Våldsamt Motstånd, "S/T"

/ ARTIST: Våldsamt Motstånd / TITEL: "s/t" / GENRÉ: Crust / ETIKETT: Högre Tempo! / FORMAT: CD /

Så här är det, jag har lyssnat på punk i typ ett kvarts sekel och mycket av det jag lyssnar på till vardags, mest oi!, anarko och uk82, börjar bli tråkigt. För lite kreativitet i scenen gör att man förvisso gillar nya band man hör, men man får inte den där smockan i buken man fick första gången man hörde 4 Skins eller Dirt. Så det hade varit kul med lite omväxling och omväxling är vad Våldsamt Motstånd levererar. En rejäl smocka i buken, med andra ord.

Våldsamt Motstånd spelar i en division som jag har alldeles för lite koll på, Crust-divisionen. Jag gillar band som Amebix, Nausea och Citizen's Arrest, men Våldsamt Motstånd är ännu argare och brutalare än de banden.

Jag kan förstå om folk som tror Ebba Grön räknas som arg punk blir förfärade av det här. Jag har så lite koll på Crustscenen att jag inte tänker jämföra bandet med något annat, men jag tycker mig höra lite Black Metal-influenser. Det är schysta gitarrslingor, brutala trummor och growl-sång. Då och då tycker jag mig vandra i ett landskap av Darkthrone och Celtic Frost, bara ännu brutalare.

Bandet är bra, med andra ord, på vad de gör och gör en intresserad av vad som händer inom den scenen. Mosh-partierna i låtar som till exempel Nackskott får en att vilja dansa runt i en enmanna-moshpit i lägenheten.

I broschyren som följer med CDen får man ett par ledtrådar till vad de sjunger om och som Lovecraft-nörd kan man ju inte annat än digga låten Dagon, även om man på den, precis som alla andra låtar, får anstränga sig rejält för att ens låtsas förstå vad de sjunger om.

Våldsamt Motstånd är bra på vad de gör och de skall ha stort tack för att de gör en intresserad av en i mina cirklar bortglömd scen.

Kan nog tänka mig att recensera fler liknande plattor i framtiden.

En schyst platta får ett schyst betyg. 92,3% i grad av tillfredsställelse!

En intervju med Contempt

Det är Steve Contempt som svarar på frågorna.

EKA: Ni har hållt på sen 1984. Har ni haft många förändringar i line-uppen och har ni haft några särskild byten i sound?

CT: Line-uppskiften? Ja, skitmånga. För många för att minnas alla om man skall vara ärlig. Gitarristen, Mart, är den ende som varit med från första början, men vi har varit med om för många trummisar för att kunna räkna dem. Trogg var ganska mycket en stabil institution på bas, men dessvärre tog cancern honom för ett tag sen och sedan dess har Sam tagit över. Vi har haft ett par tre sångare med, men jag är faktiskt den nästlängst tjänande efter Mart nu. Musiken har inte ändrat sig så mycket. Jag tror och hoppas att vi har blivit bättre och expanderat vårt sound en smula, men det är i grund och botten ganska rak och enkel punk rock för det mesta. Det är vad vi gillar.

EKA: I en del delar av världen går anarko/peacepunk inte så väl ihop med vad som i vanliga fall kallas "streetpunk". Jag tycker, efter vad jag hört av er, att ni har ett street-sound med mycket politiskt innehåll i texterna. Är det en orsak till ovänskap var ni bor, eller umgås alla punkare och skins där ni bor?

CT: Well, det är olika för vem du frågar, skulle jag tro. För det mesta hänger folk här med varandra och kommer överens: ingen gillar, av uppenbara skäl, att bli predikad för, men alla gillar nåt att dricka och en kul utekväll, eller hur? Skins och punkare kommer bra överens, men höger/fascistisk/rasistisk politik tolereras faktiskt ingenstans. Punken är och bör vara väldigt frihetlig och rakt motsatt de ideologier som inte accepterar sådan frihet, oavsett om det är hudfärg, sexualitet eller vad det nu gäller.

EKA: Hur ser scenen för politisk punk ut i Storbritannien ut idag? Vilka band bör vi lyssna på? Om ni jämför scenen med när ni började, vilken är då den största skillnaden, vad är bättre och vad är sämre? Dessutom, vilken roll i motståndet kan ett band spela?

CT: Well, scenen är annorlunda på olika platser. Jag tror Birminghamscenen är ganska bra, men det finns massor utav bra gigs överallt, men massor utav dåliga med. Det är fantastiskt hur många folk som kommer till spelningar med större band, men då undrar man var i helvete de kommer ifrån. De är aldrig på plats annars! En av de stora förändringarna är att många punkare nu är i 40- eller 50-årsåldern och på många ställen går det en skiljelinje mellan gamla punkare och unga punkare. Skulle vara kul att se mer unity, unga punkare som tar sig ut att stödja de gamla banden och vice versa. Med så mycket sagt är jag skyldig till att inte stödja de unga banden så mycket, men jag har barn och går inte ut så ofta nuförtiden.

Och när det gäller ett bands roll i motståndet... Well, det samma som alla andras. Vi håller först och främst på för musiken, för att underhålla, det var därför vi plockade upp gitarrerna och trumstockarna, för att vi först och främst ville spela musik. Förhoppningsvis kan vi upplysa lite här och där, och få fram budskapet, men till syvende och sist handlar det vad vi gör när vi inte är musiker, hur vi lever våra liv till vardags. Att inte köpa all skit som finns därute, vara organiserade, leva så fritt som möjligt, så mycket utanför systemet som möjligt och försöka att hjälpa eller uppmuntra andra att göra detsamma. Att inte lita på vår regering eller politiker, att lite på oss själva och på varandra och att ta tillbaka makten på så sätt. Förhoppningsvis kommer saker och ting att börja uppluckras och falla sönder, vilket jag tror de har börjat göra. Vi behöver bara ha ett par saker redo när det händer, och ju mindre vi litar på "systemet", desto lättare blir det när den tiden kommer. (Och det kommer den att göra!)

EKA: Punk och reggae brukade komma bra överens och dessutom gillar många människor som gillar punk också reggae, sen har du hela 2tone-grejen och såklart ska-punk, för att inte nämna The Ruts. Lyssnar ni själva reggae/ska och vad tycker ni om den ofta våldsamt homofobiska naturen hos moderna ragga-låtar?

CT: Ja, för fan, jag älskar reggae och ska. Jag växte upp på 2tone och punk och har lyssnat på reggae och dub i åratal. Jag älskar, för att vara ärlig, många sorters musik. Och när det gäller något homofobiskt, åt helvete med det. Vad är de så rädda för? Kan inte förstå varför en del människor är så intresserade av vad andra människor gör med sina könsorgan, låter som osäkerhet om du frågar mig. Sex är bättre än hat, oavsett vem du gör det med, så länge det är på lika villkor, så klart! Men reggae, ja, det gillar vi.

EKA: Är ni vegisar? Jag och en vän, som likt mig är vegis, har en pågående, aldrig slutande diskussion över vegismat som smakar som riktigt kött, han tycker det är omoraliskt, medan jag tycker det är perfekt, för nu kan alla käka vad de vill och det är dessutom cruelty-free. Vad tycker ni om detta?

CT: Ja, vi är alla vegetarianer på gränsen till veganer. Intressant sak du tar upp om hela moralgrejen. Jag kan bara tala för mig själv och min familj och vi gör alla vårt bästa för att hitta etisk mat, cruelty-free, ekologisk, fair trade, etc. Jag skulle gärna vilja veta varför han inte tycker det är etiskt. En hel del sojabönsodling är oetisk och sojaburgare kan därför, enbart av den orsaken, sägas vara oetisk. Dessutom, det finns fler etiska faktorer än bara dödandet av och lidandet hos djur, så som miljöpåverkan, kapitalism, skador på inhemsk kultur och olika sorters odlings sidoeffekter med. Det huvudsakliga målet måste, emellertid, vara att minska köttkonsumtionen på hela planeten och jag tror inte man klarar det utan "köttsubstitut", för de gör det verkligen lättare för folk att göra övergången eller bara att minska andelen kött de konsumerar. En del människor måste vara allt eller inget, nåt jag personligen inte sympatiserar med. Vi är 95% veganska, de flesta av våra måltider är veganska, vi köper inte mjölk, äter nästan inte ost och det skulle inte vara tillräckligt bra för en del folk, men den militanta inställningen avskräcker en hel del människor. De tror att de inte kan ta an utmaningen, så de fortsätter med att äta kött varje dag, men jag anser att varje måltid som är vegetariansk istället för köttbaserad är en liten seger. Varför är det inte ok för nån som äter kött varje dag att skära ner till 2 eller 3 dagar i veckan? Ge dem en chans och de kommer snart att bryta med vanan, falskt kött hjälper denna övergång. Vi äter det själva väldigt sällan, men jag har varit vegetarian i 20 eller mer år och kan överleva utan det. Fullkorn, böner, linser, gröna bladiga grönsaker, fixa tillräckligt mycket av det och du klarar dig!

EKA: Ni har en låt som heter Glory seekers om modern fotboll. Går ni fortfarande på matcher eller har ni gett upp hoppet om att folket nånsin kommer att återerövra det en gång så vackra spelet? Vad tycker ni om non-league fotboll?

CT: Well, fotboll är nåt jag älskat så länge jag kan minnas och Mart med. Craig och Sam kan dock inte bry sig mindre. Både jag och Mart har säsongskort till våra respektive klubbar, förhoppningsvis gillar Mart non-league, eftersom det ser ut som att hans lag (Wolverhampton Wanderers) är på väg ditåt! Jag brottas ibland med moralen i att stödja en så snuskig kapitalistisk sport, särskilt eftersom mitt lag, Norwich City, ligger i elitdivisionen Premier League, men det är inte själva fansen som går på matcherna som jag har nåt emot. Skulden till problemen bakom den moderna sporten är alla tv-pengar från Sky, det är nåt jag inte ger mina pengar till , utan till min lokala klubb som jag inte nåt emot att stödja. Om folk skulle skita i att köpa sina kanalpaket från Sky TV och gick till matcherna i stället och verkligen se dem, så skulle det vara mycket friskare. Så ja, stöd no-league-lagen. Min lilla dotter gillar att gå på fotboll, men hon tycker det är för mycket oljud på Premier League-matcher, bless her! Så damfotbollmatcher, vilka fortfarande är rätt små här och non-league-matcher passar henne mycket bättre. Som med allting annat påverkar hur och var du lägger dina pengar vilken sorts värld vi lever i.

EKA: Om er musik var en sport och inte musik, vilken sport skulle den vara? Nåt hårt och fysiskt som rugby eller nåt elegan och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?

CT: Helvete, det vet jag inte, tiddleywinks? Alla kan spela det, men inte alla är bra på det.

EKA: Nåra ord till era svenska supporters? Gillar ni nåra svenska band? Vill ni spela här? Hur bokar man er?

CT: Fortsätt kämpa på! (Detta skrev Steve Contempt på svenska själv - övers. anm.) Känner inte till så många svenska band, Project Hopeless, de är väl svenska? Jag gillar dem. Säkert andra med, men jag är trött och kan inte tänka. Jag har full upp med att hålla reda på alla engelska band redan! Vi skulle älska att spela i Sverige, det har varit på tal många gånger, men det har aldrig hänt, men låt oss få det att hända! Det är kostnaden som oftast är boven i dramat, men om nån vill sätta upp en spelning med oss, så turnerar vi i Europa nästa år, runt slutet av maj, troligtvis, så det skulle funka. Facebook är troligtvis det bästa sättet att få kontakt med mig, så kontakta mig på: http://www.facebook.com/steve.contempt  och låt oss talas vid!

Cheers, Steve

En intervju med Jr. Thomas

EKA: Hur kom du i kontakt med den jamaicanska musiken? Attraherades du av den, likt mig av skinheadanknytningen, var det 90-talets ska-punk eller var det den jamaicanska musiken som direkt tilltalade dig?

JrT: För mig var det den jamaicanska musiken direkt. Jag började köpa Blood & Fire-samlingar, Trojan-samlingar, Lee"Scratch" Perry samlingar vid tidig ålder. Jakten på mer musik blev bara mer intensiv i det att jag började leta efter sällsyntare spår på 45or. Jag gillade särskilt Trojans soul-covers på amerikansk musik. Att höra deras tolkningar av sånger som jag lyssnade på när jag växte upp träffade mig som en bomb. Nu är det på sätt och vis motsatsen. Jag hittar en jamaicansk sång och förstår senare att det var en amerikansk soul-cover.

EKA: När slog det dig för första gången att du kunde "göra" musik? vem inspirerade dig och har du alltid spelat den sorts musik du spelar idag, eller började du med nåt annat?

JrT: Jag började skriva och spela musik när jag var 13. Jag började spela reggae när jag var 17. Jag tog det, emellertid, inte på allvar förrän jag nyktrade till för 4 år sen. Att lägga droger och alkohol bakom mig hjälpte mig verkligen att lägga fokus på att skriva bättre sånger. Jag kämpade med att bli motiverad innan den förändringen, eftersom jag hade de problemen.

EKA: Har du spelat utanför USA? Var är det alltid ett roligt ställe att spela? Vad har det betytt för dig att ha en europeisk etikett (Rocking Records) bakom dig?

JrT: Jag har spelat i Montreal, Canada, bara. Jag skall, emellertid turnera i Europa i maj och juni, tidigt i den kommande sommaren. Riverside Stomp 10 skall bli riktigt spännande!

EKA: Jag försöker hålla kärleksaffären mellan punk och reggae vid liv på min blogg och frågar ibland punkband som jag intervjuar vad de tycker om reggae, så jag tycker det kunde vara en god idé att fråga dig vad du ttycker om punk/oi!. Nåt särskilt band du skulle kunna rekommendera våra läsare?

JrT: Jag diggar oi! Faktum är att det finns ett band från Minneapolis som vi spelat med, Vicotry, heter de. De är badass!

EKA: Är det möjligt att arrangera bra spelningar där ni bor eller händer det att "trubbel" bryter loss? Har ni nånsin haft nazistiska "skinheads" på era spelningar som skapat trubbel?

JrT: Den riktiga skinheadscenen här är toppen. Inget gemensamt med nazisterna. Det skulle knäcka mig i fall det blev så. Skinheadscenen här har varit ett väldigt stöd och jag är tacksam för det.

EKA: Vad tycker du om fotboll? Kommer Major League Soccer att expandera i framtiden och vad tycker du om Amerikas landslag?

JrT: Jag tror Major League Soccer kommer att expandera i framtiden. Tekniken i dag talar för det. När det gäller vårt landslag, så är vi i samma grupp som Tyskland, så jag är hoppfull!

EKA: Om er musik var en sport och inte musik, vilken sport skulle den vara? Nåt hårt och fysiskt som amerikansk fotboll, något elegant och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?

JrT: Förmodligen ett maratonlopp, ha ha. Det är en lång, svår väg, men i slutändan absolut värt det i fall du bara har passionen för det. Att spela den här sortens musik måste komma från passionen, för den ekonomiska utdelningen är, som vid maraton, minimala.

EKA: Nåra ord till dina svenska fans? Skulle du vilja spela här? Nåra svenska band/artister du gillar?

JrT: Jag hoppas kunna komma till Sverige under sommaren som kommer, jag skulle älska möjligheten att spela för Sverige. Dessutom skulle det ge mig möjligheten att se nåra coola svenska band uppträda med!

Jr. Thomas, "Meets the Venditions"

/ ARTIST: Jr. Thomas / TITEL: "Meets the Venditions" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Rocking Records / FORMAT: CD /

På senare år har jag inte hängt med så mycket i vad som hänt i baktaktssvängen, utan mest lyssnat på gamla plattor, men så har utmärkta etiketten Rocking Records skickat mig ett par skivor att recensera, varav den här är en.

Mycket har uppenbarligen hänt medan jag lyssnat på gamla skivor från förr, flörten med punken verkar definitivt vara borta och nu är det snarare så att de som blivit kvar i scenen och gör musik är inspirerade direkt av originalen, 60-talsscenen på Jamaica.

Vad vi får här, levererat av Jr. Thomas, är bra, välspelad musik av folk som kan sina instrument och inte bara gör tråkig punk med baktakt. Texterna är också helt klart av det bättre skicket, mest kärlekstexter och även om Jr. Thomas inte levererar Shakespeares sonetter, så är det svårt att skriva meningsfulla kärlekstexter, men jag tycker överlag att han lyckas.

Men musiken är den främsta "selling pointen". Jag vet inte varför, men jag får vibbar av Sly & Robbie, såväl som Althea & Donna och Blaxploitation-erans soulmusik. Det är soulful ska/rocksteady och en hel del reggae från tidigt 70-tal, innan ganja-psykosen satte in.

Jag tänkte först skriva att Jr. Thomas är bra så är han så fruktansvärt bra, Somebody like you är definitivt en het kandidat till titeln "årets bästa låt", alla kategorier. Det står jag fast vid. Men jag hade också tänkt skriva att när han är dålig, så är han bara seg och tråkig, men efter ett par genomlyssningar kan jag bara konstatera att hans musik växer på mig och det mesta på plattan är faktiskt riktigt schyst, även om den stundtals förblir en smula seg.

En schyst platta får ett schyst betyg. 82,5% i grad av tillfredsställelse!

En intervju med Ingen Fantasi

EKA: Hur startade ni bandet? Hur kom ni fram till att ni ville heta "Ingen Fantasi"? Vem skriver sångtexterna?

Sancho: Jag hade länge tyckt att Odense saknade ett oi!-band och försökte få några av mina vänner att starta ett. Men han som jag tänkte skulle sjunga ville inte och inget riktigt hände. Så jag gjorde det själv med Søren och vi fick med oss Gartner att spela trummor. Det var då, runt 2008.
Men bandet blev aldrig något annat än snack, när vi satt och drack på vår stampub Sir Club i Odense centrum. Så var det de första två-tre åren. Och bandet som aldrig repade blev ett skämt. Våra vänner rullade med ögonen när vi fått några öl i oss och började igen snacka om att vi snart måste komma igång.
Under våren 2011 tog vi oss samman och sökte en replokal och i september repade vi första gången - på Kansas City Odense, var bandet fortfarande bor. Gartner och jag hade inte spelat på allvar på 15-20 år och Søren var också ganska ringrostig. Först var det meningen att han skulle spela bas, men han tog gitarren, för vi hade ännu inte funnit nån gitarrist. Så de första veckorna körde vi nåra cover-versions på Evil Conduct, The Dictators och Misfits.

Vi hade säker fotsatt spela covers länge, om det inte var för att vår gode vän J.P. (från Last Seen Laughing) ringde och erbjöd oss ett gig, redan när vi repat tredje eller fjärde gången. Han ville ta oss till Århus och spela med Jenny Woo och Combie Bruisers i maj 2012. Plötsligt fick vi bråttom att skriva några egna låtar, så vi kunde ha ett gäng av dem färdiga. Vi var också tvungna att hitta en basist snabbt och det visade sig att en av våra vänner, Gamle, längtade efter att spela lite punk.

Vi klarade skriva 13 sånger och spela in vår första cd före konserten i Århus. Men när vi skulle spela upp dem för våra vänner vid ett repetitions-gig en vecka före konserten hade vi druckit lite för många Danish pride (8%), så ett fyllebråk resulterade i att Gamle inte hade lust att fortsätta. Lyckligtvis kom Oscar in och tackade ja till att spela bas på de tre gig vi hade i kalendern - även om han bara hade sex dagar på sig att lära sig hela katalogen före vår debut. Vid ett annat tillfälle under de tre konserter blev han lyckligtvis fast medlem i bandet.

Vi är inte helt överens om vad vi hette i början. Jag är helt säker på att vi hade bestämt oss för namnet Mean Drunk, Søren hävdar bestämt att det var The Mean Drunks. Faktum är att vi var så pass oense om det att vi insåg att det var lättare att komma överens om att vi skulle hitta på ett tredje. Det blev till Holmgang, som vi tyckte var ett bra fett gammalt skandinaviskt ord som passade perfekt till ett oi!-band med texter på danska. Men det visade sig att det redan fanns ett spanskt oi!-band som hette så, så vi var tvungna att komma på något nytt. Under en kort tid hette vi Øl, Bold & Porno, men det kunde vi inte ens själva ta på allvar. I stället tog vi namnet Ingen Fantasi från Sørens e-mailadress.

Namnet har fått blandad mottagning. Det finns folk som tycker det låter som namnet på ett pre-pubertalt barnpunkband. Jag anser att det är mycket oi! och passar fint för oss. Vi sjunger för katten inte om drakar och sagor och hurdan världen kunde vara. Vi sjunger om vår vardag och saker vi känner utan en massa överdrifter. Självklart har vi plats för en liten rövarhistoria här och där, men i allt är det verkligheten och inte fantasin våra texter handlar om.

Det är jag som skriver texterna.

EKA: Hur ser punk/oi!-scenen ut i Odense? Hänger punkare och skinheads tillsammans? Odense är ju känt för Kim Larsen och HC Andersen, men finns det ett annat Odense med, ett som turisterna inte får se?

Sancho: Det finns ingen stor punkscen i Odense och oi! är nästan icke-existerande. Vi kallar oss Odenses bästa oi!-band, för det finns inga andra. Vi är nog bara en handfull skins i staden. Men vi har en hel del goda vänner som är old school-punks och vi har ett gott förhållande till de punkare vi stöter på. Som regel. Odense kan i bland bli lite lantligt och vi stöter givetvis på några av de välkända fördomarna om skinheads då och då.

I Danmark är nog Odense mer känt för Vollsmose än för HC Andersen. Till Vollsmose kommer det helt säkert inga turister. Tre av oss har bott i området och Oscar bor där just nu och det är också en del av den verklighet vi sjunger om. Vollsmose är, tills vidare, med i tre av våra sånger: Oiense punk, Hundelortesangen och ett helt nytt stycke om fördomar och idioter.

EKA: Har ni haft många gigs och vad är det bästa med att spela live? Något särskilt gig som står ut som riktigt kul?

Sancho: Vi har spelat cirka tio offentliga gigs. Det tycker jag är najs mycket, eftersom vi först började repa för två år sen. Vi tar det som en fest och försöker leverera det arrangörerna bjudit in oss för. Stämning och massa sånger om öl. Vi har haft turen att spela på några riktigt fina ställen. Jag gillar mest de spelningar där vi inte har spelat allt för tidigt. Så att publiken är mer friska och blir en del av stämningen snarare än att bara vara åskådare.

EKA: Många skånska punkare och skinheads (och många "vanliga" skåningar med) ser med stolthet på sin skånska identitet och landskapets historia som Östdanmark. Hur ser folk i Danmark på Skåne?

Sancho: Jag tror de flesta bara ser Skåne som Sverige. Restdanmark är dessvärre upptagna med att stänga sig själv och glömma historien, nederlagen och förlusterna, så att folken i de gamla danska områdena, som nu ligger i Ghana, US Virgin Islands, Tyskland och Sverige tänker mer på Danmark än vad danskarna tänker på dem.

Men jag tycker det är starkt att ni skåningar håller fast vid er identitet. Så ge fan i majoriteten av restdanskars okunskap - det beror nog lika mycket på tiden vi lever i. Jag är själv stolt Fynbo och Odenseaner.

EKA: Villen öl dricker Odense skins? Är det importöl som Guinness, eller finns det en öl-patriotism

Sancho: Bland industri-öl föredrar jag Ceres Royal, som vi kallar blå cola, den kommer ursprungligen från Århus, men bryggs nu på Själland; och Carlsberg pilsner, som är köpenhamnsk, men som nu bryggs på Jylland. Men annars gillar jag det mesta och det får gärna ha mycket humle och inte för mycket malt.

Ingen Fantasi är nästan anti-lokalölpatrioter. I en av våra sånger har vi degraderat den lokala Odensepilsnern från Albani till en icke-öl med texten: Oi! Oi! Oiense punk, vi drikker kun Albani når der ik'er mere øl. Albanis starka julebrygd, Blålys, har vi faktiskt en hyllning till (sök på Blåslys og glögg på YouTube), men Blålys smakar också långt bättre än den sura Odense Pilsner och så sparkar den som en häst.

I replokalens kylskåp har vi oftast Carlsberg och Ceres Royal.

EKA: Följer ni Odense BK? Kommer klubben någonsin tillbaka till sina storhetsdagar?

Sancho: När vi startade bandet var en av sakerna vi var överens om att vi som band inte skulle hylla en bestämd klubb, för några av oss är rätt oeniga. Søren är OB-fan.

Jag hatar Striberne (OB) och önskar dem all världens olycka. Jag är fan av Odenseanske B1909 (Danska mästare 1959 och 1964 och cup-vinnare 1962 och 1971). De ligger ett stycke ner i divisionerna efter ett misslyckat fusionsäventyr.

Gartner är boll-agnostiker och Oscar är väl nästan boll-ateist.

När vi sjunger om fotboll nämner vi aldrig något klubbnamn, så att vi alla kan stå för det.

EKA: Om ert band var en sport och inte ett band, vilken sport skulle den vara, något hårt och fysiskt som rugby eller något elegant och precist som biljard eller kanske något helt annat?

Sancho: Haha. Bra fråga. Kanske boxning, hudlöst ärligt och rakt på och hårt.

EKA: Några ord till era östdanska och rikssvenska fans? Gillar ni några band härifrån och skulle ni vilja spela här? Hur bokar man ett gig med er?

Sancho: Jag gillar verkligen ett par svenska band. När jag kollar på min hylla kan jag se gamla Perkele, Old Fashioned Ideas, Prins Carl, The Clichés och Gatans Lag. Jag vet att det finns mycket mer att kolla upp, så jag får följa rekommendationerna från Eslöv: Kategori A. Gatans Lags första album var en viktig inspiration för mig när det gäller att skriva på mitt modersmål och gärna med en glimt i ögat.

Vi vill gärna spela både i Östdanmark och i Sverige. Det handlar mest om att vara i god tid med att boka oss, så att vi kan se om det funkar med arbete och så. Och vi vill bara ha täckning för vår transport och ha lite mat och öl och ett ställe att sova om vi inte kan komma hem samma kväll.

Skål till våra nordiska bröder och till alla som stöttar den danska oi!-scenen. Om den någonsin växer till sig något är det tack vare er.