En sak jag gillar med anarkopunken, som får den att stå ut jämfört med andra subgenrér inom punken är att den utvecklas. Det är politiskt och ja, många har problem med det, men riktigt bra band, band som tex Anthrax, vill nåt mer med sin musik än att bara ha kul och spela. Med så mycket sagt, så funkar den musikaliska biten med. Anthrax är aningen bättre på sina instrument nu, än under 80-talet, då de släppte sin legendariska Capitalism is cannibalism på lika legendariska Crass records. Man märker att de spelar ner sig en smula, kanske, men det är i vilket fall som helst texten som är det viktiga, även om musiken funkar.
Vad är det då som är så bra med texten? Jo, det hade varit lätt för ett gammalt band från 80-talet att leva på gamla meriter och sjunga om krig och om sanningen skall fram, så ligger ju krigshotet i luften just nu med Ukrainakrisen. Bandet väljer dock ett otippat kort och sjunger om privatiseringar och välfärdsslakt. För trettio år sedan hade det handlat om Thatcherism, men i dagens Sverige, med åldringar i kissblöjor och en psykopatregering under Reinfeldt som tar kapitalismens kris som ursäkt för att plåga pensionärer, så är det tyvärr allt för relaterbart, även för oss svenskar. Med så mycket sagt är jag inte anarkist, utan vänstersosse, men skit samma. Jag kan relatera till texten och uppskattar den sanslöst, samtidigt som jag är rädd för att mitt eget partis ledare, Stefan Löfvén, kommer att fortsätta högerns politik. Det borde inte handla om politik, utan om medmänsklighet. Vi låter de som byggde landet och var beredda att betala det största priset för oss andra, genom beredskapstiderna under andra världskriget, vi låter dem betala högre skatt än de som jobbar och många av nedskärningarna träffar dem i första hand. Nya siffror visar också att hälften av oss som fötts under 70-talet kommer att bli fattigpensionärer.
Får en att vilja spy. Anthrax, å sin sida, skall ha stort tack för att de för in den här frågan i scenen och för att man känner sig mindre som en ensam galning och mer som en del av lösningen.
Det andra bandet på splitten, Burnt Cross, har raskt gjort sig ett namn som anarkopunkens framtid och jag gillar verkligen allt jag hört av dem, det här är inget undantag, även om de, tyvärr, inte kommer upp i Anthrax division.
Burnt Cross spelar klassisk anarkopunk med arg cockneyröst, kombinerat på den här plattan med kvinnlig gästsångerska och man får verkliga Crass/Conflict-vibbar vilket nog också är meningen. Musikaliskt är det lite mindre klasiskt, dock, en del riff på plattan som fräschar upp det hela och en del funkiga trummor sprider ny känsla i en gammal musikstil.
Textmässigt är det bra, det handlar om hur man gör motstånd mot systemet utifrån en anarkists synvinkel, samt jordens troliga snara undergång. Lite mer klassiska teman för anarkister, alltså.
Plattan, som distribueras av bland annat svenska Schizo, samt norska Lukket Avdeling, förtjänar att höras av samtliga punkfans, politiska eller inte. En del kanske vill stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om att världen ser för illa ut, men då är detta en bra ögonöppnare. Om ni kan lyssna på sån skit som Skrewdriver, Skullhead, Brutal Attack eller No Remorse och säga att ni inte stödjer politiken, så kan ni lyssna på det här.
Anthrax gör en oerhört fin prestation och Burnt Cross är inte dåliga, det är bara det att de inte är lika bra som Anthrax och drar därmed ner helhetsintrycket en smula.
Splitten får därmed inte full poäng, utan stannar på 89,3% i grad av tillfredsställelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar