKA: Låter ert nya album som er klassiska Hard as nails, eller har ni bestämt er för ett annat sound?

CS: Den nya plattan är ett livealbum, så det finns sånger från de flesta av Close Shave's släpp, däribland Hard As Nails.... Men också nåra nya sånger.

EKA: The Midlands är hem till några av de bästa banden i scenen, däribland Crux och Loyalty, såväl som nåra dodgiga band som English Rose och Razors Edge. Hur är scenen där idag och finns det någon anda av unity mellan punks och skins?

CS: Det finns egentligen ingen unity-anda, men alla kommer överens med varandra. Scenen är fin här för tillfället, många band som spelar och en hel del Reggae nights

EKA: Vad är den största skillnaden i dagens skinheadscen jämfört med när ni först blev skins?

CS: Kan inte svara egentligen, eftersom jag inte var med på den gamla goda tiden... Nuförtiden är scenen finfin i alla fall, massor utav nya oi!-band bildas och gamla återförenas.... Scenen verkar gradvis växa.

EKA: Vilka fotbollsklubbar stöder ni och vad tycker ni om modern fotboll? Stöder ni nåra lokala amatörlag med?

Fluff är West Ham, Steve är Birmingham City, jag är Villa och Sid är Port Vale

EKA: Ni skall snart dela scen med ett svenskt band, Pitbull Farm. Ser ni fram emot det gigget och finns det nåra andra svenska band ni gillar? Skulle ni vilja spela i Sverige och hur arrangerar man ett gig med er?

CS: Jag ser faktiskt fram emot det gigget massor, jag är ett stort fan av psychovbilly, såväl som av oi!... Så det skall bli kul att dela scen med ett riktigt 'Billyband

Om det finns nåt intresse av att boka oss, så skicka oss ett meddelande på: www.facebook.com/closeshaveofficial

EKA: Om er musik var en sport och inte musik, vilken sport skulle den vara? Nåt hårt och fysiskt som rugby eller nåt elegant och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?

CS: Förmodligen fotboll, eftersom alla älskar fotboll, hahaha

EKA: Nåra ord till era svenska fans?

CS: Tack för allt intresse för bandet genom åren! Skulle gärna spela där nån dag!

Sjuttisju, "Skit i stan"

/ ARTIST: Sjuttisju / TITEL: "Skit i stan" / GENRÉ: Trubadurmusik / FORMAT: CD-EP / ETIKETT: Stockholm Södra Records /

 

(Skivan finns också på Spotify)

De flesta stora fotbollsklubbar har musiker som diggar dem. Av alla eldsjälsartister på gräsrotsnivå är nog AIK-trubaduren från 90-talet den mest kände, men Hammarby's Sjuttisju är den bäste.

Det här är pubmusik med hög allsångsfaktor och några av de bästa texterna från någon svensk artist. Visst, de glorifierar Bajen, men Sjuttisju är trots sitt bajande uppenbarligen en mycket intelligent man med en känsla för lyrik som överträffar allt annat jag hört inom subkulturell musik på svenska. Det är så bra att man nästan vill bli bajare själv.

Det här är med andra ord, en näst intill perfekt platta. Sjuttisju har nog sin anledning att ha med låten Gustav, men jag tycker den drar ner på hela skivans kvalité. Skivan hade helt enkelt varit bättre utan den.

Texterna till låtarna handlar, föga uppseendeväckande, om Bajen och Stockholms södra kvarter. På Socialgrupp 3, ett av mina favoritspår på plattan får man dessutom lite trasproletär stolthet som värmer i hjärtat på en gammal deklasserad lodis som undertecknad.

Jag gillar också låten Hat, även om jag inte är kategori c själv, utan kategori a. Men man får ändå ge honom att han är fyndig i att beskriva Bajens rivaler, såväl som väktare.

Jag skulle uppmana alla fotbollsfans att stödja den här artisten så gott det går och jag har sett Bajen-stickers i Lund, så om det finns en supportersklubb där skulle jag uppskatta om de tog ner honom för en spelning. Man känner ju igen kärleken till ens eget lag i hans texter och eftersom jag ibland går på Landskrona BoIS hemmamatcher vet jag att bajare gillar att sjunga med, så jag tror nog att han gör sig riktigt bra live.

Det har var en fin upplevelse sång, gitarr, trummor och flöjt, mycket angenämare än electro-plattan jag recenserade av samma artist för nån vecka sen.

 

En bra platta får ett bra betyg. 98,3% i grad av tillfredsställelse.

En intervju med Projekt 9

EKA: Jag tänkte ni kanske kunde börja med att presentera bandet, vem som gör vad och vilka band ni spelat med tidigare, plus att berätta lite om bandet historia hitintills.

Arthur: Bas (Med i The Lowlifes och tidigare i bland annt Poor Old Slugs)
Erik: Sång (Tidigare med Frenzy Four)
Ville: Trummor (Med i The Lowlifes)
Johan: Gitarr (Med i Agent Bulldogg och Antipati)
Opoku: Gitarr(Med i The Lowlifes)

Arthur: Vi började någon gång 2009 utan ambitioner. Sedan dess har vi blivit av med två medlemmar och värvat tre nya om man ska vara noggrann. Tre gig (med första framträdandet bortärknat) är avklarade och vi siktar på att det ska bli fler.

EKA: Ni har, som sagt, spelat i många andra band tidigare, så vad är det musikaliskt som gör Projekt 9 till bandet det är om man jämför det med era tidigare? Hur skulle ni beskriva er musik?

Arthur: Projekt 9 låter inte som något tidigare band vi har spelat i, men influenser kommer nog från alla. Vi har alla skrivit musik till våra tidigare grupper så nu blir det till att lyssna på många viljor när det är något nytt på g. Än så länge har det funkat bra.
Generellt är det ganska enkel musik, med både hårda bitar och poppigare partier.

EKA: Flera av er har nyligen gått från punksubkulturen till skinheadvärlden. Vad var det som fick er att byta stil?

Arthur: Jag vet inte riktigt om det stämmer. Och det får någon annan svara på.

Ville: Stämmer inte riktigt som Arthur säger. För min del har det alltid varit och alltid kommer att bli punksubkulturen som är aktuell.

Opoku: Det är bara jag som nyligen gått över till "skinheadvärlden". Jag gjorde det för att det kändes rätt.

Johan: Man är ju numera inne på 10e året va.

EKA: En stor del av den här bloggen handlar om Jamaicansk musik och northern soul, så jag tänkte fråga er i bandet vad ni har för relation till genrérna. Är det nånting ni lyssnar på alltid, ibland eller bara på sommarens grillfester? Nån särskild artist ni gillar jättemycket och som ni kan dela med er av? Tänkte också fråga er vad ni tycker om ”modernare” Jamaicansk musik, typ dancehall och ragga.

Arthur: Jag gillar Judge Dread. Dancehall och ragga, det är väl bara skit?

Ville: Ingen relation alls egentligen. Dock finns det riktiga pärlor i de båda genrerna. Har egentligen ett intresse att gräva mig lite mer i dessa, men det är brist på tid då jag gräver mycket i punk och det finns en jävla massa kvar att gräva fram.

Erik: Gillar en hel del gammal ska och reggae. Northen soul går väll an som bakgrundsmusik, annar intresserar det mig inte specielt. Och ja Arthur,
dancehall och ragga är bara skit!

Opoku: Uppskattar också en hel del ska och reggae. Hatar dock all ragga dancehallskit.

Johan: Gammal reggae är alltid uppskattat på lördagkvällen, men ytterst sällan en tisdagmorgon om du hajar vad jag menar.

EKA: Vad tror ni om samhällsklimatet i Sverige? Kommer det att bli fler punkare och skinnskallar om samhället fortsätter vara lika rövknullat som det är under alliansen, likt det kom flera punks and skins under Thatchers era?

Arthur: Att det håller på att balla ur helt ooch hållet kan vi väl vara överens om? Angående mer punkare och skinnskallar, folk är ju bara hipsters nu för tiden.

Johan: Tror tyvärr som arthur att det inte funkar på samma sätt längre, folk engagerar sig inte längre i riktiga subkulturer, det är bekvämare att bara sitta och fåna sig med en iPad och sluta raka sig. Med lite tur kan det väl vända men jag räknar med att vi varken blir färre eller fler.

EKA: Gillar ni fotboll? Nåt särskilt lag ni håller på? Vad tycker ni om modern fotboll?

Arthur: En gång himmelsblå, alltid himmelsblå. Fotboll är bäst att spela (och inte att titta på), med fötterna och på modernt vis (på typ playstation).

Ville: Nää, bara när det är EM och VM.

Erik: Är i dagensläge inte speciellt insatt längre! Men
ÖSK när det gäller svenskfotboll i alla fall.

Opoku: West Ham United. Modern fotboll... Så länge det är West Ham är det bra.

EKA: Om er musik hade varit en sport och inte en musikstil, vilken sport hade den varit? Nåt hårt och fysiskt som rugby eller elegant och precist som biljard?

Arthur: Jag kan inte komma på någon sport som är spännande nog faktiskt, även fast både Prins Carl och Vindicate This! lyckades med att vara fyndiga.

Johan: Vi spelar alltid biljard när vi repar, så det får bli det.

EKA: Några ord till era skånska fans? När spelar ni live nästa gång?

Arthur: Har vi några? Kul att ni gillart! Vi spelar live nästa gång någon bokar oss! (Projektnio@hotmail.com)

Projekt 9

Projekt 9 är ett relativt nytt band som gjort ett par uppskattade spelningar och som har medlemmar från flera andra band. En låt, Elak elak elak, en cover på 4-skins klassiker (gissa vilken!) finns upplagd på youtube och den låter riktigt lovande. Av filmen att döma är de här killarna riktigt bra live.

Låten som finns på youtube är det enda jag hört av dem, så jag skall inte höja dem för mycket till skyarna, men om de har annat material av samma klass är de givna på en spelning nära dig snart.

Kolla också upp deras bandbloggsida!

Liberator, "Stand and deliver"

/ ARTIST: Liberator / TITEL: Stand and deliver / GENRÉ: Ska / FORMAT: CD / ETIKETT: Break a leg /

Den här skivan kom häromåret, men är ändå, av flera anledningar, värd att uppmärksammas.

Min kärlek till ska går lång väg tillbaka, jag diggade Madness som liten och Liberator var med om att återuppväcka min kärlek till genrén när deras Freedom fighters kom. Dock får en sak pinsamt erkännas och det är att jag sett band som The Specials och The Selecter, men Liberator, trots att de är skåningar, har jag aldrig sett live.

Men, tillbaka till skivan. Jag gillar den. Jag har alltid sett Liberator som Sveriges Madness, inte bara på grund av musiken, utan även på grund av texterna. Visst, Liberator var med om att utveckla det svenska 90-talssoundet och gjorde det väldigt fint. När det sen blev 2000-tal, så började många band att undersöka rötterna och många, tycker jag, låter betydligt mer 60-talsinfluerade än 2tone. Därför är det kul att Liberator på denna platta ligger kvar i sent 70-tal/tidigt 80-tal.

Men om Liberator på en del låtar på den här plattan låter som Sveriges Madness, så låter ockkså på en del låtar som Sveriges Specials. Inte bara musikaliskt då, utan, de har också ett textmässigt djup på låtar som Head full of nothing och Working week som jag tycker de saknat förr.

Bästa låten på plattan är titelspåret.

Detta är en av Sveriges bästa ska-plattor någonsin.

Den får utmärkta 92,7% i grad av tillfredsställelse!