Jag började lyssna på punk i slutet av 80-talet, när jag gick i mellanstadiet. Jag diggade Ebba Grön, Sex Pistols, The Clash och Nina Hagen. Inte speciellt nåra streetkreddiga band.
Hursomhelst, jag blev kompis med en kille vi kallade "Mini-Kalle", sedemera känd som "Poxy". Han och jag lyssnade på punk tillsammans och var, tillsammans med en tredje kille, de enda punksnubbarna på skolan. Så småningom skulle vi bli kommunens första opolitiskt motiverade skins (jag var politisk, men skilde på livsstilen och politiken, jag var röd, men hängde aldrig med redskins), men det är en annan historia.
Någon gång i början av 90-talet upptäckte jag två band som kom att betyda mycket för mig under den perioden, nämligen svenska De Lyckliga Kompisarna (DLK) och amerikanska Bad Religion.
Jag gillade nog DLK bäst. De körde en blandning av Bad Religions speed och trummor, Stiff Little Fingers melodislingor, samt attityd och textinnehåll från svensk 77-punk. Det lät helt nytt för mig, som var uppfostrad på 77-punk. Det var snabbare, bättre genomtänkta texter och en melodi som gjorde att man kunde tralla med i refärnger och verser, något som innebar att bandet DLK och senare hela genrén som uppstod runt den kom att kallas just "trallpunk". (Nej, jag räknar inte band som Asta Kask, Attentat eller Sötlimpa till trallpunk, de var tidigare och hade en annan attityd).
Men säg den lycka som varar för evigt. I DLKs spår uppstod som sagt en hel genré av band som lät precis som DLK. Lågmärket kom med den politiska samplern Antifascistisk Offensiv, från 1996, där alla band, oavsett varifrån de kom, härmade Marts Stockholmsdialekt. Ungefär som alla band (undantaget Clockwork Crew) i oi!-scenen som försöker låta som real Cockneys.
I sanningens namn hade jag slutat lyssna så mycket på trallpunk när den samplern och hela plagiatscenen infann sig. Runt den tiden lyssnade jag mest på Jamaicansk 60-tals ska och oi!.
I alla fall, genrén trallpunk hade blivit så tråkig att de flesta av oss som lyssnat på genrén låtsades som att vi aldrig gått igenom det stadiet och genrén blev den bredare punkscenens whipping-boy. Ett svenskt community som är så hemskt att jag inte tänker nämna det vid namn (nej, det är inte Bråkis jag talar om) hade på sitt punkforum länge en text där det stod att trallpunk inte räknades till riktig punk. Sant, plagiatbanden kan knappast kallas punk om punken handlar om att göra sin egen grej. Skåningar som låter som Stockholmare blir bara töntigt.
Men, så damp en recenssionskiva från bandet Trevolt ner i min postlåda häromåret och jag återupptäckte genrén. Trevolt, Skånes bästa band, hade verkligen en egen stil som de uppenbarligen utvecklat genom att lyssna på samma band som influerat DLK och inte bara kapat DLKs koncept rakt av. Det var nytt, men samtidigt troget det gamla, det var fräscht, spännande och häftigt och det var kul att höra att en av ens tidiga punkförälskelser fick nytt liv igen.
Efter Trevolt kommer, på min lista, street-tralliga Dräperz, som, om än inte lika coola som Trevolt, i alla fall gör sitt för att melodisk punk i Sverige skall få en revival och kanske tiden är mogen för det? Kanske vi skall slänga bort vår skam över att ha varit gamla trallpunkare och låta en av Sveriges inhemskaste genrér få en revival likt oi!/streetpunk fick under 90-talet och crust under 2000-talets första årtionde?
Kan fler band följa i Trevolts och Dräperz fotspår, men göra sin egen grej, så tror jag att tiden kan vara mogen för en trall-revival!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar