Jag missar EBKs hemmapremiär.

EBK har, som bekant, hemmapremiär på Berga IP mot Osby den 13/4. Dessvärre är jag upptagen den dagen och ni får helt enkelt läsa resultatet i Skånskan dan efter. Beklagar så mycket, ingen har längtat som jag efter nya säsongen, men jag har dessvärre tagit mig på en sak jag inte kan avsäga mig den dagen.

Ni missar väl inte Championship på tv10?

Upptäckte till min stora glädje att tv10 börjat sända Championship på lördagarna och dissade därför Premiership, för att underhållas av Bristol City mot Barnsley.

Visst, ibland kan det bli lite pretto, det där med lägre divisioner, det finns naturligtvis inget självändamål i att se dessa matcher och visst finns den vidriga moderna fotbollen representerad inom Championship med, se bara på Bluebirds, som alltid kommer att vara Bluebirds för mig.

Nej, anledningen till att man kikar på Championship är såklart det faktum att den representerar traditionell brittisk fotbollstänk i själva spelet. Det är inte den tic-tac-fotboll som blivit populär på senare år, utan full fart fram och tillbaka och väldigt fysiskt spel, det händer saker hela tiden och man hinner knappt kolla klockan. Massor av mål med. Bristol City-Barnsley slutade 5-3 till The Robins fördel. Och till mitt förtret, inte för att jag är en så stor Barnsley-fan, det var bara det att man kan ju inte se en fotbollsmatch utan att heja på ena laget och när matchen började, bestämde jag mig för att, i solidaritet med en gammal vän som håller på laget, heja just på Barnsley.

Men de stora lagen för mig i serien är Charlton Athletic och B'ham City. Måste jag välja ett av dem blir det nog att jag dissar Zulus.

Det retar mig en smula att jag har abbonnemang på Viasatkanalerna fram tills slutet av året, för, förutom de riktigt stora matcherna i Premiership, typ Arsenal-Spurs och så, så kommer jag nog att sitta bänkad framför tv10 framöver.

Nu väntar vi bara på att nån kanal börjar sända League One (c'mon, you O's!) eller skotska Premiership.

Nu ska jag se de loppbitna lejonen från södra London få stryk!

En intervju med The System

Det är Jimi från bandet som svarat på frågorna. Som vanligt när man intervjuar ett politiskt band är det såklart nödvändigt att ställa politiska frågor. Det är emmellertid inte min uppgift att berätta för läsaren vad han/hon skall tänka, bara vädja till dig som läser att tänka. Tål du inte politik - läs inte intervjun! För övrigt är bandet ett av mina absoluta favoriter och det är ett nöje och med stolthet som jag presenterar intervjun!

EKA: Ni spelade ofta med Crass. Idag har Crass och första vågen av anarkopunkband blivit populära igen, tack vare musikens aggressivitet och en politik som verkar alldeles för relevant med den nuvarande krisen. Jag förmodar att ni var influerade av Pistols och första vågen av punk, men hur var känslan när ni hörde Crass för första gången? Hur var det att spela med dem? Hur tycker du rörelsen/scenen ni var del av har påverkat, punk, politik och allt annat?

TS: Japp, vi var alla influerade av punkscenen när den kom 77-78, i en tid av strejker, massarbetslöshet, kravaller, drottningens jubileum, etc. Vi lyssnade på olika band på den tiden av olika orsaker och det var inte förränn vi hörde Crass 1980 som vi insåg att det fanns ett band som sjöng från hjärtat, de stack så mycket ut från mängden, de första punkbanden, många av vilka bara hade hoppat på trenden hade stagnerat och börjat utvecklas mot nästa inne-sound. Därav Crass sång Punk is dead, ofta missförstådd av delar av punkscenen. Allting ändrades, utan tvekan, under 80-talet och inte trodde vi att vi inom ett år skulle spela med Crass, Poison Girls, Flux of Pink Indians, Dirt, Conflict & Discharge för att bara nämna ett fåtal. Vi spelade mer med Flux än med nån av de andra, men utan Crass skulle det aldrig ha hänt, att spela med dem var en utbildning och ett nöje. De lämnade sitt avtryck på en generation, skapade band som tänkte igenom sina texter snarare än att bara snabbt skriva ihop nåt. Utan dem skulle vi aldrig gjort den här intervjun.

EKA: Är ni fortfarande anarkopacifister eller har er politik ändrats genom åren? Vad tycker ni om punk och organisering? Skall politiken förbli på scenen, eller skall den som går på gigget bli influerad att gå med i en organisation eller två, vilket fall vilka?

TS: Min inställning har, personligen, inte ändrats. Om det krävs ett band, en rörelse eller en stödorganisation, så är det bra om det får ut det bästa ur folk och inte det dåliga. Vi är inte aktiva i nån organisation, eftersom bandet är vårt favoritverktyg som vi kan nå folk med. På 80-talet (när vi var 30 år yngre), så engagerade vi oss i massor av rörelser och skänkte så mycket tid vi kunde.

EKA: Blev ni överraskade när Skuld och Profane Existence ville ge ut er skiva så många år efter ni la ner och influerade det er att återförena bandet?

TS: Japp, det överraskade mig en smula, jag gjorde inte så mycket, men min attityd hade inte ändrats, så jag blev glad för det och vi körde en del giggs på den tiden med Zounds & The Subhumans, men det rann ut i sanden tack vare vår trummis (Spider) och hans personliga kamp mot droger, vilka till slut skulle kräva hans liv ett par år senare. Men här är vi igen och ser fram emot var det än för oss...

EKA: Har ni nåt nytt material på väg ut?

TS: Vi har nyligen skrivit 3 nya songer, som vi hoppas kunna ge ut på Mobs etikett, All the Madmen, nån gång i framtiden. De nya sångerna är Consumerism, The people walked by & War and Money. Förhoppningsvis kan vi skriva nåra fler.

EKA: Ni hade en sång som hette White youth, läste folk in rasism i er musik? Fanns det nånsin ett problem med nazis som ställde till med bråk på era giggs?

TS: Så här i efterhand antar jag att det var en smula naivt, men det fanns mer av samma sak i The Clash's White riot. Den spelades bara på giggs och fanns inte tillgänglig på vinyl förränn Thought control-plattan gavs ut -97. Vi hade aldrig nåra problem med fascister på våra giggs under 80-talet, vi sjunger den fortfarande, men nu kallar vi den In my youth, just på grund av de orsaker du nämnde när du ställde frågan.

EKA: Stöder ni nåra fotbollsklubbar, i vilket fall, vilka? Vad tycker ni om amatörfotboll? Vad tycker ni om det mångmiljardspektakel modern fotboll har blivit och vad kan göras för att få den att åter bli "arbetarklassamhällets hjärta och själ"?

TS: Jag är personligen en Celticsupporter, tack vare deras anti-fascistiska och anti-rasistiska ställningstagande och en klubb väldigt aktiv i gott välgörenhetsarbete i Afrika och Sydostasien, för att bara nämna ett fåtal. Och hur skulle jag kunna glömma våra favoritsvenskar, Henrik Larsson och Johan Mjällby! Jag ser med nöje de flesta sorters fotbollsmatcher, från barn som spelar i parken till Champions League, de är alla viktiga, men pengar förstör vårt vackra spel och det håller sakta men säkert på att utvecklas till en rikemanssport.

EKA:Om ert band var en sport, vilken sport skulle den då vara, nåt hårt och fysiskt som rugby, nåt precist och elegant som biljard eller kanske nåt helt annat?

TS: Jag antar att det skulle vara jakt på räv eller hare, med oss som räv eller hare, jagade av de rika på deras hästar med hundar, försökandes utrota oss, beskrivande oss som ondskefulla skadedjur. Men det är inte så svårt att fatta vem som egentligen är skadedjuren. Länge leve räven och haren!

EKA: Nåra ord till era svenska supporters? Vill ni spela här? Vad tycker ni om Sveriges Punk Illegal-festival?

TS: På 80-talet fick vi massor av brev från Sverige & Finland. Alltid intelligenta och radikala frågor, så vi skulle verkligen vilja besöka ert vackra land och när det gäller Punk Illegal skulle vi gärna komma om nån promoter skulle kunna boka oss. Tack så mycket, Jon för alla frågor, hoppas de gett dig en insikt i bandet. Cheers, Jimi, The System.

What A Riot, "Proud to be different"

/ ARTIST: What A Riot / TITEL: "Proud to be different" / ETIKETT: Black Parade Records / GENRÉ: Streetpunk / FORMAT: CD /

Inte nog med att det här bandets sångare ser ut som Watty, han heter dessutom Watty! Samtidigt så är det här bandet betydligt politiskt seriösare än The Exploited och har till och med AFAs (Antifascistisk Aktions) logga tryckt på plattan, så jag förväntade mig nånting som skulle låta som en blandning av The Exploited och Conflict.

Men vilken överraskning jag fick. Första spåret på plattan, Born a rebel, har ett nästan dubbigt intro, för att sen övergå till det midtempo melodiska, men ändå aggressiva uttryck som går igenom på alla plattans låtar.

Jag tror ärligt talat att det är bra att bandet inte försöker kopiera The Exploiteds framgångsrecept, dels för att det är tråkigt att bara kopiera rakt av, dels för att sångaren i What A Riot verkligen kan sjunga och förmedla en aggressivitet samtidigt som han gör det melodiskt, en väldigt sällsynt talang.

Vad man får på den här plattan är alltså politisk punk till musik som ger ett unikt intryck. Jag skulle vilja säga att bandets styrka är att de går sin egen väg. Medlemmarna kan verkligen spela och spelar inte ner sig för att vara stereotyp punk, utan det finns fina intron i saktare takt, såväl som ett par fina gitarrsligor här och där. Överlag så skulle jag vilja säga att attityden är 80-tal, fast med en musikalitet som andas 90-tal. Om jag måste jämföra dem med nån, så får det bli Anti-Pasti eller The Epileptics/Flux of Pink Indians, även om What A Riot är betydligt bättre musikaliskt.

Jag misstänker också att bandet tjuvlyssnat på oi!, för det här låter betydligt mer oi!-igt än mycket annan vänsterpolitisk punk jag hört från England. Inga trumvirvlar, inga ett-ackords-låtar, bara fräsch, fin punk.

Även om alla låtar på den här plattan är bra, finns det ingen som är superbra. Visst, Ignorance är riktigt bra, även om den inte når hela vägen och All you are har en fin refräng, "There ain't no freedom in the UK".

Jag gillar verkligen den här plattan med andra ord. En av de bästa politiska nya banden (den här 8-spårsplattan är bandets debut) från England jag hört på länge.

Jag ger denna braiga platta hela 80,3% i grad av tillfredsställelse!

En intervju med Bad Shermans

Det är Benny från bandet som svarat på frågorna.

EKA: Berätta om hur bandet bildades, när, var och hur, samt om ni behållt alla originalmedlemmar, eller om folk kommit och gått.

BS: Bandet bildades när vi var i våra unga tonår och det var Jonte (sångaren) som startade det tillsammans med några andra. Efter ett tag hoppade även jag på och på den vägen är det. Vi har bytt väldigt många medlemmar genom åren, men jag måste säga att den uppsättning vi har nu är den bästa vi har haft! Både rent socialt att vi har jävligt kul tillsammans men även att de Palle (trummor) och Kevin (bas) kommer med jävligt mycket idéer och synpunkter. Det är något vi har saknat under tidigare uppsättningar, att det mest varit jag och Jonte som varit kreativa på det viset.

EKA: Jag försöker, även om det är svårt, eftersom det finns så få seriösa band, hålla skinhead reggaens och ska:s fana vajande på den här bloggen. Lyssnar ni själv på sån musik? Alltid eller bara på sommaren? Nåra favoriter som ni kan tipsa bloggens läsare om?

BS: Jag kan ju bara svara för mig själv, men givetvis har jag lyssnat på en del ska genom åren. Intresset har dock mattats och det är mest Oi! som gäller numera. Men jag uppskattar alltid bra ska.

EKA: Vad är roligast, att få en bra recension eller göra ett bra gig? Vilket är det bästa gigget ni gjort?

BS: Eftersom att vi bara har släppt demoutgåvor än så länge har det inte direkt blivit några recensioner, vilket inte direkt gjort så mycket då det inte känns som vi haft något riktigt "färdigt" material än. Det finns inget som slår känslan efter ett riktigt kul gig, så det får helt klart bli svaret just nu.

Jag får nog ta och säga att det gigget vi gjorde i lördags på Club Disorder är det absolut roligaste vi gjort! Allt kanske inte satt perfekt och det var lite otight, men vi fick en jävla respons och hade riktigt kul!

EKA: Ni skall snart komma ut med en ny (er första?) riktig skiva. På vilken etikett släpps den och kan vi förvänta oss nånting liknande er demo från 2011?

BS: Ja det stämmer! Vi kommer, om allt går som planerat, att släppa en 7" EP någon gång i mars/april på ett nystartat holländskt bolag som heter Stratum Records. Det låter liknande vår senaste demo, men är om jag får säga det själv ännu hårdare och ännu råare. Jag tycker att vi verkligen börjar hitta vårt sound!

EKA: Hur är det att vara skin i GBG idag? Vad är scenens styrka respektive svagheter och vem får ni ta emot mest skit från? Polis/väktare, commies eller oupplysta invandrarkids?

BS: Äh, det händer inte särskilt mycket idag ifall jag ska vara ärlig faktiskt. Jag vet inte hur yngre skins upplever det idag men jag känner att det var mer skit förr, och det var mestadels från politiska grupperingar på båda ytterkanterna som drog i en och ville att man skulle tycka som dom. 

EKA: Det har gått upp och ner för Göteborgslagen i fotboll, GAIS var bäst i staden ena säsongen, nästa åkte dem ut. Ett klassiskt storlag som Blåvitt har inte riktigt övertygat å sistone, även om det går bra för Häcken och åt andra hållet gick det för ÖIS, som gick i konkurs. Följer ni själv fotboll och vad tycker ni om situationen för fotbollen i Göteborg? Vad tycker ni om modern fotboll och den mångmiljardindustri den blivit ute i Europa? Kan man "rädda" fotbollen, eller har den för evigt gått ur arbetarklassens händer? Vad tror ni om svensk fotbolls framtid?

BS: Jag är nog den som är mest fotbollsintresserad av oss, jag brinner verkligen för IFK Göteborg och följer dom slaviskt. Blåvitts storsatsning förra säsongen sket ju sig ordentligt, men jag hoppas och tror ändå att vi är på rätt väg. ÖIS och Gais framtid ser väl inte jätteljus ut, och Häcken går ju bra och har en jävla ekonomi, men frågan är de någonsin kommer att ha några supportrar att tala om.

Det är klart jag är jävligt oroad över hur det ser ut i Europa idag, det är inte sunt när det är så mycket pengar inblandade, när ståplatserna är borta och biljettpriserna skjuter i höjden. Sporten i sig tappar ju även sin charm när det bara är lagen med fetast plånbok (eller rikast oligarkägare) som kan slåss om ligatitlarna. Ska jag vara helt ärlig har jag tappat nästan allt intresse för de stora ligorna och Champions League, fotbollen har tappat sin själ och det finns inte en jävel av spelarna som har den minsta aning om vad klubbkänsla är för något.

Men, svensk fotboll är inte förlorad än. Vi må ligga hästlängder efter de andra ligorna, men fotbollen har fortfarande kvar sin själ. Vi befinner oss dock i en oroväckande utveckling med ståplatsreducering, stigande biljettpriser och minskande medlemsinflytande. Därför är jag jävligt stolt över att Blåvitt vill bevara 51%-regeln, det är den viktigaste frågan vi har i fotbollssverige idag och jag hoppas verkligen att alla som har hjärtat och älskar vår fotboll inser vikten av det. Annars står vi här sen med oligarkägda klubbar och Red Bull Göteborg. Till sist är det bedrövligt med alla dessa konstgräsplaner som byggs överallt, så där vill jag ge cred till Öster som valde riktigt gräs på sin nya arena!

EKA: Om ert band var en sport och inte ett band, vilken sport skulle den vara? Nåt hårt och fysiskt som rugby eller nåt elegant och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?

BS: Haha, jadu.. Vi är väl mer en fotbollsspelare i så fall om jag får bestämma, och det är Pontus Wernbloom. Vi bara köttar!

EKA: Nåra ord till era mellanskånska fans? Vill ni spela här nere söder om Hallandsåsen och hur gör man för att boka er?

BS: Vi kommer jättegärna ner och spelar hos er! Vi kräver inte mer än resa, boende, käk och lite bärs! Det går att boka oss antingen via vår Facebook-sida eller på vår bandmail badshermans@gmail.com

Bad Shermans, "Skinhead Rock 'n' Roll"

/ ARTIST: Bad Shermans / TITEL: "Skinhead Rock 'n' Roll / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: DIY / FORMAT: CDR (Demo) /

Jag har sagt det förr och säger det igen, en av de roligaste sakerna med att recensera skivor är att man får så många fina gratisexempel på vad som är scenens framtid och även om Bad Shermans, ett ungt gäng från Sveriges framsida, inte kanske är det bästa den svenska scenen har att erbjuda, så visar de på den här demon, som kom 2011, att de har potential att bli det en gång.

Vad man får är två låtar på svenska och två på engelska. På sista tid har allt fler svenska band börjat sjunga på svenska, nåt jag välkomnar, för det blir så lättare vara ärligare på sitt eget språk än på ett lånat och i oi! är, i ärlighetens namn, ärligheten allt. Visst, refrängen på Time to ask why är pumpig och bra på alla sätt och vis, med sitt "BULLSHIT! BULLSHIT!", men den slår inte de svenska låtarna.

Första spåret på skivan tycker jag är det bästa, En av dem. Här visar bandet vilken kaliber de ligger inne med. Sångaren låter macho, såväl som evil, utan att bli posig och utan att förfalla till C84-bröl. Texten är helt okej och det musikaliska är skitbra på den låten. Jag tycker mig i den kunna influenser från klassisk oi!, såväl som svensk 90-tals WP (bara musikaliskt då, alltså), Göteborgsrock i stil med GBG Sound och 77-punk i Troublemakers, såväl som kanske otippade The Clash's anda i ett par riff.

Det som går igen i alla bandets sånger är en drivande trumma, skickligt spelade gitarrer, en sångare som bemästrar sitt "instrument" och nästintill perfekta hockey-körer, vilka blir ett välkomnat alternativ till alla polerade fotbollskörer som var så poppis för nåt år sen.

Överlag tycker jag många svenska band av idag håller hög klass musikaliskt. På så sätt, att vi är så bortskämda med talanger, så ser man ibland inte när man jämför svenska band med svenska band hur bra de verkligen är, men jämför man ett ungt band som Bad Shermans med liknande nya band från utlandet, så ligger vi hästlängder före.

Om de flesta låtarna på plattan handlar om stolthet och machismo, så tycker jag spår nr 2, GBG Skins, andas party och folköl. Jag kan tänka mig att den spelas på många fester bland GBGs babyskins och säkert en hel del äldre med, om de bara låter sig övertygas om att ett gäng ungdomar kan skriva nåt så bra.

Det här var en schyst bekantskap och jag tycker det är kul att GBGs långa skinhead och oi! tradition lever vidare, samt att bandet plockar friskt influenser från många håll. Jag gillar det och ser fram emot att höra den kommande EP:n. Ge nu bandet spelningar, for fuck's sake!

En helt okej demo får 75,5% i grad av tillfredsställelse!

Foreign Legion vs Cervelli Stanki, "Clockwork kids still alive!"

/ ARTIST: Foreign Legion & Cervelli Stanki / TITEL: "Clockwork kids still alive!" / GENRÉ: Oi! / FORMAT: Split-EP / ETIKETT: Marchiato Fuoco /

Den här splitten var intressant att få recensera och innehöll positiva, såväl som negativa överraskningar. Walesiska Foreign Legion är ett band som hållt på sen 80-talet och de har länge varit ett band jag varit intresserad av att lyssna på. Jag vet inte hur de låter på sina andra plattor, men det här var tyvärr en negativ överraskning. Jag gillar inte det. Vad Foreign Legion levererar är trist streetpunk som låter som många andra band gör och man tycker att ett band som varit igång så länge borde kunna utveckla ett intressantare sound.

Det enda positiva jag kan säga om dem är att texten, i den mån jag kan höra den, till låten Market traders gör bandet lite intressantare än andra, men det räcker inte hela vägen. Missförstå mig inte, jag tycker inte bandet är dåligt, bara lite tråkiga, kan man väl säga.

Cervelli Stanki, ett band som snart har varit igång i 20 år överraskar däremot fenomenalt på mig!

Det finns en hel del dåliga italienska band, *host* Klasse Kriminale *host*, men också ett par riktigt bra, varav Los Fastidios står ut, på grund av sin musik och sitt engagemang i sociala frågor.

Om det är nåt italienskt band Cervelli Stanki påminner om, så är det just Los Fastidios, fast bättre. Vad vi får på deras splittsida är en blandning av rock & roll, hc och oi! Det är rockigt melodiskt med arga sångpartier och massiva hockey-körer. Av de två låtarna, l'identità del ghetto och A.L.H.M.I. är den sista den bästa. På ghettosången funkar inte riktigt sångarens röst, men på andra spåret, som går fortare och har mer ilska i sig funkar rösten perfekt. Sångaren låter som en ilsken terrier!

Jag skulle önska att det följde med ett texthäfte till den här vinylen, gärna med översättning till engelska. Visst, jag hade gärna läst Foreign Legions texter med, men först och främst skulle jag vilja förstå Cervelli Stankis.

Vad ghettosången handlar om har jag absolut ingen som helst aning om. Den andra sången handlar emellertid om djurens befrielse, titeln är en förkortning för Animal liberation, human mind illumination och det retar säkert en hel del subkultursfundamentalister att ett oi!-band sjunger om djurrätt och är veganer, men det jag hoppas inte. Inte bara då för att jag själv är vegis och motståndare till djurförsök och pälsindustrin, utan också för att om det är nåt oi!-scenen behöver, så är det att skakas om och få nya impulser.

Foreign Legion var som sagt en besvikelse, men Cervelli Stanki drar upp betyget massor. Jag ger splitten 78,3% i grad av tillfredsställelse!