Jag gillar att läsa fotbollshuliganers självbiografier. Jag har läst ett par av Chelseas faces böcker, däribland sångaren i Combat 84, Chubby Chris Henderson's, Who wants it? och gillat dem. Nu för tiden är jag en utpräglad kategori a-supporter (som titeln på min blogg avslöjar) och jag tar avstånd från alla former av våld, inklusive fotbollsrelaterat. Men jag känner ett par kategori c-folk och respekterar dem som nåra av mina bästa vänner och jag vet vilket skitsnack det är att huliganer inte skulle vara riktiga supporters.
Nej, vad som ofta beskrivs som hjärnlösa våldsverkare är folk som är beredda att ge allt för sin stolthet, klubben. De åker också på betydligt fler matcher än de flesta och är väldigt kunniga i sin klubbs historia och sviker den aldrig, oavsett hur många divisioner den trillar ner.
Alltså kan man skumma genom sektionerna om pojkstreck och bara njuta av reseberättelserna och spänningen i de olika upp- och ned-turerna för klubben.
När jag såg att förlaget Milo, ett förlag som get ut många böcker om huliganer och firmor i Storbritannien, gett ut en bok om Cardiff City's Soul Crew, så var jag tvungen att köpa och läsa den, trots att jag i Wales är Wrexham.
Jag har nämligen personliga erfarenheter av Soul Crew. Jag bodde ett år i England för mer än tio år sen och såg då mitt lokala lag, Leyton Orient FC, vilka fortfarande är mina favoriter i England. LOFC låg då i gamla division 3, det som är League Two nu. Även Cardiff City låg i trean då och det hade snackats mycket om huliganer från Wales som skulle komma och vända upp- och ner på Östra London. På väg till Brisbane Road möter jag så 20-25 walesare och jag trodde min sista stund var kommen. Många firmor hade inte tvekat att hoppa på en ensam O's fan eller i alla fall tvinga en att säga CCFC är de bästa eller nåt sånt. Men de hade heder i kroppen och det enda de gjorde var att fråga efter närmsta pub och jag gav dem vägbeskrivning dit.
Därför respekterar jag Soul Crew som ett gäng gentlemän.
Den här boken har två författare, Jones skriver om perioden 1970-90-talen och Rivers om perioden 1980-2000-talen. Man får en massa information om klubben och firman, bland annat varför firman heter "Soul Crew", något jag alltid trott var för att de lyssnade på Northern Soul, något som är felaktigt. Enligt boken hade en Tottenham-fan flyttat till Cardiff i början av 80-talet. Under 70-talet hade det i Tottenham funnits en firma som kallade sig "Soul Firm" för att deras faces lyssnade mycket på soul och funk. I Cardiff lyssnade många top faces på disco, kommersiell soul/r&b och funk. Nån kom då på att döpa firman till Soul Crew.
En annan kul sak är beskrivningen av vilka kläder de bar. Jones beskriver vilken ögonöppnare det var för honom när han och Soul Crew kom, klädda i bomberjacka, jeans och kängor och mötte kids som såg ut som tennis- eller golfspelare. Först fattade de inte varför, men såg de vilket jobb polisen hade med att se skillnad på vanliga supporters och kategori c-folk. Det var casuals-subkulturens födelse och Soul Crew följde efter. Även Rivers beskriver vilken stor roll kläderna spelade. I dag har polisen med största säkerhet koll på vilka som är casuals och inte. Det är ju inte precis som att man inte känner igen ett gäng finklädda herrar, som står ut i jämförelse med män i sitt lags tröja eller halsduk. Med det sagt kommer jag aldrig att, som vissa skins, dissa casuals. Det är riktiga grabbar och de har min respekt.
Sen är det mycket beskrivningar i boken om musik, om hela acid house-kulturen (Jones blev, efter att han hängt upp Stone Island-jackan, en framgångsrik dj), såväl som Madchester-explosionen, med mycket dans och droger. Rivers beskriver hur en del firmor umgicks med folk i band som Oasis och The Verve, innan dessa blev riktigt stora. Rivers stora favoritband var dock The Stone Roses.
Det här är en kul liten bok. Skall man rikta nån kritik mot den, så är det kanske för att våldsskildringarna ibland blir lite för glorifierade, men, i sanningens namn, vad förväntade man sig av en bok om en av Storbritanniens mest ökända firmor?
Jag gillar den dock och ger den 71,3% i grad av tillfredsställelse. Inte den bästa hooli-lit-boken jag läst, men inte den sämsta heller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar