Ingen Fantasi, "S/T"

/ ARTIST: Ingen Fantasi / TITEL: "s/t" / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: DIY / FORMAT: CD /

Jag har hört oi! på danska förr och gillat det, men aldrig en hel demo-CD och jag kan bara säga, efter att ha lyssnat på den här lilla fina plattan, att jag gillar det ännu mer.

Danska är svårt för svenskar, även för skåningar som undertecknad och det gör det inte lättare när sångaren brölar på som Hodges i 4-Skins, så efter att ha kollat låttitlarna och lyssnat hjälpligt på texten, kan man konkludera att bandet gillar öl, eller i alla fall att sjunga om öl, för alkoholen går igenom som tema på många titlar.

Men efter att ha kollat upp texterna på bandets hemsida fattar man att bandet har nåt mer att säga än att öl är gott. Det är vad Jimmy Pursey kallade "a laugh and a say", det finns sånger om relationer, såväl som politiker och pengautlånare. Det hela framställs på ett lätt sätt, men är schyst på alla sätt och vis. Till och med sången om hundbajs är cool på sitt sätt.

Musikaliskt är det ganska generisk oi!, med bröl i stället för sång och ganska enkla melodikonstruktioner men, som sagt, det funkar. Det är nånstans mellan tidiga 4-Skins och The Epileptics, rent musikaliskt, alltså.

Bandet har gjort fler inspelningar och jag hoppas höra fler av dem i framtiden, för det här är nåt av det jag väntat på, skandinavisk oi! på skandinaviskt språk, skulle gärna höra mer norsk oi! på norska med. Sant, Ingen Fantasi kanske inte ligger på lika nivå som Sveriges flaggskepp, Agent Bulldogg, men om de ges tid att utvecklas och inte går under av kopparslagare ("tömmermand" på danska, nej, jag kan inte skriva ett danskt "ö" på min dator), så kan de bli hur bra som helst.

En schyst platta får ett schyst betyg, 78,9% i grad av tillfredsställelse, närmare bestämt.

Keyser Soze, "The Remedy"

/ ARTIST: Keyser Soze / TITEL: "The Remedy" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Rocking Records / FORMAT: CD /

Så här är det, utmärkta tyska baktaktsetiketten Rocking Records skickade mig ett gäng skivor att recensera häromveckan, vilket jag är tacksam för. Förra plattan jag recenserade ur den högen var Dave Hillyard, vilken jag sågade. Jag tyckte helt enkelt inte om den, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här plattan, eftersom även Keyser Soze ligger på Rocking Records.

Men, men, det här är bra, riktigt bra. I skrivande stund sitter jag hemma från jobbet en sen höstdag med en förkylning och vädret är trist, ändå lyckas Keyser Soze få mig på partyhumör.

Grunden i bandest musik är ska/rocksteady, fast med olika utflykter i annan jamaicansk musik. (I ett fall, på låten Soul Ska, gör man även utflykter i afroamerikansk musik, då låten har ett härligt Blaxploitation-sound och man förväntar sig hela tiden höra en kvinnoröst sjunga "SHAFT"). Det är schysta baslinjer, schysta trummor, på ett par sånger riktigt schyst stämsång som skulle göra The Abyssinians gröna av avund.

Bandet har även ett par dublåtar med på platta som är nåra av de schystaste jag hört sen min gode vän Paki Curry upptäckte webbsidan "The dub selecter".

Textmässigt? Jag vet inte, det här är dansmusik och när det gäller sån brukar jag aldrig koncentrera mig på själva sången, men sångrösterna till sångarna är i alla fall schysta. Men det hade varit kul om man fått med ett par texter och lite mer info om bandet i det alldeles för korta inlayet.

Bandet gör verkligen allting rätt och jag kommer att lyssna på det här lång tid framöver. Det är schyst musik, helt enkelt. Stöd bandet, köp skivan! Kommer bandet till Europa är jag beredd att resa lång väg för att se dem.

En sån här kanonskiva får ett kanonbetyg. 90,1% i grad av tillfredsställelse!

Dave Hillyard, "California"

/ ARTIST: Dave Hillyard / TITEL: "California" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Rocking Records / FORMAT: CD /

Den här plattan är något av ett allstarprojekt från en ska-scen, den amerikanska, som jag, med undantag för The Toasters, aldrig haft nån ordentlig koll på, men folk, däribland saxofonisten Hillyard själv, från flera stora orkestrar deltager.

Musikaliskt är det mycket 60-tal och ligger nånstans mellan The Skatalites och The Heptones. Det är som om 90-talets skejtpunkare och ska-punkare vuxit upp, blivit bättre på sina instrument och sökt sig till rötterna.

Problemet är att allt vad Hillyard gör har gjorts för 40-50 år sen redan och mycket, mycket bättre med. Rudie kanske har soul, men Dave Hillyard har det inte. Låtarna är långa, tråkiga, intetsägande och förutsägbara likt jag vet inte vad. Skivan börjar med en version av Tom Petty's Won't back down och även om jag aldrig haft nån direkt positiv relation till Petty, så är det ju en kul idé, ta en tråkig artist, ge honom ett schyst riff och ett schyst backbeat och kör på. Problemet är att Hillyard inte lyckas med detta, utan låten blir just intetsägande och lika förutsägbar som resten av vad som blandats i smeten.

Jag har en tendens att ge skivorna jag recenserar väldigt högt omdöme, eftersom jag i vanliga fall lyssnar på nåra låtar av en artist på internet och sen antingen tigger från skivbolag eller köper själv. Den här skivan fick jag gratis tillsammans med ett par andra baktaktsverk från utmärkta etiketten Rocking Records. Hade jag lyssnat på Hillyard innan hade jag aldrig lagt ut pengar på den här plattan, nåt jag inte rekommenderar nån annan heller att göra. Så den får inget bra betyg.

Den tråkigaste ska-plattan jag nånsin hört får ett lågt betyg. 28,9% i grad av tillfredsställelse.