Den här plattan kom tidigare i år (eller möjligtvis sent förra året), i vilket fall som helst är det en av de trevligaste musikbekantskaperna jag gjort det här året, svenska såväl som utländska inräknade.
Innan jag lyssnat på skivan var jag lite skeptisk, jag hade fått för mig att bandet körde renodlat 77-stuk, nåt jag är en smula allergisk mot. Det här är emellertid bra, mycket bra och visst står bandet med ena benet i 1977, men det andra står i 1982 och vad som levereras är arg, uppkäftig, pogo-vänlig punk med attityd från gatan. Jag tror man skulle kunna säga att bandet låter som en del icke-brittiska band lät mellan 77 och 82.
Det enda bandet jag riktigt kan jämföra dem med är norska Premier League och i min bok är det en fin komplimang, för jag är ett stort fan av Trondheim's finest.
Men, tillbaka till musiken! Musikaliskt är det, som jag redan sagt, pogo-vänligt och snabbt, men ändå en smula melodi skymtande i bakgrunden, särskilt på spår som False Unity, som musikaliskt står, med sina fina gitarrslingor, ut som ett av de bästa spåren på plattan.
Textmässigt är bandet ok. Kanske inte de bästa lyricister jag hört, men långt i från de värsta med. Det är mycket punk och gata i attityden, vilket lyfter bandet över alla tråkiga överpolitiska band. Man snackar om tv, jobb, samhället, våld, med mera. Bästa spåret rent textmässigt, alltså, tycker jag är Jag finns inte alls, nåt som kanske överraskar en del med tanke på att det här är en ateistisk kampsång och jag är allt annat än ateist. Dock anser jag att en dogm som inte tål att ifrågasättas inte är en sann dogm och jag välkomnar bandets ateism. Även om jag inte håller med dem.
Som ni redan märkt uppskattar jag det här bandet massor och ser fram emot att höra nästa platta med och gärna bandet live.
Plattan får hela 82,3% i grad av tillfredsställelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar