Den här plattan är något av ett allstarprojekt från en ska-scen, den amerikanska, som jag, med undantag för The Toasters, aldrig haft nån ordentlig koll på, men folk, däribland saxofonisten Hillyard själv, från flera stora orkestrar deltager.
Musikaliskt är det mycket 60-tal och ligger nånstans mellan The Skatalites och The Heptones. Det är som om 90-talets skejtpunkare och ska-punkare vuxit upp, blivit bättre på sina instrument och sökt sig till rötterna.
Problemet är att allt vad Hillyard gör har gjorts för 40-50 år sen redan och mycket, mycket bättre med. Rudie kanske har soul, men Dave Hillyard har det inte. Låtarna är långa, tråkiga, intetsägande och förutsägbara likt jag vet inte vad. Skivan börjar med en version av Tom Petty's Won't back down och även om jag aldrig haft nån direkt positiv relation till Petty, så är det ju en kul idé, ta en tråkig artist, ge honom ett schyst riff och ett schyst backbeat och kör på. Problemet är att Hillyard inte lyckas med detta, utan låten blir just intetsägande och lika förutsägbar som resten av vad som blandats i smeten.
Jag har en tendens att ge skivorna jag recenserar väldigt högt omdöme, eftersom jag i vanliga fall lyssnar på nåra låtar av en artist på internet och sen antingen tigger från skivbolag eller köper själv. Den här skivan fick jag gratis tillsammans med ett par andra baktaktsverk från utmärkta etiketten Rocking Records. Hade jag lyssnat på Hillyard innan hade jag aldrig lagt ut pengar på den här plattan, nåt jag inte rekommenderar nån annan heller att göra. Så den får inget bra betyg.
Den tråkigaste ska-plattan jag nånsin hört får ett lågt betyg. 28,9% i grad av tillfredsställelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar