The Liptones, "Sidospår"

/ ARTIST: The Liptones / TITEL: "Sidospår" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: AMTY / FORMAT: CD /

AMTY har släppt en hel del bra plattor, men frågan är om inte det här är en av de bättre jag hört. Det är solklart den bästa av Liptones jag hört och det är kul med ska på svenska. Det är alltid kul med musik på svenska, men att göra ska på svenska blir nåt extra. Jag kan inte riktigt beskriva varför jag gillar det, men jag gör det verkligen.

Bandet har gjort sig berömt för att köra en blandning av ska och punk, men punken på den här plattan ligger nog mer i attityden och själva hastigheten på musiken. Det är långt i från tre-ackords-musik och särskilt blåssektionen imponerar.

Nej, jag skulle snarare säga att bandet låter som den felande länken mellan 2Tone och svensk 90-tals-ska. Även om bandet naturligtvis låter som sig själv, de har haft god tid på sig att utveckla sitt eget sound, så är det, om än på svenska, en stor nostalgitripp för oss som kom in i scenen på riktigt under tidigt/mitten av 90-talet, men framförallt tycker jag man hör en bit 2Tone-inspiration som man inte riktigt hört av bandet förr.

Jag tycker bandet påminner mycket om The Specials i det att de tar en punkattityd i botten och behandlar jamaicansk musik med den och gör det på sitt eget sätt och brygger en dansant musik till resultat. Liksom Specials kunde göra snabbare nummer, såväl som mer reggaeaktiga Ghost Town, gör Liptones Fri i samma dubbiga slöa reggaestil.

Det finns egentligen inga svaga låtar på plattan och även om jag skankar loss rejält till sista spåret, Sommarlåten, så är den absolut bästa låten på plattan Mörka kvarter, som jag tycker är nåt av det bästa som gjorts på svenska i baktaktsväg.

Det enda trista med plattan är att den kom under brittsommaren. Skulle vara roligare om den kommit under själva sommaren och blivit soundtrack till sol, grillade quornburgare och alkoholfri Stowford Press. Men, men, alla som gillar baktakt till sommaren får väl lägga den på is till 2015. Inte för att jag tror man hinner tröttna på den tills dess.

Skulle vara kul om bandet kom till Skåne inom snar framtid med.

Bra jobbat, pågar!

En schyst platta får ett schyst betyg, 95,8% i grad av tillfredsställelse!

En intervju med Jr. Thomas

EKA: Hur kom du i kontakt med den jamaicanska musiken? Attraherades du av den, likt mig av skinheadanknytningen, var det 90-talets ska-punk eller var det den jamaicanska musiken som direkt tilltalade dig?

JrT: För mig var det den jamaicanska musiken direkt. Jag började köpa Blood & Fire-samlingar, Trojan-samlingar, Lee"Scratch" Perry samlingar vid tidig ålder. Jakten på mer musik blev bara mer intensiv i det att jag började leta efter sällsyntare spår på 45or. Jag gillade särskilt Trojans soul-covers på amerikansk musik. Att höra deras tolkningar av sånger som jag lyssnade på när jag växte upp träffade mig som en bomb. Nu är det på sätt och vis motsatsen. Jag hittar en jamaicansk sång och förstår senare att det var en amerikansk soul-cover.

EKA: När slog det dig för första gången att du kunde "göra" musik? vem inspirerade dig och har du alltid spelat den sorts musik du spelar idag, eller började du med nåt annat?

JrT: Jag började skriva och spela musik när jag var 13. Jag började spela reggae när jag var 17. Jag tog det, emellertid, inte på allvar förrän jag nyktrade till för 4 år sen. Att lägga droger och alkohol bakom mig hjälpte mig verkligen att lägga fokus på att skriva bättre sånger. Jag kämpade med att bli motiverad innan den förändringen, eftersom jag hade de problemen.

EKA: Har du spelat utanför USA? Var är det alltid ett roligt ställe att spela? Vad har det betytt för dig att ha en europeisk etikett (Rocking Records) bakom dig?

JrT: Jag har spelat i Montreal, Canada, bara. Jag skall, emellertid turnera i Europa i maj och juni, tidigt i den kommande sommaren. Riverside Stomp 10 skall bli riktigt spännande!

EKA: Jag försöker hålla kärleksaffären mellan punk och reggae vid liv på min blogg och frågar ibland punkband som jag intervjuar vad de tycker om reggae, så jag tycker det kunde vara en god idé att fråga dig vad du ttycker om punk/oi!. Nåt särskilt band du skulle kunna rekommendera våra läsare?

JrT: Jag diggar oi! Faktum är att det finns ett band från Minneapolis som vi spelat med, Vicotry, heter de. De är badass!

EKA: Är det möjligt att arrangera bra spelningar där ni bor eller händer det att "trubbel" bryter loss? Har ni nånsin haft nazistiska "skinheads" på era spelningar som skapat trubbel?

JrT: Den riktiga skinheadscenen här är toppen. Inget gemensamt med nazisterna. Det skulle knäcka mig i fall det blev så. Skinheadscenen här har varit ett väldigt stöd och jag är tacksam för det.

EKA: Vad tycker du om fotboll? Kommer Major League Soccer att expandera i framtiden och vad tycker du om Amerikas landslag?

JrT: Jag tror Major League Soccer kommer att expandera i framtiden. Tekniken i dag talar för det. När det gäller vårt landslag, så är vi i samma grupp som Tyskland, så jag är hoppfull!

EKA: Om er musik var en sport och inte musik, vilken sport skulle den vara? Nåt hårt och fysiskt som amerikansk fotboll, något elegant och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?

JrT: Förmodligen ett maratonlopp, ha ha. Det är en lång, svår väg, men i slutändan absolut värt det i fall du bara har passionen för det. Att spela den här sortens musik måste komma från passionen, för den ekonomiska utdelningen är, som vid maraton, minimala.

EKA: Nåra ord till dina svenska fans? Skulle du vilja spela här? Nåra svenska band/artister du gillar?

JrT: Jag hoppas kunna komma till Sverige under sommaren som kommer, jag skulle älska möjligheten att spela för Sverige. Dessutom skulle det ge mig möjligheten att se nåra coola svenska band uppträda med!

Jr. Thomas, "Meets the Venditions"

/ ARTIST: Jr. Thomas / TITEL: "Meets the Venditions" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Rocking Records / FORMAT: CD /

På senare år har jag inte hängt med så mycket i vad som hänt i baktaktssvängen, utan mest lyssnat på gamla plattor, men så har utmärkta etiketten Rocking Records skickat mig ett par skivor att recensera, varav den här är en.

Mycket har uppenbarligen hänt medan jag lyssnat på gamla skivor från förr, flörten med punken verkar definitivt vara borta och nu är det snarare så att de som blivit kvar i scenen och gör musik är inspirerade direkt av originalen, 60-talsscenen på Jamaica.

Vad vi får här, levererat av Jr. Thomas, är bra, välspelad musik av folk som kan sina instrument och inte bara gör tråkig punk med baktakt. Texterna är också helt klart av det bättre skicket, mest kärlekstexter och även om Jr. Thomas inte levererar Shakespeares sonetter, så är det svårt att skriva meningsfulla kärlekstexter, men jag tycker överlag att han lyckas.

Men musiken är den främsta "selling pointen". Jag vet inte varför, men jag får vibbar av Sly & Robbie, såväl som Althea & Donna och Blaxploitation-erans soulmusik. Det är soulful ska/rocksteady och en hel del reggae från tidigt 70-tal, innan ganja-psykosen satte in.

Jag tänkte först skriva att Jr. Thomas är bra så är han så fruktansvärt bra, Somebody like you är definitivt en het kandidat till titeln "årets bästa låt", alla kategorier. Det står jag fast vid. Men jag hade också tänkt skriva att när han är dålig, så är han bara seg och tråkig, men efter ett par genomlyssningar kan jag bara konstatera att hans musik växer på mig och det mesta på plattan är faktiskt riktigt schyst, även om den stundtals förblir en smula seg.

En schyst platta får ett schyst betyg. 82,5% i grad av tillfredsställelse!

Keyser Soze, "The Remedy"

/ ARTIST: Keyser Soze / TITEL: "The Remedy" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Rocking Records / FORMAT: CD /

Så här är det, utmärkta tyska baktaktsetiketten Rocking Records skickade mig ett gäng skivor att recensera häromveckan, vilket jag är tacksam för. Förra plattan jag recenserade ur den högen var Dave Hillyard, vilken jag sågade. Jag tyckte helt enkelt inte om den, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här plattan, eftersom även Keyser Soze ligger på Rocking Records.

Men, men, det här är bra, riktigt bra. I skrivande stund sitter jag hemma från jobbet en sen höstdag med en förkylning och vädret är trist, ändå lyckas Keyser Soze få mig på partyhumör.

Grunden i bandest musik är ska/rocksteady, fast med olika utflykter i annan jamaicansk musik. (I ett fall, på låten Soul Ska, gör man även utflykter i afroamerikansk musik, då låten har ett härligt Blaxploitation-sound och man förväntar sig hela tiden höra en kvinnoröst sjunga "SHAFT"). Det är schysta baslinjer, schysta trummor, på ett par sånger riktigt schyst stämsång som skulle göra The Abyssinians gröna av avund.

Bandet har även ett par dublåtar med på platta som är nåra av de schystaste jag hört sen min gode vän Paki Curry upptäckte webbsidan "The dub selecter".

Textmässigt? Jag vet inte, det här är dansmusik och när det gäller sån brukar jag aldrig koncentrera mig på själva sången, men sångrösterna till sångarna är i alla fall schysta. Men det hade varit kul om man fått med ett par texter och lite mer info om bandet i det alldeles för korta inlayet.

Bandet gör verkligen allting rätt och jag kommer att lyssna på det här lång tid framöver. Det är schyst musik, helt enkelt. Stöd bandet, köp skivan! Kommer bandet till Europa är jag beredd att resa lång väg för att se dem.

En sån här kanonskiva får ett kanonbetyg. 90,1% i grad av tillfredsställelse!

Dave Hillyard, "California"

/ ARTIST: Dave Hillyard / TITEL: "California" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Rocking Records / FORMAT: CD /

Den här plattan är något av ett allstarprojekt från en ska-scen, den amerikanska, som jag, med undantag för The Toasters, aldrig haft nån ordentlig koll på, men folk, däribland saxofonisten Hillyard själv, från flera stora orkestrar deltager.

Musikaliskt är det mycket 60-tal och ligger nånstans mellan The Skatalites och The Heptones. Det är som om 90-talets skejtpunkare och ska-punkare vuxit upp, blivit bättre på sina instrument och sökt sig till rötterna.

Problemet är att allt vad Hillyard gör har gjorts för 40-50 år sen redan och mycket, mycket bättre med. Rudie kanske har soul, men Dave Hillyard har det inte. Låtarna är långa, tråkiga, intetsägande och förutsägbara likt jag vet inte vad. Skivan börjar med en version av Tom Petty's Won't back down och även om jag aldrig haft nån direkt positiv relation till Petty, så är det ju en kul idé, ta en tråkig artist, ge honom ett schyst riff och ett schyst backbeat och kör på. Problemet är att Hillyard inte lyckas med detta, utan låten blir just intetsägande och lika förutsägbar som resten av vad som blandats i smeten.

Jag har en tendens att ge skivorna jag recenserar väldigt högt omdöme, eftersom jag i vanliga fall lyssnar på nåra låtar av en artist på internet och sen antingen tigger från skivbolag eller köper själv. Den här skivan fick jag gratis tillsammans med ett par andra baktaktsverk från utmärkta etiketten Rocking Records. Hade jag lyssnat på Hillyard innan hade jag aldrig lagt ut pengar på den här plattan, nåt jag inte rekommenderar nån annan heller att göra. Så den får inget bra betyg.

Den tråkigaste ska-plattan jag nånsin hört får ett lågt betyg. 28,9% i grad av tillfredsställelse.

Cartoon Violence, "Tit for tat"

/ ARTIST: Cartoon Violence / TITEL: "Tit for tat" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Rocking Records / FORMAT: CD /

Efter guldruschen slutade efter 90-talet har det stått till lite si så där med den ska som släpps. Mycket är helt enkelt skit, 60-talsinfluerad ska som bara låter trist och inte nyskapande, såväl som ska-punk med 90-talskomplex.

Men det har också kommit en hel del fina saker och Cartoon Violence, ett band jag aldrig hört innan den här avlyssningen är, efter nån initial tveksamhet, faktiskt helt reko. Bandet har inte uppfunnit hjulet och de första två spåren på plattan är lite si så där och får inte min okritiska kärlek, men från och med spår nummer 3, Sons & daughters, är det kvalitet rakt igenom. Lite konstigt att börja med de svagare spåren.

Vad låter Cartoon Violence som, då?

Grunden för bandet är utan tvivel inspiration från Madness, men bandet får det att låta, inte som en rip off, utan ger det sin egen stämpel. Visst, grunden är, som sagt, the nutty sound, men det finns också influenser från 60-talspop, new wave och, tycker jag, svensk ska. I bland låter bandet ohyggligt likt Liberator, men det är kanske resultat av att ha samma influenser?

Hela skivan är heller inte ska rakt igenom, utan det finns ett par fina utflykter i annan musik med, vilket läsaren kanske gissar efter att ha läst ovanstående om influenser. Låten Broken är en ballad, men blir inte tråkig, utan står fram som ett av albumets bästa spår, jag gillar verkligen gästsångerskans röst och cembalon.

Sättningen på bandet är ganska enkelt, det finns inget blås, utan gitarren är ganska dominerande tillsammans med keyboardet.

Men ett av bandets största kvaliteter är dess texter. De visar att man kan göra schyst ska utan löjliga texter. Det är inte politiskt rakt av, även om det finns låtar på plattan, främst Better, som kan uppfattas politiskt. Genomgående är det snarare diskbänksrealism a'la Ken Loach, fast i textform till musik som det definitivt går att dansa till. Det är, med andra ord, mycket vardagsproblem i allmänhet och relationsproblem i synnerhet.

Jag gillar plattan, men bandet har som sagt inte uppfunnit hjulet.

Men, men, en schyst platta som den här får 71,3% i grad av tillfredsställelse!

Ska mobilizer i Landskrona

En intervju med The Liptones

EKA: Hur bildades ni? Har ni haft många line-up-byten? Vad vill ni helst förmedla med bandet?

LT: Två polare, mo å mårten, delade replokal med sina respektive punkband och började skriva låtar ihop -97. Fixade trummis å började lira ute. Resten av medlemmarna hittades en efter en och -00 var liptones fulltaligt. Bobban ersatte orginaltrummisen -07. Förmedla? Bra energisk dansant partymusik med tänkvärda texter.

EKA:. Hade ni i bandet nån a-ha-upplevelse när ni först hörde ska och visste att ni ville göra sån musik? Har ni spelat i andra band med, inklusive andra genrér av musik?

LT: Mo kom nog i kontakt med ska nån gång på 80talet via typ madness å 4skins. Även 7an skinhead moonstomp florerade tidigt. Mårten första kontakt med ska va genom tapetrading millencolins första demo tidigt nittiotal. Men en gemensam favorit för mo å mårten i början var Rancids ...and out comes the wolves. Alla medlemmar har givetvis sin egen relation till ska och alla dess genrer, som färgar hur the liptones låter. Men mest lyssnas det nog på 60tals ska till 80tals twotone. Alla medlemmar har spelat i band innan liptones, allt ifrån punk hårdrock blues å jazz.

EKA: Ni har spelat en del i Europa, däribland London International Ska festival. Var är det, av alla ställen ni spelat, roligast att spela? Hur ser scenen ut i Sverige jämfört med internationellt? Vilka är svenne-ska'ns styrkor respektive svagheter?

LT: Jo vi har varit ute å lirat en hel del, både i Norden å neråt i Europa. De festa spelningar brukar hamna under kategorin "jävligt kul kväll" och det är en kombination av en jävligt engagerad publik, bra arrangemang och lagom med öl! Nån direkt skascen finns väl inte direkt i Sverige vad vi vet, men det e skit samma. Vi spelar var som helst för vem som helst bara omständigheterna e hyfsade.

EKA: Tror ni svensk underground/diy-scen har nån framtid med alla nedskärningar? Tror ni att dessa nedskärningar kommer att drabba de lokala kulturskolorna och hindra folk från att uttrycka sig, eller kommer det att bli som det blev med Thatcher-eran, som resulterade i en 2 tone-explosion och oi!-vågen?

LT: Vi som var med under 90talet å den frodande live scenen som fanns då, ser en allmän nergång vad gäller livemusik. Om det beror på nerskärningar, bristande engagemang eller det faktum att den yngre generationen verkar vara mer intresserad av att dansa till en såkallad DJ, låter vi va osagt. Men allt går i vågor, och kreativitet får i slutändan alltid ett utlopp i någon form eller annan.

EKA: Vilken av era plattor är ni mest nöjda med och vad kan vi förvänta oss av kommande släpp från er?

LT: Oj... Svår fråga. Alla medlemmar har nog olika favoriter av olika anledningar. Men vi e stolta över hela vår katalog. Nästa skiva e klar och kommer släppas inom kort. Lite jobb kvar på omslaget bara. Skivan sjungs för första gången på svenska och musikaliskt så är det mer av det som liptones lyssnare e vana vid, med lite avstickare åt olika håll.

EKA: Vad tycker ni om vad fotbollen har blivit? Kan folket, tror ni, nånsin ta tillbaka sin sport från dem som gjort den till en industri? Vilka klubbar hejar ni i laget på?

LT: I synnerhet fotbollen i de högsta divisionerna har blivit något av en industri där pengavinster räknas högt. Allsvenskan är väl inte det värsta exemplet men det har blivit så där också, tyvärr. Man kan, som supporter, kanske försöka påverka sin klubb genom engagemang i klubben men på elitnivå blir det så gott som omöjligt då dessa klubbar styrs i styrelserummen. En i bandet har ett lag som han följer och det är INTE från Skåne, hehehe men både MFF och HIF är starka i år :-))

7. Om er musik var en sport och inte en musik, vilken sport skulle den vara, nåt hårt och fysiskt som rugby, nåt elegant och precist som biljard, eller kanske nåt helt annat?

LT: Fotboll, absolut. Liptones musik är som en hemmamatch i fint väder, vinst och en massa kalla öl!!

EKA: Nåra ord till era fans i Skåne? Vill ni spela här? Hur gör man för att boka er?

LT: Var ett tag sen vi lirade i Skåne, men de gånger vi vart där har vi haft jävligt roligt och vi kommer gärna igen! För att boka the liptones så skickar du en förfrågan till liptones@mail.com eller genom vår Facebook sida. Tack för frågorna å ha en fortsatt go sommar! Skål:)

En intervju med Mobster

Mobster mobiliserade tre av medlemmarna: Anders Jeppsson (AJ), Niklas Anderberg (NA) och Mike Salonen (MS) för att svara på frågor inför Ska Mobilizer 2013.

EKA: Till att börja med, är det nåt i dricksvattnet, eller vad är det som får Landskrona att fostra så många bra baktakts-band?

AJ: Sommarstad, kuststad, arbetarstad. Ett vinnande recept för att fostra baktakt…
MS: Haha, tror kanske att det beror på att det alltid funnits många band i Landskrona. Framförallt efter punktiden. I och med punken, så uppmärksammades ska och reggae tidigt som musikaliska uttryck. Sen har ju Skåne överhuvudtaget varit bra på baktakt, allt sedan Skånes egen Bob Marley: Peps Persson!
NA: Att det just är Landskrona är ju också lite av en slump…

EKA: Finns det en stor känsla av unity i staden, så att punx, skins, rudeboys, etc umgås? Vad tycker ni om den attityd som finns hos vissa att man säljer ut sig om man, som ett ska-band, inte bara spelar för just "the usual suspects"?

NA: Det finns en ganska bra sammanhållning i staden, vi har alltid haft en mycket blandad publik i Landskrona sedan starten med The Skalatones.
MS: Och sen punktiden finns en bra samhörighetskänsla… Jag tycker man ska vara öppen för nya influenser… Puritaner är sällan vettiga… Vi har råkat ut för en del ”Ska-poliser” som tyckt att vi sålt oss, vilket vi struntar i. Däremot når vi en större publik.

EKA: Berätta om Ska-mobilizern i juni. Hur fixade ni fram den och kommer den bli ett årligen igenkommande evenemang?

NA: Vi tyckte det skulle va kul att arrangera en skakväll så som vi själva skulle vilja gå till… också kul att lira med gamla vänner igen som Charley Anderson (The Selecter/The Skalatones) och Michael Svegbrant från Skalatones.
Det kommer bjudas på musik från Skalatones, Mobster, Selecter och mycket annat. Johan Malm, från Reggae Scorcher, kommer att vara ska dj.
Spelningen sker på Gränden i Landskrona som vi arrenderar för kvällen (biljettpris 80 kronor)… Det ska bli riktigt kul…
MS: Ja, vi hoppas kunna göra detta återkommande… Vi får se och utvärdera efter den 15:e …

EKA: Vad tycker ni om den globala ska-scenen idag jämfört med när ni en gång kom in i den? Vilka internationella band skulle ni vilja dela scen med och vilka skulle ni inte ta i med tång?

AJ: Det saknas något eller några nya större band, det vore vitaliserande för hela Ska-scenen om det kom fram en större akt som kunde lyfta hela genren. Det finns många bra band och artister som är långt bättre än all det skräp som skapas i dagens musikfabriker likt Idol m.fl. När ska människor avslöja denna bubbla som är skapad för att sälja en produkt, när kommer nästa punkvåg? Den behövs mer än någonsin. Att få lira med Toots vore en ära  … Hoffmaestro skulle jag i inte ta i med en tång
MS: The Specials hade varit grymt! Aldrig, aldrig, aldrig Tomas Ledin!

NA: Jag tycker vi kan lira med alla band utan problem så länge de inte representerar nazistiska eller rasistiska åsikter…

EKA: Landskrona är rikskänt för sin sociala situation och sverigedemokraternas framgångar. Hur märker man av problemen dagligen och hur relaterar ni till det rent musikaliskt? Genom att koncentrera på positiva saker och få folk att vilja dansa i stället för att slåss, eller genom att gå till den andra extremen och predika från scenen?

AJ: Bara genom att tillhöra Ska-scenen i sig är att ta avstånd ifrån SD. Vi märker inte av SD direkt, de som sympatiserar med dem är väl främst tangentbordsmarodörer som inte kan ta en saklig diskussion med motargument. Fördomar i sig är farliga och är mindre begåvade personers verktyg för att skydda sig mot det okända. Vi bekämpar denna dumhet med våra texter, vi står för solidaritet och icke rasism!
MS: … och samtidigt får folk att dansa 
NA: Vi har alltid skrivit både humoristiska texter och texter med samhällsengagemang. Jag tror man skriver om vad som händer omkring sig…

EKA: Tror ni Landskrona BoIS kommer att återvända till Allsvenskan nån gång och vad tror ni behövs göras för att det skall ske?

NA: Det tror jag absolut, det måste gå, men det är svårt… pengar spelar en allt större roll inom fotbollen…
MS: Självklart! Mer satsning på ungdomar.
AJ: BoIS kommer alltid tillbaka, det är bara en fråga om tid och det finns endast en väg. Att ta fram lokala talanger, vi kan inte värva ihop ett lag som avancerar till Allsvenskan och det gillar vi! Att slå underifrån med lokala pågar som har BoIS inristat i hjärtat, det är sånt som enar.

EKA: Vad tycker ni om den pågående debatten kring 51%-regeln?

AJ: Vi är för demokratin i idrottsföreningar och emot kommersialiseringen av t.ex. Fotbollsklubbar. Idrott är till för alla och ska inte vara en lekstuga för penningstinna kapitalister. Titta hur det ser ut i England, där har vanligt folk knappt råd att gå på en fotbollsmatch. Det har blivit för mycket business!

EKA: Om ert band var en sport och inte ett band, vilken sport skulle det vara, nåt hårt och fysiskt som rugby, nåt elegant och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?

NA: Varför inte ett fotbollslag…
AJ: Utan tvekan! Vår trummis är som en målvakt, han skäller på alla! Basisten som en back, burdus och kompromisslös. Gitarr och orgeln är vårt välbalanserade mittfält och frontmannen är den som nätar efter sina smekande finter. Blåset kan utan tvekan jämföras med yttermittfältare, släpar benen efter sig men när de väl får bollen så går det undan och inläggen ramlar in i straffområdet.

EKA: Nåra ord till era fans i Eslöv? Vill ni spela här? Hur bokar man er?

MS: Vi hoppas att även baktaktsdiggare från Eslöv hittar till Landskrona den 15:e juni. Det hade varit kul… Det hade också varit kul att spela i Eslöv nån gång…
AJ: Det går alltid att nå oss och få mer info via vår hemsida (www.mobsterska.com)
NA: Keep Skanking! Vi ses på Gränden den 15:e på Ska Mobilizer 2013 

Bloggtips: "Barbed Wire Love"

Vill bara uppmana alla att kolla en ny, politikfri skinnskalleblogg från längre upp i landet. Bloggaren skriver mycket bra. Barbed Wire Love.

Lloyd Charmers R.I.P.

Sent igår kväll nåddes jag av nyheten att en av mina absoluta favoritsångare dött i en hjärtattack, nämligen Lloyd Charmers.

Charmers är kanske mest känd för spåren han levererade till samlingsplattan Skinhead revolt, men är så mycket större än så. Han var en av de bästa i sin generation och fortsatte skapa fin reggae långt efter skinhead-epoken.

Kan bara rekommendera alla att upptäcka hans musik.

Vila i frid, Lloyd!

Läs Trojan Records dödsruna här!

The Valkyrians, "Punkrocksteady"

/ ARTIST: The Valkyrians / TITEL: "Punkrocksteady" / ETIKETT: Fat Belt & Stupido / GENRÉ: Ska / FORMAT: CD /

Det här är det senaste släppet från Finlands, vad jag har hört, bästa baktaktsband och en väldigt, av mig, välkomnad platta.

Jag säger "välkomnad", därför att det släpps för få bra baktaktsplattor nuförtiden och ska-scenen lider fortfarande efter skejt-punkens våldtäkt av musiken under 90-talet, medan det mesta i reggaeväg bara är flum och hyllning av etiopiska diktatorer.

Att det då kommer band som är seriösa med sin musik, seriösa som The Valkyrians är mycket bra, för i bristen på bra ska håller skinheadkulten på att förlora sin själ. Dagens freshies verkar mest lyssna på oi! och RAC och har helt gått miste om de svarta rötterna i subkulturen. Visst, oi! har sin charm, men riktiga skinheads kommer aldrig att bara vara flintskalliga punkare, utan har en fot planterad inom ska, reggae, soul och r&b. Vi är mer sofistikerade än punkarna och jag skulle gärna se en revival av 60-talsmodell, mer svart musik, mer "sussed" klädstil, osv.

Som sagt, det här är en bra platta och jag tror att det här, om bandet bara får mer utrymme, skulle kunna vara del i en fightback för att återerövra scenen. Vad de har gjort på den här plattan är nämligen att köra ska/reggae-versions av kända punk/new wave-nummer. På så sätt tror jag folk som nästan uteslutande bara lyssnar på punk/oi! kan upptäcka en helt ny dimension av musiken.

Om man skall klaga lite kan man ju säga att det skulle behövs fler oi!-covers och färre 77-stukslåtar. Men det kan man tåla, även punken har ju en relation till Jamaica, om inget annat än så i band som The Clash och The Ruts.

Inte särskilt förvånande är det låtar från band som från början hade inspiration från JA som låter mest lyckade, typ Blondie's Heart of glass, som faktiskt mest är känd som en discolåt, men som började som en reggaelåt, The Ruts Babylon's Burning och The Clash's Career opportunities.

Men mest lyckad och bra är inte samma sak. Faktiskt låter otippade kort som Joy Division's Disorder förvånansvärt bra. Sham 69's Borstal Breakout har en fin orgelslinga och låter lite 2 Tone-ig, för att inte tala om Cock Sparrer's Riot Squad som blivit ett lugnare reggaenummer.

Enda låten på plattan jag riktigt tycker illa om är The Adverts Gary Gilmore's eyes, som faktiskt självaste TV Smith gästar på. Utan att göra låten bättre.

Jag gillar den här plattan och kommer definitivt kola upp mer av bandet. Gör din subkultur en tjänst och stötta bandet genom att köpa skivan!

89,3% i grad av tillfredsställelse får plattan.

Intervju: Thomas Eine

EKA: Berätta lite om din relation till jamaicansk musik och hur den uppväcktes. Berätta gärna lite om hur du blev skinhead med och hur scenen i Stavanger såg/ser ut. Vad jag har förstått, så har Stavanger en av de äldsta scenerna i Norge. Vad skiljer den från scenen i Oslo?

TE: Började, som många andra med oi! och 2 Tone i 14årsåldern och upptäckte efter ett ta 60-talsreggaen. Nu hade jag sån tur att jag har en äldre bror som är väldigt inne på reggae och han gav mig en solid introduktion till det hela. Det blev en musikalisk väckelse och förälskelse som finns kvar idag, till min plånboks besvikelse! Stavanger har haft skins sen slutet av 70-talet och har således den äldsta scenen i Norge. Skillnaden mot andra städer i Norge är att man i Stavanger alltid haft mer fokus på 60-tal och reggae; intresset för oi! och sånt har varit väldigt litet.

EKA: Berätta lite om Get Ready! och vad det är för folk som kommer dit, är det bara subkulturellt folk, eller?

TE: Jag flyttade till Oslo för runt två-tre år sen och startade omedelbart upp Get Ready! på Rockefeller. En kväll med strictly 60's sound på originalvinyl! Ända från början har det kommit mycket folk, så det är uppenbart att ett sånt koncept saknades i Oslo. Det är egentligen alla slags möjliga folk som kommer; skins, mods, punkare, studenter, unga, gamla, scooterister – inte på något sätt bara subkulturella. Och så vill vi ha det; så stor variation som möjligt!

EKA: Vilka norska band/artister förutom utmärkta the Phantoms bör våra läsare känna till?

TE: Det finns väl egentligen inte så väldigt många andra ska-band i Norge av idag; men Yoga Grossist från Oslo är bra, och gillar du mer 2 Tone-inspirerad ska är Skanksters från Stavanger absolut rekommenderade. Förutom dem är det väl inte så väldigt mycket att hänga i julgranen. Personligen föredrar jag en bra dj-kväll före en konsert med ett live-band, det måste jag erkänna. Reggae är bäst på skiva, ha ha!

EKA: Vilka svenska ska/reggae-akter gillar du?

TE: Hmmm, på det fältet är jag inte helt uppdaterad, måste jag erkänna! Känner till väldigt få såna svenska band, men jag är väldigt förtjust i både Håkan Hellström och Moneybrother!

EKA: Hur mycket respekt får du som 60-talsreggaegourmet av roots-folket? Vill minnas att AMUN-folket kört en del rootsigt material i Oslo, kommer det folk därifrån på era klubbkvällar, eller har de attityden att icke-roots är icke-bra?

TE: Det finns väl egentligen inte så väldigt mycket "crossover" från roots-scenen till vår 60-talsgrej. Självfallet finns det en del av rootsfolket  som är genuint intresserade av musiken, det märker vi på Get Ready!, men har det intrycket att för många av rootsfolket är det vi kör lite väl mesigt, kanske. Och det passar oss fint, vi vill helst inte associeras med flummiga haschrökare, squats, hampakläder och liten musikkärlek bortom Bob Marley. Get Ready! är på det sättet kanske lite mer associerat med soul-scenen än med roots.

EKA: Vad är det bästa respektive sämsta med ska/reggae-scenen i Norge av idag?

TE: Folk har svultit på ska/reggae länge nog här i Norge, så det bästa med scenen här idag är väl att folk nu är väldigt entusiastiska; det är mycket som händer och det är förhållandevis många som kommer på arrangemangen. Det värsta är väl att väldigt många i landet fortsatt tror att reggae bara är "Buffalo soldier", dreads och hasch.

EKA: Vad tycker du om BK Vikings prestationer denna säsongen och vad tror du om nästa?

TE: Efter att Kjell Jonevret tog över har det gått riktigt bra och det ser lovande ut inför nästa säsong. Helt otroligt att Åge Hareide fick sitta så länge som han gjorde, men han klarade i alla fall inte förstöra hela säsongen. Får man in en offensiv stjärnspelare nu, så snackar vi medalj 2013!

EKA: Hur stora är chanserna att Moralens Voktere någonsin gör en comeback?

TE: Haha, dessvärre, det är nog väldigt liten chans! Skulle väldigt gärna gjort det (och jag och många andra hade gärna sett det - red.); det hade varit väldigt kul, men bandmedlemmarna är spridda runt omkring och upptagna med sitt. Jag kanske skulle ha rekryterat några nya musikanter och spela under Möralens Vöktere-namnet, ha ha? "Thomas Eines Möralens Vöktere". Men frågan är väl om det finns många utanför Stavanger som vet vem vi är/var...

Liberator, "Stand and deliver"

/ ARTIST: Liberator / TITEL: Stand and deliver / GENRÉ: Ska / FORMAT: CD / ETIKETT: Break a leg /

Den här skivan kom häromåret, men är ändå, av flera anledningar, värd att uppmärksammas.

Min kärlek till ska går lång väg tillbaka, jag diggade Madness som liten och Liberator var med om att återuppväcka min kärlek till genrén när deras Freedom fighters kom. Dock får en sak pinsamt erkännas och det är att jag sett band som The Specials och The Selecter, men Liberator, trots att de är skåningar, har jag aldrig sett live.

Men, tillbaka till skivan. Jag gillar den. Jag har alltid sett Liberator som Sveriges Madness, inte bara på grund av musiken, utan även på grund av texterna. Visst, Liberator var med om att utveckla det svenska 90-talssoundet och gjorde det väldigt fint. När det sen blev 2000-tal, så började många band att undersöka rötterna och många, tycker jag, låter betydligt mer 60-talsinfluerade än 2tone. Därför är det kul att Liberator på denna platta ligger kvar i sent 70-tal/tidigt 80-tal.

Men om Liberator på en del låtar på den här plattan låter som Sveriges Madness, så låter ockkså på en del låtar som Sveriges Specials. Inte bara musikaliskt då, utan, de har också ett textmässigt djup på låtar som Head full of nothing och Working week som jag tycker de saknat förr.

Bästa låten på plattan är titelspåret.

Detta är en av Sveriges bästa ska-plattor någonsin.

Den får utmärkta 92,7% i grad av tillfredsställelse!

Johan Andersson, "Project SKA"

/ ARTIST: Johan Andersson / TITEL: Project SKA / GENRÈ: Ska / FORMAT: CD / ETIKETT: DIY /

Jag har skådat svensk ska:s framtid och den är ljus! Den här femspårsplattan är det bästa som presterats inom svensk ska sedan USCB Allstar's Class Brutals!

Skivan andas 60-tal och är så välgjord att man skulle kunna tro att det är något som spelats in på Studio 1 för 50 år sen och sedan glömts bort och inte, som det är, ett enmansprojekt av en hypermusikalisk svensk kille som spelar alla analoga instrument själv.

Jag gillar 60-tals-ska massor och särskild instrumentala låtar, varav det finns två på den här plattan, utmärkta Gipsy ska och The Awakening. Gipsy ska är plattans, enligt mitt tycke, bästa spår, just eftersom den är så dansvänlig och just dansvänligheten är ju puddingens bevis i genrén. The Awakening är också bra, mycket tack vare ett par tunga gitarriff som skulle kunna vara snodda från ett annat 60-talsband, nämligen The Small Faces!

I vanliga fall gillar jag musik med ett socialt budskap, även om jag inte är överdrivet förtjust i band som inte har något hjärta, utan bara lusläst Marx eller Bakunins verk och letat efter ord som rimmar i stället för att tänka själv. Därför kommer en sån här platta, med samma naiva kärleksbudskap som finns i många jamaicanska 60-talslåtar som ett välkommet avbrott till andra akter jag gillar.

Andersson har en fin, aningen laidback röst som påminner, om än inte lika kvalitativt, som Desmond Dekker eller Derrick Morgan, vars The Hop han gör en helt ålreit version av.

Jag hoppas detta inte är ett engångsprojekt. Andersson borde upptäckas av alla inom scenen i Sverige och internationellt och ges ett ordentligt kontrakt och nå ut till ska-älskare på bredare front, om det är det han önskar.

Det enda som är synd med plattan är just att det är ett enmansprojekt. Jag skulle gärna se ett band spela hans musik och det live.

En oerhört bra platta får ett nästan perfekt betyg.

98,9% i grad av tillfredsställelse!

Film: "Studio One Story"

/ TITEL: Studio One Story / GENRÉ: Dokumentärfilm / FORMAT: DVD+CD /

Vad man får här är en skitbra liten film från killarna på Soul Jazz Records och en CD (som inte låg i paketet när jag köpte det, alltså kan jag bara recensera DVD:en).

Filmen är en bra dokumentär om Clement Dodd, eller "Sir Coxsone Downbeat", som han är mer känd som. Den berättar om hur musik tidigt var en del av hans liv, hans familj hade en radio i familjens butik, som folk kom och dansade till. Senare, under 50-talet, skulle han resa till USA för att arbeta och fastnade rejält för musiken där som var inne just då, R&B och började köpa plattor, vilka han senare, när han kom hem till Jamaica, började spela på Duke Reids "sound system".

Coxsone hade dock sina egna idéer, influerad av amerikanska jukeboxes utformade han sina högtalare konstnärligt och införde toastandet, det vill säga snackandet mellan låtar och snart var han, som dj, så populär att han kunde skaffa sig sitt eget soundsystem.

Men vid detta laget hade R&B-flugan tillfälligt dött ut i USA och kidsen började lyssna på rock & roll, nåt som aldrig slog igenom riktigt på Jamaica och Coxsone kom på idén att spela in egna artister med den musik han gillade. Detta blev starten för jamaicansk R&B, men ganska snabbt upptäckte han att de som gick på danserna gärna ville ha nån skiva med sig hem och han startade då vad som kom att bli Studio One, det vill säga en legendarisk studio och skivbolag.

Coxsone kunde locka de bästa artisterna på Jamaica till Studio One, eftersom han erbjöd bra betalt, såväl som chansen att få göra spännande och innovativ musik, vilket blev starten för legenderna The Skatalites, ett studioband som kompade alla de tidiga jamaicanska artisterna, såväl som egna soloäventyr. När det gäller traditionell ska tycker jag att de plattor som kom från Studio One och denna period till dags dato är de absolut bästa.

Men Studio One slutade inte med ska:s mutation till reggae, utan Coxsone såg till att hans artister var väl engagerade i den nya versionen av jamaicansk musik och han var även vän med rastafariledaren Morty Planner och inbjöd nyabinghi-trummisar att spela på några av hans sound systems danser.

Personligen gillar jag 60-talsreggae, även om jag, som kristen, har problem med den rastafarianska doktrinen. Musikaliskt är det emellertid få artister som slår, till exempel, The Abyssinians.

Men även reggaen skulle nå sin höjd och bli ersatt av något annat, något som ligger som rötter för dagens ragga, såväl som dagen rap (även om Bounty Killer anser att dagens rap är en förolämpning av reggae), nämligen dancehall och deejaying, såväl som singjaying. Unga kids togs av gatan och gavs ramla riddims från 60-talet att toasta till detta var som bekant början på något helt nytt.

Filmen är en pärla i min samling. Långa intervjuer med Coxsone själv, såväl som med legender som Ken Boothe, Alton Ellis, med flera. Det är också riktigt mycket bra musik med i den flera timmar långa dokumentären.

Det som är mest intressant för mig är Studio Ones ska, men det blir aldrig långtråkigt när de snackar annan musik, utan de håller en intresserad. Dessutom finns det fina bilder och ljud av artister som inte är med oss längre, såväl som gamla journalfilmer och fotografier.

Alla som gillar gammal jamicansk musik gillar det här och jag ger en nästan perfekt film 98,3% i grad av tillfredsställelse!

En intervju med The Rough Kutz

The Rough Kutz är ett band jag hört mycket bra saker om i flera år, men inte kollat upp förrän rätt nyligen och jag upptäckte då att de är bättre än hajpen. Det är därför riktigt kul att få intervjua dem och jag uppmanar folk att ta dem till Skandinavien!

EKA: Ni är ett av scenens "truest" band när det kommer till street cred. En fördomsfull man skulle tro att ni skulle spela oi!, så vad fick er att spela ska och vad var det i genrén som lockade er?
Rat - ska är vad de flesta av oss var inne på när det startade, eftersom det var den naturliga utvecklingen från punkrörelsen, vilken blivit ganska tandlös vid det laget. Det var naturligtvis band som The Specials och Madness som återtände flamman.

Hazza – 2 Tone-rörelsen fick in mig på ska i den unga åldern av 11 och därifrån gick jag till att samla tusentals jamaicanska ska & reggaeskivor och upptäckte alla dessa olika enorma artister som kommit från den lilla ön. Jag antar att vi skulle kunna bli kopplade till oi!, eftersom de flesta av våra sånger handlar om verkliga livet.

EKA: Ni har spelat över hela Europa, hur är scenen där ni bor jämfört med kontinenten? Nåra band ni spelat med som ni skulle rekommendera våra läsare att kolla upp?
Rat - Även om vi drar en ganska stor publik oavsett var vi spelar, så drar de flesta ska-giggen en liten publik om det inte är ett stort band på turné eller ett löjligt stereotypt coversband som gör det för pengarna och oftast utan någon riktig passion för musiken de spelar. Vi har upptäckt att spelställen, spelarrangörer och publiker på kontinenten är mer ”på” och det är ett privilegium att få spela där.

EKA: När 2tone hade sitt genombrott, så var Thatcher vid makten och det var krig i Afghanistan. Som det är nu så är Cameron vid makten och terrorismen är utom kontroll. Ser ni nåra likheter mellan då och nu och anser ni att ett skaband borde ha åsikter om sånt?

Rat - Saker och ting har inte ändrats alls sedan Thatchers dagar, alla regeringar är likadana. De lovar guld och gröna skogar och levererar inte ett skit. Det kommer inte bli bättre förrän vi dragits ur arslet på USA. Alla band och individer bör ha åsikter om vad som påverkar deras liv, vi kämpar alla i en social strid.

Hazza – Japp! Ingenting har ändrats på alla dessa år, mannen på gatan blir fortfarande blåst för att gynna de mäktiga få. Jag tycker alla band borde ha åsikter om saker som påverkar dem, jag tror inte jag skulle kunna skriva kärlekssånger dagen lång. Tala ur skägget och tala från hjärtat!

EKA: Vilken är den största utmaningen när det gäller att göra relevant musik? Kastar ni många textrader i papperskorgen?

Hazza – Nej, egentligen inte, jag sätter mig liksom inte bara ner och skriver en sång, det krävs att nåt får mig i gång på nåt jag har starka åsikter om eller som har hänt i mitt liv och sen skriver jag bara om det.

EKA: Stoke on Trent har en lång historia av alternativa band, så som Discharge och mitt eget, alla genrér inräknade, favoritband, Section 5. Umgås ni med dessa band och kommer punkare, skins och rudies bra överens inom staden?

Rat - Vi är alla riktigt goda vänner med Section 5, scenen här har äntligen enats, vi går alla på samma giggs, punx,skins,rockers/billy's,rudies,rastas. Det är som det skall vara, inga skiljelinjer!

EKA: Är ni Potters eller Port Vale fans? Existerar det fortfarande en stor rivalitet mellan de två klubbarna även om de ligger i två helt skilda divisioner?

Rat - Vi har 3 stora Vale-fans i bandet,1 crewe,1 man u & 2 l'pool. Det föreligger fortfarande stor rivalitet mellan våra två lokala klubbar, men inte lika rått och grymt som under 70-/80-talen, även om det förmodligen skulle ändras om de skulle komma i samma division igen.

EKA: Om ert band var en sport och inte ett band, vilken sport skulle det vara? Hård och fysisk som rugby eller precis och sofistikerad som biljard?

Rat - Ha ha, definitivt hård och fysisk, något som Murderball.

Hazza – Jag tror det skulle vara en semi-final mellan två fientligt inställda lag i fotboll på en regnig Lördageftermiddag med massor ut av glidtacklingar, misstag, utvisningar och mål.

EKA: Vill ni spela i Sverige och hur bokar folk som är intresserade av att boka er för ett gigg er? Nåra ord till era svenska fans?

Rat - Vi skulle gärna spela i Sverige, vi har inte varit där hitintills och vi har hört att ni har en bra scen där, så alla som läser detta, kom till ett av våra giggs och festa loss, ni kan nå oss för bokningar på: roughkutz@ntlworld.com. Tack för intervjun och stödet!

USCB Allstars: "Hygglo birdo"

ARTIST: USCB Allstars / TITEL: Hygglo birdo / ETIKETT: Rough rider / GENRÉ: Ska / FORMAT: CDEP /

Det var många av oss som sörjde när USCB Allstars gick i graven härom året. Bandet spelade en hyffsat bra, "streetig" ska med attityd som saknas bland många svenska band. Inte bara i texterna då, som i mycket, förvisso, handlade om sex och kärlek, men sex och kärlek från en rudeboy eller players synvinkel. Även musiken hade ett skönt, fint gung, tycker jag och baserades på lika delar 90-tals ska och Göteborgsrock. I alla fall på denna, deras debut. Jag tycker mig faktiskt kunna höra lite Gbg Sound i influenserna, trots att det är en helt annan musikstil.

Detta var som sagt bandets debut och jag är en av få lyckliga som köpte skivan när den kom, innan de blev så stora att de fick spela på Hultsfredsfestivalen. Det är inte det att jag har en magisk förmåga att hitta bra band, nej, en kompis till mig spelade i bandet och jag ville stödja min kompis band.

Jag vet inte riktigt mer vad man ska säga om plattan. Den var bra då och är bra nu, även om bandet kom att göra bättre släpp längre in på karriären. Musiken är dansant, även om jag ogillar det proggiga introt på Brand new age, en låt som annars är den bästa på plattan. Den har ett bra gung och ett bra budskap, ett stridsrop för en ny generation rudies och en svensk tredje våg.

Sen är det kanske lite trist att svensk ska nuförtiden verkar, med undantag för Mobster, ha somnat in och alla som lyssnade på ska förr har blivit narkomaner som hyllar en död etiopisk diktator. Hade vi haft fler band som USCB Allstars hade den svenska scenen kunnat se annorlunda ut.

Inte så mycket mer att säga. Vila i frid, USCB Allstars och gör gärna en reunion.

Skivan var en pionjärhandling när den kom och håller fortfarande, därför får den hela 91,3% i grad av tillfredsställelse!

The Riffs: "Live at Club Ska"

BAND: The Riffs / TITEL: Live at Club Ska / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Moon Ska World / FORMAT: CD/

The Riffs började, om jag inte blivit felinformerad, som ett oi!-band under namnet Feckin Eejits och har alltid behållit en punkattityd när det gäller deras ska-musik. Normalt sett gillar jag ska och punk, men inte mixen och även om The Riffs är bra på det de gör, så blir det ibland för snabbt och jag har egentligen aldrig tyckt bandet är så mycket att hänga i julgranen.

Missförstå mig inte, de är inte dåliga, det är bara det att de inte är särskilt bra heller. De är ett typiskt tredjevågenband från det förenade kungadömet och även om de var med om att definera ett sound (som jag som sagt inte är överdrivet förtjust i), så har det och dess efterföljare i skatepunk och skacore gjorts så många gånger att man är trött på skiten.

Med det sagt så låter den skivan bättre än något jag hört tidigare med dem, de verkar kunna fixa till en fest live, i alla fall och kommer de till södra Sverige/Danmark kommer jag nog att se dem.

Det som talar till bandets fördel är det faktum att de har ett par låtar med som inte är lika frenetiskt snabba, typ Murderation. Om de hade fortsatt sakta ned lite på tempot hade de kunnat bli ett bra reggaeband, det är jag övertygad om, för de har färdigheterna på instrumenten och en cool sångröst.

På skivan finns ett par covers på gamla reggae, punk och ska-låtar. Double Barrel, med Dave Barker på sång är den schystaste. De har även med Paul Fox från gamla favoriterna The Ruts. Tillsammans med honom gör de Jah War och gör den damn straight dessutom. Det är ett bra val, om än lite förvånande, för med tanke på vilken slags musik The Riffs annars spelar hade jag förväntat mig Babylon is burning, In a rut eller Savage circle. Så det är jag tacksam för, men hade jag fått välja Ruts-låt hade jag tagit Sus.

Gillar man ska med en punkig attityd gillar man det här, men jag tror The Riffs är ett band som skall upplevas live. Skulle gärna se en coverplatta med skinheadreggaeklassiker från bandet, det tror jag hade blitt hur fett som helst!

Bandet är inte dåligt, men inte heller bra och får 61,3% i grad av tillfredsställelse.

Mobster: "Rough & Ready"

BAND: Mobster | TITEL: Rough & Ready | GENRÉ: Ska | ETIKETT: AMTY | FORMAT: CD |

Det här ett relativt nytt band från Sverige och att de är svenska hör man verkligen, för de har det där svenska 90-tals-soundet, lite välspelad pop-ska med influenser från 2Tone-eran, såväl som första vågen.

Mobster har massor utav rytm! I vanliga fall brukar jag efterlysa lite samhällsengagerad musik med och även om de har ett par kritiska texter i till exempel Rocksteady in the jungle, Colourblind och Global warning, så är den stora behållningen just rytmen.

Dessa gossar ruda behärskar sina instrument väl och har verkligen känsla för just rytm och det är ju inte fel. Precis som det finns bra samhällskritiska band man inte kan dansa till (typ Crass), så finns det ju också bra band man kan dansa till utan att tänka för mycket på texterna som, i Mobsters fall, kanske inte är de mest genomtänkta.

Jag gillar bandet så mycket att jag införskaffat deras första fullängdare och deras CD-singel med. Om jag förstått saken rätt, så kommer de från Landskrona, vilket ju inte är andra sidan jorden om man bor, som jag, i världens coolaste stad, Eslöv. Därför hade det varit kul att se dem live nån gång, jag kan verkligen tänka mig att det är fett ös när de spelar.

Det finns ett fåtal saker jag stör mig på, framför allt att sångarens röst inte alltid "funkar". Men det är petitesser, det här är bra för att vara svenskt, även om det inte är i USCB Allstars eller Liberators klass. Jag kan verkligen rekommendera alla ska-fans att köpa den här skivan och stöda ett bra band.

På fotografierna i CDen ser grabbarna ut att vara lite äldre med, vilket är kul. Ska blir man aldrig för gammal för!

En bra, men inte perfekt, skiva som den här får 67,8% i grad av tillfredsställelse!