Prins Carls första platta var en milstolpe inom en trött svensk oi!-scen och jag var rädd att den här plattan, uppföljaren, skulle vara en besvikelse efter en sån fin debut. Mina farhågor besannades efter att ha hört plattan inte. Tvärtom. Det här ännu bättre än förra plattan och om jag tidigare sagt att jag tycker Prins Carl är Sveriges bästa nya band, så tycker jag nu, efter den här genomlyssningen att bandet placerar sig på likaplats med storheter i min värld som The Templars eller Section 5.
Det är mycket som gör Prins Carl till det braiga band de är, mycket tack vare att de går mot strömmen. I en tid när många oi!-band försöker låta som gamla brölband från 80-talet av mer eller mindre dodgy textmässig karaktär, möts vi på den här plattan av ett band som fått influenser från så vitt skilda håll som Motörhead, UK Subs, Asta Kask och 50-tals rock & roll. Det gissar jag på i alla fall och i vilket fall som helst låter de inte som nån annan, utan har sitt eget sound, meldosikt, välspelat och ändå med en sångröst som klarar av machismo, såväl som skönsång.
Det har blivit populärt bland en del att klaga på Prins Carls texter. Det finns det ingen grund för på den här plattan, för de har verkligen ansträngt sig att skriva om så vitt skilda saker som mordet ombord på båten tagit sitt namn från, hustrumisshandel, religiösa sekter, såväl som ett par låtar som svensk oi!-scen behöver höra, nämligen den anti-rasistiska Scum och en låt kallad Scars, som osentimentalt beskriver krigets helvete i ögonen på en, tror jag, veteran från Finska vinterkriget.
Många svenska och utländska band dras med en rejäl arbetarromantik, ofta utan att ha stått vid bandet och upplevt industriarbetes stundtals helvetiska karaktär (jag klagar inte, visst kan förmän skruva upp farten på bandet ibland, men samtidigt är jobbet gjort när jobbet är gjort och man tar aldrig med sig det hem) och därför inte ser behovet av fackföreningen på jobbet. Det gör Prins Carl, på skivans bästa låt, Stand up for your rights, ger de den proletäre lyssnaren en grundkurs i klassolidaritet som är betydligt viktigare än vilka kläder man har på sig. Stor respekt till bandet för att de tar upp frågan.
Det finns inga dåliga låtar på skivan, utan från första lyssnandet till sista låten går det raka spåret. Det här verkligen en milstolpe inom svensk oi! och jag hoppas bandet får många spelningar utomlands, för de representerar verkligen det bästa inom svenska scenen.
Jag har en tendens att överskatta oi! i betydelsen att jag tycker allt är bra, men jag gillar oi! Prins Carl är emellertid inte bara vilket oi!-band som helst, utan jag är övertygad om att de flesta som lyssnar på det här kommer att hålla med mig. Lätt bästa släpp 2012 på internationell skala!
Skivan får solklara 100% i grad av tillfredsställelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar