Vad man får här är en skitbra liten film från killarna på Soul Jazz Records och en CD (som inte låg i paketet när jag köpte det, alltså kan jag bara recensera DVD:en).
Filmen är en bra dokumentär om Clement Dodd, eller "Sir Coxsone Downbeat", som han är mer känd som. Den berättar om hur musik tidigt var en del av hans liv, hans familj hade en radio i familjens butik, som folk kom och dansade till. Senare, under 50-talet, skulle han resa till USA för att arbeta och fastnade rejält för musiken där som var inne just då, R&B och började köpa plattor, vilka han senare, när han kom hem till Jamaica, började spela på Duke Reids "sound system".
Coxsone hade dock sina egna idéer, influerad av amerikanska jukeboxes utformade han sina högtalare konstnärligt och införde toastandet, det vill säga snackandet mellan låtar och snart var han, som dj, så populär att han kunde skaffa sig sitt eget soundsystem.
Men vid detta laget hade R&B-flugan tillfälligt dött ut i USA och kidsen började lyssna på rock & roll, nåt som aldrig slog igenom riktigt på Jamaica och Coxsone kom på idén att spela in egna artister med den musik han gillade. Detta blev starten för jamaicansk R&B, men ganska snabbt upptäckte han att de som gick på danserna gärna ville ha nån skiva med sig hem och han startade då vad som kom att bli Studio One, det vill säga en legendarisk studio och skivbolag.
Coxsone kunde locka de bästa artisterna på Jamaica till Studio One, eftersom han erbjöd bra betalt, såväl som chansen att få göra spännande och innovativ musik, vilket blev starten för legenderna The Skatalites, ett studioband som kompade alla de tidiga jamaicanska artisterna, såväl som egna soloäventyr. När det gäller traditionell ska tycker jag att de plattor som kom från Studio One och denna period till dags dato är de absolut bästa.
Men Studio One slutade inte med ska:s mutation till reggae, utan Coxsone såg till att hans artister var väl engagerade i den nya versionen av jamaicansk musik och han var även vän med rastafariledaren Morty Planner och inbjöd nyabinghi-trummisar att spela på några av hans sound systems danser.
Personligen gillar jag 60-talsreggae, även om jag, som kristen, har problem med den rastafarianska doktrinen. Musikaliskt är det emellertid få artister som slår, till exempel, The Abyssinians.
Men även reggaen skulle nå sin höjd och bli ersatt av något annat, något som ligger som rötter för dagens ragga, såväl som dagen rap (även om Bounty Killer anser att dagens rap är en förolämpning av reggae), nämligen dancehall och deejaying, såväl som singjaying. Unga kids togs av gatan och gavs ramla riddims från 60-talet att toasta till detta var som bekant början på något helt nytt.
Filmen är en pärla i min samling. Långa intervjuer med Coxsone själv, såväl som med legender som Ken Boothe, Alton Ellis, med flera. Det är också riktigt mycket bra musik med i den flera timmar långa dokumentären.
Det som är mest intressant för mig är Studio Ones ska, men det blir aldrig långtråkigt när de snackar annan musik, utan de håller en intresserad. Dessutom finns det fina bilder och ljud av artister som inte är med oss längre, såväl som gamla journalfilmer och fotografier.
Alla som gillar gammal jamicansk musik gillar det här och jag ger en nästan perfekt film 98,3% i grad av tillfredsställelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar