Var skall man börja? Eslöv är verkligen inne i en zon nu, säkert inte minst tack vare våra Ultras, som sluter upp och hejar på laget. Även i dag var det full action på hemmaläktaren och det är, som Eslövssupporter bara att tacka och ta emot för att nån lyfter stämningen utöver det normala.
Eslöv spelade bra från början, även om det var många försök fram och tillbaka innan det verkligen satt ett Eslövsmål i buren hos FIK. 1-0 kom genom Besir Aliti i 28e minuten och sedan var det full fart på vårt lag och många fina chanser och försök, men de flesta av dem stoppades antingen av en offside-dömande domare eller att FIK helt enkelt klarade av sitt försvarsspel. Men resultatet skulle hålla sig till efter halvtid.
I början av andra halvlek spelade Eslöv övertygande och var bland annat inblandad i en incident vid FIKs målområde, där en Eslövsspelare blev rugbytacklad, men var var kortet?
Det skulle inte dröja länge innan Eslöv satte sitt ägarmärke på matchen, för i 55e minuten satte Blerim Hajra 2-0 och det var han och Besir Aliti som skulle kämpa länge och mest i laget en lång stund.
Eslöv visade stor klass under stor del av spelet, både i första och andra halvlek, men det skulle komma en och annan kalldusch, så som FIKs reducering i 71a och deras kvittering i 82a.
Men efter att vi fått två mål i baken steg Erik Daniel Persson fram och satte två snabba mål, ett i 85e och ett i 88e.
Persson får också bli matchens lirare i EBK för min del, inte bara för hans två mål, utan också för att han visade att det, när det gäller EBK, aldrig är över förrän i sista minuten och våra killar kommer att kriga till slutet, oavsett vad. Det var, med andra ord, sann EBK-anda han visade.
Det bör tilläggas att speakern inte ropade ut målgörarnas namn, utan jag fick förlita mig på min sikt och på mitt matchprogram och om jag har gett någon ett mål han inte gjorde, ber jag så hemskt mycket om ursäkt.
(Ändrad och uppdaterad)
fredag 23 maj 2014
lördag 17 maj 2014
Burnt Cross / Anthrax (UK): "Anathema / The beg society" (Split)
/ ARTIST: Burnt Cross + Anthrax (UK) / TITLE: "Anathema" + "The beg society" (Split) / GENRÉ: Anarkopunk / ETIKETT: Schizo och många fler / FORMAT: Vinylsingel /
En sak jag gillar med anarkopunken, som får den att stå ut jämfört med andra subgenrér inom punken är att den utvecklas. Det är politiskt och ja, många har problem med det, men riktigt bra band, band som tex Anthrax, vill nåt mer med sin musik än att bara ha kul och spela. Med så mycket sagt, så funkar den musikaliska biten med. Anthrax är aningen bättre på sina instrument nu, än under 80-talet, då de släppte sin legendariska Capitalism is cannibalism på lika legendariska Crass records. Man märker att de spelar ner sig en smula, kanske, men det är i vilket fall som helst texten som är det viktiga, även om musiken funkar.
Vad är det då som är så bra med texten? Jo, det hade varit lätt för ett gammalt band från 80-talet att leva på gamla meriter och sjunga om krig och om sanningen skall fram, så ligger ju krigshotet i luften just nu med Ukrainakrisen. Bandet väljer dock ett otippat kort och sjunger om privatiseringar och välfärdsslakt. För trettio år sedan hade det handlat om Thatcherism, men i dagens Sverige, med åldringar i kissblöjor och en psykopatregering under Reinfeldt som tar kapitalismens kris som ursäkt för att plåga pensionärer, så är det tyvärr allt för relaterbart, även för oss svenskar. Med så mycket sagt är jag inte anarkist, utan vänstersosse, men skit samma. Jag kan relatera till texten och uppskattar den sanslöst, samtidigt som jag är rädd för att mitt eget partis ledare, Stefan Löfvén, kommer att fortsätta högerns politik. Det borde inte handla om politik, utan om medmänsklighet. Vi låter de som byggde landet och var beredda att betala det största priset för oss andra, genom beredskapstiderna under andra världskriget, vi låter dem betala högre skatt än de som jobbar och många av nedskärningarna träffar dem i första hand. Nya siffror visar också att hälften av oss som fötts under 70-talet kommer att bli fattigpensionärer.
Får en att vilja spy. Anthrax, å sin sida, skall ha stort tack för att de för in den här frågan i scenen och för att man känner sig mindre som en ensam galning och mer som en del av lösningen.
Det andra bandet på splitten, Burnt Cross, har raskt gjort sig ett namn som anarkopunkens framtid och jag gillar verkligen allt jag hört av dem, det här är inget undantag, även om de, tyvärr, inte kommer upp i Anthrax division.
Burnt Cross spelar klassisk anarkopunk med arg cockneyröst, kombinerat på den här plattan med kvinnlig gästsångerska och man får verkliga Crass/Conflict-vibbar vilket nog också är meningen. Musikaliskt är det lite mindre klasiskt, dock, en del riff på plattan som fräschar upp det hela och en del funkiga trummor sprider ny känsla i en gammal musikstil.
Textmässigt är det bra, det handlar om hur man gör motstånd mot systemet utifrån en anarkists synvinkel, samt jordens troliga snara undergång. Lite mer klassiska teman för anarkister, alltså.
Plattan, som distribueras av bland annat svenska Schizo, samt norska Lukket Avdeling, förtjänar att höras av samtliga punkfans, politiska eller inte. En del kanske vill stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om att världen ser för illa ut, men då är detta en bra ögonöppnare. Om ni kan lyssna på sån skit som Skrewdriver, Skullhead, Brutal Attack eller No Remorse och säga att ni inte stödjer politiken, så kan ni lyssna på det här.
Anthrax gör en oerhört fin prestation och Burnt Cross är inte dåliga, det är bara det att de inte är lika bra som Anthrax och drar därmed ner helhetsintrycket en smula.
En sak jag gillar med anarkopunken, som får den att stå ut jämfört med andra subgenrér inom punken är att den utvecklas. Det är politiskt och ja, många har problem med det, men riktigt bra band, band som tex Anthrax, vill nåt mer med sin musik än att bara ha kul och spela. Med så mycket sagt, så funkar den musikaliska biten med. Anthrax är aningen bättre på sina instrument nu, än under 80-talet, då de släppte sin legendariska Capitalism is cannibalism på lika legendariska Crass records. Man märker att de spelar ner sig en smula, kanske, men det är i vilket fall som helst texten som är det viktiga, även om musiken funkar.
Vad är det då som är så bra med texten? Jo, det hade varit lätt för ett gammalt band från 80-talet att leva på gamla meriter och sjunga om krig och om sanningen skall fram, så ligger ju krigshotet i luften just nu med Ukrainakrisen. Bandet väljer dock ett otippat kort och sjunger om privatiseringar och välfärdsslakt. För trettio år sedan hade det handlat om Thatcherism, men i dagens Sverige, med åldringar i kissblöjor och en psykopatregering under Reinfeldt som tar kapitalismens kris som ursäkt för att plåga pensionärer, så är det tyvärr allt för relaterbart, även för oss svenskar. Med så mycket sagt är jag inte anarkist, utan vänstersosse, men skit samma. Jag kan relatera till texten och uppskattar den sanslöst, samtidigt som jag är rädd för att mitt eget partis ledare, Stefan Löfvén, kommer att fortsätta högerns politik. Det borde inte handla om politik, utan om medmänsklighet. Vi låter de som byggde landet och var beredda att betala det största priset för oss andra, genom beredskapstiderna under andra världskriget, vi låter dem betala högre skatt än de som jobbar och många av nedskärningarna träffar dem i första hand. Nya siffror visar också att hälften av oss som fötts under 70-talet kommer att bli fattigpensionärer.
Får en att vilja spy. Anthrax, å sin sida, skall ha stort tack för att de för in den här frågan i scenen och för att man känner sig mindre som en ensam galning och mer som en del av lösningen.
Det andra bandet på splitten, Burnt Cross, har raskt gjort sig ett namn som anarkopunkens framtid och jag gillar verkligen allt jag hört av dem, det här är inget undantag, även om de, tyvärr, inte kommer upp i Anthrax division.
Burnt Cross spelar klassisk anarkopunk med arg cockneyröst, kombinerat på den här plattan med kvinnlig gästsångerska och man får verkliga Crass/Conflict-vibbar vilket nog också är meningen. Musikaliskt är det lite mindre klasiskt, dock, en del riff på plattan som fräschar upp det hela och en del funkiga trummor sprider ny känsla i en gammal musikstil.
Textmässigt är det bra, det handlar om hur man gör motstånd mot systemet utifrån en anarkists synvinkel, samt jordens troliga snara undergång. Lite mer klassiska teman för anarkister, alltså.
Plattan, som distribueras av bland annat svenska Schizo, samt norska Lukket Avdeling, förtjänar att höras av samtliga punkfans, politiska eller inte. En del kanske vill stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om att världen ser för illa ut, men då är detta en bra ögonöppnare. Om ni kan lyssna på sån skit som Skrewdriver, Skullhead, Brutal Attack eller No Remorse och säga att ni inte stödjer politiken, så kan ni lyssna på det här.
Anthrax gör en oerhört fin prestation och Burnt Cross är inte dåliga, det är bara det att de inte är lika bra som Anthrax och drar därmed ner helhetsintrycket en smula.
Splitten får därmed inte full poäng, utan stannar på 89,3% i grad av tillfredsställelse!
fredag 16 maj 2014
Eslövs BK - FBK Balkan: 3-2
I vanliga fall brukar jag spara min utnämning av matchens lirare i EBK till slutet av referatet, men idag går det inte, för matchens lirare presenterade sig direkt och gjorde matchen till en total upplevelse. Matchens lirare är nämligen för mig solklar, nämligen alla supporters på plats. Detta tifo var det bästa jag sett i Eslöv och det var så att man fick tårar i ögonen, inte av bengalerna de fyrade av, utan av det faktum att Eslöv äntligen verkar ha lärt sig att det finns ett lag i staden värt att heja på. Jag tar av mig hatten, eller rättare sagt, gubbakepsen för dem. Heter de fortfarande Strangers Ultra? Det enda jag kan klaga på är domarna, som gjorde sitt bästa för att avbryta folkfesten genom att hota ställa in matchen om det blev fler bengaler eller bangers.
EBK inledde piggt, men det första målet skulle komma från FBKB, nämligen i tionde minuten och de gjorde det, därför att de behärskade sin egen spelstil, det vill säga, att kontra snabbt och försöka göra mål. Jag tyckte personligen att deras första mål luktade offside lång väg, men nu är det som sagt inte jag som dömer, men hade jag gjort det...
Troligtvis tack vare våra ultras gav EBK dock inte upp efter den inledande kallduschen, utan höll sig kvar i matchen och 1-1 skulle komma i 21a minuten genom Hannes Englesson. Därefter hade EBK ett par chanser till 2-1, men resultatet höll sig halvleken ut. I halvtid spelades Twisted Sister's We're not gonna take it, men jag svär, även om det hade varit Shock Troops Punx 'n' skins won't take it, så hade atmosfären inte kunnat vara bättre. Det kändes som att vi inte bara skulle spela lika, utan ryta till på hemmaplan ordentligt och vinna matchen.
Nu skulle det också bli så att vi vann och känslan hängde i ett bra tag, tills FBKB satte sitt andra mål och ställningen blev 1-2. Då kändes det lite hopplöst ett tag, särskilt då det enligt mig berodde på sjabbel i EBKs försvar.
Men EBK hämtade upp sig och 2-2 sattes av Quendrim Abazi i 63e minuten och ganska exakt tio minuter senare satte Ted Sandberg 3-2.
Såna här dagar njuter man av att vara Eslövsbo. Får bara hoppas att vinnarkänslan hänger i och att våra ultras fortsätter dyka upp på matcherna.
Najs!
EBK inledde piggt, men det första målet skulle komma från FBKB, nämligen i tionde minuten och de gjorde det, därför att de behärskade sin egen spelstil, det vill säga, att kontra snabbt och försöka göra mål. Jag tyckte personligen att deras första mål luktade offside lång väg, men nu är det som sagt inte jag som dömer, men hade jag gjort det...
Troligtvis tack vare våra ultras gav EBK dock inte upp efter den inledande kallduschen, utan höll sig kvar i matchen och 1-1 skulle komma i 21a minuten genom Hannes Englesson. Därefter hade EBK ett par chanser till 2-1, men resultatet höll sig halvleken ut. I halvtid spelades Twisted Sister's We're not gonna take it, men jag svär, även om det hade varit Shock Troops Punx 'n' skins won't take it, så hade atmosfären inte kunnat vara bättre. Det kändes som att vi inte bara skulle spela lika, utan ryta till på hemmaplan ordentligt och vinna matchen.
Nu skulle det också bli så att vi vann och känslan hängde i ett bra tag, tills FBKB satte sitt andra mål och ställningen blev 1-2. Då kändes det lite hopplöst ett tag, särskilt då det enligt mig berodde på sjabbel i EBKs försvar.
Men EBK hämtade upp sig och 2-2 sattes av Quendrim Abazi i 63e minuten och ganska exakt tio minuter senare satte Ted Sandberg 3-2.
Såna här dagar njuter man av att vara Eslövsbo. Får bara hoppas att vinnarkänslan hänger i och att våra ultras fortsätter dyka upp på matcherna.
Najs!
torsdag 15 maj 2014
Sjuttisju, "Riktiga Söderstadion"
/ ARTIST: Sjuttisju / TITEL: "Riktiga Söderstadion" / GENRÉ: Trubardurstil, punk, mm / ETIKETT: DIY / FORMAT: CDR /
Sjuttisju har gjort det igen! Sveriges främste textförfattare har levererat en platta med så finurligt formulerad kärlek till Hammarby IF att man nästan, men bara nästan, har lust att bli bajare själv. Det finns en hel del finurliga texter på den här plattan, det är kanonlåtar allihopa, men den bästa kanske levereras i sista spåret, Genuint, eller vad tycks om:
Genialt.
På den här plattan samsas lite olika musikstilar, mer irländskt/trubadur-stylee, som på Hat, men även uppenbara nickningar åt punkhållet. De två första låtarna på skivan, Hammarby IF och Bajenmagi, låter omväxlande 80-talspunk, svensk oi! (särskilt Bajenmagi har lånat från Agent Bulldogg, jag tycker mig kunna höra tydlig inspiration från Skyll inte på mig) och lite tidig RAC. Det är med motvilja jag skriver det sista, för jag tycker inte RAC har i opolitiska kretsar att göra, det är som Sjuttisju själv sa en gång när jag snackade med han, "att lyssna på RAC för att musiken är bra, det är som att se på DIF, för att man gillar fotboll". Kan bara hålla med. Men med allt det sagt, så kan man bara konstatera att man får vibbar från The Die-hards.
Det här är en bra platta och den är stöpt i svensk supporterkultur. Det är ingen hipster som vill våldta söders kultur, utan en genuin supporter som följt klubben i med och motgång över åren, det märker man i texterna. Det är kärlek och stolthet som inte kan köpas för pengar, vilket blir uppenbart i titeln på plattan eller texten till den korta låten Den tid som var. Kärleken till bajen hos Sjuttisju är starkare än till vad ledningen för klubben gör. För Sjuttisju är gamla Söderstadion och den anda som fanns där det riktiga bajen och inget kan ersätta det. Respekt.
Därför förtjänar den här plattan att höras av alla riktiga fotbollsfans, alla som tar avstånd från modern fotboll. En hel del kommer att sitta klistrade framför fotbolls-VM i år. Jag har medvetet lagt min semester till augusti, jag kommer att se EBKs hemmamatcher och jag kommer att lyssna på Sjuttisju, för det är äkta fotboll och sen kan alla andra se hur mycket de vill på "fotbolls"-cirkusen, men jag säger nej tack!
Finns det det nån svaghet hos plattan, då? Inte textmässigt och egentligen inte musikaliskt heller, men jag skulle önska att Sjuttisju antingen gjort en hel punkplatta eller en hel trubadurplatta. Han är lika bra på båda fält och jag tror det hade gett ett större helhetsintryck.
En annan sak som slår mig är att Sjuttisju är Sveriges bäste supportermusiker, men det hade varit kul att höra nåt annat av honom med. Fotboll är det viktigaste i världen för många, men det hade varit kul att höra honom sjunga om, typ, nåt annat med nån gång. Inte under namnet "Sjuttisju", så klart, men ett renodlat punkprojekt från den gode herrn hade mina öron välkomnat.
Sjuttisju finns på spotify och itunes.
Sjuttisju har gjort det igen! Sveriges främste textförfattare har levererat en platta med så finurligt formulerad kärlek till Hammarby IF att man nästan, men bara nästan, har lust att bli bajare själv. Det finns en hel del finurliga texter på den här plattan, det är kanonlåtar allihopa, men den bästa kanske levereras i sista spåret, Genuint, eller vad tycks om:
Vart tog alla vägen? Stockholm blev så tyst
det hörs inte ens ett ord, om Linda Rosings byst
Det enda som syns, är en kärring med lila hår,
på en gata på Östermalm, är hon ute och går
Genialt.
På den här plattan samsas lite olika musikstilar, mer irländskt/trubadur-stylee, som på Hat, men även uppenbara nickningar åt punkhållet. De två första låtarna på skivan, Hammarby IF och Bajenmagi, låter omväxlande 80-talspunk, svensk oi! (särskilt Bajenmagi har lånat från Agent Bulldogg, jag tycker mig kunna höra tydlig inspiration från Skyll inte på mig) och lite tidig RAC. Det är med motvilja jag skriver det sista, för jag tycker inte RAC har i opolitiska kretsar att göra, det är som Sjuttisju själv sa en gång när jag snackade med han, "att lyssna på RAC för att musiken är bra, det är som att se på DIF, för att man gillar fotboll". Kan bara hålla med. Men med allt det sagt, så kan man bara konstatera att man får vibbar från The Die-hards.
Det här är en bra platta och den är stöpt i svensk supporterkultur. Det är ingen hipster som vill våldta söders kultur, utan en genuin supporter som följt klubben i med och motgång över åren, det märker man i texterna. Det är kärlek och stolthet som inte kan köpas för pengar, vilket blir uppenbart i titeln på plattan eller texten till den korta låten Den tid som var. Kärleken till bajen hos Sjuttisju är starkare än till vad ledningen för klubben gör. För Sjuttisju är gamla Söderstadion och den anda som fanns där det riktiga bajen och inget kan ersätta det. Respekt.
Därför förtjänar den här plattan att höras av alla riktiga fotbollsfans, alla som tar avstånd från modern fotboll. En hel del kommer att sitta klistrade framför fotbolls-VM i år. Jag har medvetet lagt min semester till augusti, jag kommer att se EBKs hemmamatcher och jag kommer att lyssna på Sjuttisju, för det är äkta fotboll och sen kan alla andra se hur mycket de vill på "fotbolls"-cirkusen, men jag säger nej tack!
Finns det det nån svaghet hos plattan, då? Inte textmässigt och egentligen inte musikaliskt heller, men jag skulle önska att Sjuttisju antingen gjort en hel punkplatta eller en hel trubadurplatta. Han är lika bra på båda fält och jag tror det hade gett ett större helhetsintryck.
En annan sak som slår mig är att Sjuttisju är Sveriges bäste supportermusiker, men det hade varit kul att höra nåt annat av honom med. Fotboll är det viktigaste i världen för många, men det hade varit kul att höra honom sjunga om, typ, nåt annat med nån gång. Inte under namnet "Sjuttisju", så klart, men ett renodlat punkprojekt från den gode herrn hade mina öron välkomnat.
Sjuttisju finns på spotify och itunes.
En sån här kanonplatta får givetvis högsta betyg! 100% i grad av tillfredsställelse!
lördag 26 april 2014
söndag 13 april 2014
En intervju med Moralpanik
EKA: Ni har varit med i en mängd andra band, vad fick er att starta ett nytt?
MP: Idéen startade för några år sedan när jag (Tobbe) och Fredrik hade hoppat av Werewolf Syndrome. Jag hade några låtar på lager, som var väldigt influerade av Rancid och Bombshell Rocks, som varken platsade i Werewolf eller i det HC-band jag spelade i för tillfället. Samtidigt funderade Fredrik på att det skulle vara kul att lira streetpunk på svenska. Vi började prata lite löst om att slänga ihop ett nytt band och Fredrik föreslog att David, som precis var utan band efter nedlagda Hangups, kunde lira gura. Vi har funnits som band i åtminstone 2 år men har inte börjat vara aktiva förrän nu.
EKA: Hur ser punk/HC-scenen ut i Umeå idag? Finns det fortfarande en levande sxe-scen?
MP: Det finns i alla fall en hardcore-scen som är levande men sen vet vi inte hur mycket straightedge det är nu för tiden. Själva nykterhetsdelen av rörelsen är väl inte riktigt lika viktig som den en gång var.
EKA: Vad tycker ni om Refuseds återförening? Var ni själv och såg dem?
MP: Jag (David) var och såg dem. Det var bra, sen finns det säkert en massa folk som tycker det var en sellout-grej men vafan, i sånt fall kan man väl starta ett eget band, lägga ner, bli kultstora och sen vägra återförenas efter 15 år, det står var och en fritt.
EKA: Vad tycker ni om att Umeå blivit kulturhuvudstad i Europa? Finns det utrymme för underjordisk kultur med, eller är det bara etablissemangskultur som lyfts fram av staden?
MP: Det finns väldigt mycket åsikter om kulturhuvudstadsåret och huruvida underground-kulturen blir styvmoderligt behandlad etc. Men det känns som att den hardcore och DIY-scen som togs upp i ansökan och hjälpte Umeå att få titeln är, bortsett från några få arr, väldigt bortglömd i programmet som helhet.
På det hela sett känns det som att hela huvudstadsåret tas på alldeles för stort allvar här i Umeå. Vi är mest imponerad av att någon utanför Umeå faktiskt visste om att Umeå är årets kulturhuvudstad.
På det hela sett känns det som att hela huvudstadsåret tas på alldeles för stort allvar här i Umeå. Vi är mest imponerad av att någon utanför Umeå faktiskt visste om att Umeå är årets kulturhuvudstad.
EKA: Ni håller på att spela in nytt material, kan vi förvänta oss mer av vad vi hitintills fått, eller kommer det att bli annorlunda? Har ni kontakt med nån label?
MP: Ger man ut skivor på labels fortfarande? Vi är inte på någon label utan har gjort allt själva hittills, men visst skulle det var kul att släppa något ”på riktigt” någon gång framöver. Vi har inga planer på att ändra stil men exakt hur det kommer att låta får man se, slutresultatet blir aldrig riktigt som man tänkt sig (vilket inte behöver vara något negativt).
EKA: Vad tycker ni om fotboll? Följer ni nåra lag? Får damfotbollen stort utrymme i Umeå även nu, efter Marta?
MP: Skulle säga att damfotbollen fortfarande är relativt stor i Umeå men det är inte som det var förut när Umeå IK var bästa klubblaget i världen och Hanna Jungberg, Malin Moström, Marta mfl. var lokal(och riks)-kändisar. Men vi är tämligen sportointresserade i bandet, fast jag (Fredrik) följer iaf OS/VM i hockey/fotboll.
EKA: Om er musik var en sport och inte en musik, vilken sport skulle den då vara? Nåt hårt och fysiskt som rugby, nåt elegant och precist som biljard, eller kanske nåt helt annat?
MP: 400m häck. Se oss live så kommer du förstå!
EKA: Hur gör man för att boka er? Gillar ni att spela live och skulle ni vilja spela här nere i Skåne?
MP: Kontakta via facebook. Vi gillar absolut att spela live och vill göra det oftare, det handlar bara om tid, logistik och ersättning. Vi bor ju ändå i Norrland så det tar en stund att köra ned ifall man inte flyger.
lördag 12 april 2014
Eslövs BK - Malmö City FC: 1-2
Så här är det, sedan jag bloggade om fotboll sist har ett par saker hänt inom svensk fotboll och supporterkultur. Till att börja med mordförsöket på Showan, en MFF-supporter vars enda brott var att han var invandrare och antirasist och för det andra, dråpet på en Djurgårdare i Helsingborg.
Såna saker är naturligtvis fruktansvärda, men efterföljden på dem blev desto positivare. Hela supportersverige och många firmor från utlandet stod upp för Showan mot rasismen och fotbollssverige fördömde lika kraftigt dråpet i Helsingborg. Det visar fotbollens styrka. Det finns folk som vill slåss för sin klubbs färger, men de flesta supporters tar avstånd från sånt som splittrar. Det krävs två lag för att det skall bli match och jag önskar att man även på matcher högre upp i systemet skulle kunna se vad man ser på Ekevalla, hemmafans och bortafans som sitter tillsammans.
Det är det som är charmen i lägre divisioners fotboll, att laget representerar nåt och inte bara spelarnas bankkonton. EBK är en perfekt representant för vår stad, "knegarvärderingar och mångkulturellt", som poeten diktade. Det är riktiga spelare och riktiga supporters. Därför känns det extra taggande denna säsongen, då vi återigen spelar i samma division som Höörs IS. I riktig fotboll vinner man i bland och förlorar i bland. I dag förlorade vi mot MCFC, men bara vi vinner över Höör, så är jag nöjd den här säsongen.
Nåväl, vi förlorade som sagt och jag har min egen teori, det var vädret. EBK är vana att spela i regnskurar, men i dag tittade solen fram under stora delar av matchen och det var uppehållsväder. Fanns egentligen ingen ursäkt till varför inte fler Eslövsbor var på plats för att heja fram sitt eget lag. Men det har man ju blitt van vid.
Vi förlorade i dag och det var nog, väder eller ej, rättvist. Vi inledde matchen väldigt splittrat och det skulle hålla sig i stora delar av första halvlek. MCFC spelar precis som EBK utpräglat anfallsspel, så det fanns inte brist på målchanser åt Eslöv, men det var precis som att en förbannelse hängde över laget. Upp med bollen i offensivt rum, men fumla bort den på den planhalvan. Det hände gång på gång. Bland annat nästan direkt efter 0-1-målet, vilket kom redan i 11e minuten. Men i sanningens namn, så skulle även MCFC ha ett par chanser till.
Därför var det kul att se EBK komma ut på planen efter halvtid. Det var ett helt annat lag, kan man säga, grabbarna spelade med större självförtroende och redan i 49e petade Hannes Englesson, som för den bedriften får titeln "matchens lirare i EBK" av mig, in 1-1.
EBK skulle sedan visa ordentlig klass under stora delar av andra halvlek och det flera gånger man trodde att 2-1 skulle sitta och när Adil Adlouni, bara det värt att se matchen för, började dribbla, så kändes målet nära.
Men det skulle bli en 1-2-förlust, för i 78e minuten satte gästerna in 1-2. Piss!
Nåja, som sagt, bara vi slår Höör är jag nöjd den här säsongen.
Domarn var i dag ganska schyst, han la ribban högt och tolererade mycket fysiskt spel, kanske för mycket enligt somliga. Det var ett par gånger då man önskade att han skulle blåsa i EBKs favör, bland annat i 64e minuten, då MCFC stoppade ett EBK-anfall genom att förfalla till tröjdragning och det fanns ett par, tycker jag, klara straffsituationer, men å andra sidan var han lika trögbedd om att blåsa för MCFC.
Jag tror inte att det här resultatet är talande för säsongen, utan jag slår vad om att vi kan mycket bättre än så här och det skall, som vanligt, bli en ren fröjd att följa och heja fram sitt lag. Dessutom var det jättekul att se våra duktiga P15-spelare hyllas i halvtid, det borgar för framtiden!
Det här blir najs, COYR!
Såna saker är naturligtvis fruktansvärda, men efterföljden på dem blev desto positivare. Hela supportersverige och många firmor från utlandet stod upp för Showan mot rasismen och fotbollssverige fördömde lika kraftigt dråpet i Helsingborg. Det visar fotbollens styrka. Det finns folk som vill slåss för sin klubbs färger, men de flesta supporters tar avstånd från sånt som splittrar. Det krävs två lag för att det skall bli match och jag önskar att man även på matcher högre upp i systemet skulle kunna se vad man ser på Ekevalla, hemmafans och bortafans som sitter tillsammans.
Det är det som är charmen i lägre divisioners fotboll, att laget representerar nåt och inte bara spelarnas bankkonton. EBK är en perfekt representant för vår stad, "knegarvärderingar och mångkulturellt", som poeten diktade. Det är riktiga spelare och riktiga supporters. Därför känns det extra taggande denna säsongen, då vi återigen spelar i samma division som Höörs IS. I riktig fotboll vinner man i bland och förlorar i bland. I dag förlorade vi mot MCFC, men bara vi vinner över Höör, så är jag nöjd den här säsongen.
Nåväl, vi förlorade som sagt och jag har min egen teori, det var vädret. EBK är vana att spela i regnskurar, men i dag tittade solen fram under stora delar av matchen och det var uppehållsväder. Fanns egentligen ingen ursäkt till varför inte fler Eslövsbor var på plats för att heja fram sitt eget lag. Men det har man ju blitt van vid.
Vi förlorade i dag och det var nog, väder eller ej, rättvist. Vi inledde matchen väldigt splittrat och det skulle hålla sig i stora delar av första halvlek. MCFC spelar precis som EBK utpräglat anfallsspel, så det fanns inte brist på målchanser åt Eslöv, men det var precis som att en förbannelse hängde över laget. Upp med bollen i offensivt rum, men fumla bort den på den planhalvan. Det hände gång på gång. Bland annat nästan direkt efter 0-1-målet, vilket kom redan i 11e minuten. Men i sanningens namn, så skulle även MCFC ha ett par chanser till.
Därför var det kul att se EBK komma ut på planen efter halvtid. Det var ett helt annat lag, kan man säga, grabbarna spelade med större självförtroende och redan i 49e petade Hannes Englesson, som för den bedriften får titeln "matchens lirare i EBK" av mig, in 1-1.
EBK skulle sedan visa ordentlig klass under stora delar av andra halvlek och det flera gånger man trodde att 2-1 skulle sitta och när Adil Adlouni, bara det värt att se matchen för, började dribbla, så kändes målet nära.
Men det skulle bli en 1-2-förlust, för i 78e minuten satte gästerna in 1-2. Piss!
Nåja, som sagt, bara vi slår Höör är jag nöjd den här säsongen.
Domarn var i dag ganska schyst, han la ribban högt och tolererade mycket fysiskt spel, kanske för mycket enligt somliga. Det var ett par gånger då man önskade att han skulle blåsa i EBKs favör, bland annat i 64e minuten, då MCFC stoppade ett EBK-anfall genom att förfalla till tröjdragning och det fanns ett par, tycker jag, klara straffsituationer, men å andra sidan var han lika trögbedd om att blåsa för MCFC.
Jag tror inte att det här resultatet är talande för säsongen, utan jag slår vad om att vi kan mycket bättre än så här och det skall, som vanligt, bli en ren fröjd att följa och heja fram sitt lag. Dessutom var det jättekul att se våra duktiga P15-spelare hyllas i halvtid, det borgar för framtiden!
Det här blir najs, COYR!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)