Jag har skådat svensk ska:s framtid och den är ljus! Den här femspårsplattan är det bästa som presterats inom svensk ska sedan USCB Allstar's Class Brutals!
Skivan andas 60-tal och är så välgjord att man skulle kunna tro att det är något som spelats in på Studio 1 för 50 år sen och sedan glömts bort och inte, som det är, ett enmansprojekt av en hypermusikalisk svensk kille som spelar alla analoga instrument själv.
Jag gillar 60-tals-ska massor och särskild instrumentala låtar, varav det finns två på den här plattan, utmärkta Gipsy ska och The Awakening. Gipsy ska är plattans, enligt mitt tycke, bästa spår, just eftersom den är så dansvänlig och just dansvänligheten är ju puddingens bevis i genrén. The Awakening är också bra, mycket tack vare ett par tunga gitarriff som skulle kunna vara snodda från ett annat 60-talsband, nämligen The Small Faces!
I vanliga fall gillar jag musik med ett socialt budskap, även om jag inte är överdrivet förtjust i band som inte har något hjärta, utan bara lusläst Marx eller Bakunins verk och letat efter ord som rimmar i stället för att tänka själv. Därför kommer en sån här platta, med samma naiva kärleksbudskap som finns i många jamaicanska 60-talslåtar som ett välkommet avbrott till andra akter jag gillar.
Andersson har en fin, aningen laidback röst som påminner, om än inte lika kvalitativt, som Desmond Dekker eller Derrick Morgan, vars The Hop han gör en helt ålreit version av.
Jag hoppas detta inte är ett engångsprojekt. Andersson borde upptäckas av alla inom scenen i Sverige och internationellt och ges ett ordentligt kontrakt och nå ut till ska-älskare på bredare front, om det är det han önskar.
Det enda som är synd med plattan är just att det är ett enmansprojekt. Jag skulle gärna se ett band spela hans musik och det live.
En oerhört bra platta får ett nästan perfekt betyg.
98,9% i grad av tillfredsställelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar