fredag 24 augusti 2012
tisdag 21 augusti 2012
Trallpunk - back with a bang?
Jag började lyssna på punk i slutet av 80-talet, när jag gick i mellanstadiet. Jag diggade Ebba Grön, Sex Pistols, The Clash och Nina Hagen. Inte speciellt nåra streetkreddiga band.
Hursomhelst, jag blev kompis med en kille vi kallade "Mini-Kalle", sedemera känd som "Poxy". Han och jag lyssnade på punk tillsammans och var, tillsammans med en tredje kille, de enda punksnubbarna på skolan. Så småningom skulle vi bli kommunens första opolitiskt motiverade skins (jag var politisk, men skilde på livsstilen och politiken, jag var röd, men hängde aldrig med redskins), men det är en annan historia.
Någon gång i början av 90-talet upptäckte jag två band som kom att betyda mycket för mig under den perioden, nämligen svenska De Lyckliga Kompisarna (DLK) och amerikanska Bad Religion.
Jag gillade nog DLK bäst. De körde en blandning av Bad Religions speed och trummor, Stiff Little Fingers melodislingor, samt attityd och textinnehåll från svensk 77-punk. Det lät helt nytt för mig, som var uppfostrad på 77-punk. Det var snabbare, bättre genomtänkta texter och en melodi som gjorde att man kunde tralla med i refärnger och verser, något som innebar att bandet DLK och senare hela genrén som uppstod runt den kom att kallas just "trallpunk". (Nej, jag räknar inte band som Asta Kask, Attentat eller Sötlimpa till trallpunk, de var tidigare och hade en annan attityd).
Men säg den lycka som varar för evigt. I DLKs spår uppstod som sagt en hel genré av band som lät precis som DLK. Lågmärket kom med den politiska samplern Antifascistisk Offensiv, från 1996, där alla band, oavsett varifrån de kom, härmade Marts Stockholmsdialekt. Ungefär som alla band (undantaget Clockwork Crew) i oi!-scenen som försöker låta som real Cockneys.
I sanningens namn hade jag slutat lyssna så mycket på trallpunk när den samplern och hela plagiatscenen infann sig. Runt den tiden lyssnade jag mest på Jamaicansk 60-tals ska och oi!.
I alla fall, genrén trallpunk hade blivit så tråkig att de flesta av oss som lyssnat på genrén låtsades som att vi aldrig gått igenom det stadiet och genrén blev den bredare punkscenens whipping-boy. Ett svenskt community som är så hemskt att jag inte tänker nämna det vid namn (nej, det är inte Bråkis jag talar om) hade på sitt punkforum länge en text där det stod att trallpunk inte räknades till riktig punk. Sant, plagiatbanden kan knappast kallas punk om punken handlar om att göra sin egen grej. Skåningar som låter som Stockholmare blir bara töntigt.
Men, så damp en recenssionskiva från bandet Trevolt ner i min postlåda häromåret och jag återupptäckte genrén. Trevolt, Skånes bästa band, hade verkligen en egen stil som de uppenbarligen utvecklat genom att lyssna på samma band som influerat DLK och inte bara kapat DLKs koncept rakt av. Det var nytt, men samtidigt troget det gamla, det var fräscht, spännande och häftigt och det var kul att höra att en av ens tidiga punkförälskelser fick nytt liv igen.
Efter Trevolt kommer, på min lista, street-tralliga Dräperz, som, om än inte lika coola som Trevolt, i alla fall gör sitt för att melodisk punk i Sverige skall få en revival och kanske tiden är mogen för det? Kanske vi skall slänga bort vår skam över att ha varit gamla trallpunkare och låta en av Sveriges inhemskaste genrér få en revival likt oi!/streetpunk fick under 90-talet och crust under 2000-talets första årtionde?
Kan fler band följa i Trevolts och Dräperz fotspår, men göra sin egen grej, så tror jag att tiden kan vara mogen för en trall-revival!
Hursomhelst, jag blev kompis med en kille vi kallade "Mini-Kalle", sedemera känd som "Poxy". Han och jag lyssnade på punk tillsammans och var, tillsammans med en tredje kille, de enda punksnubbarna på skolan. Så småningom skulle vi bli kommunens första opolitiskt motiverade skins (jag var politisk, men skilde på livsstilen och politiken, jag var röd, men hängde aldrig med redskins), men det är en annan historia.
Någon gång i början av 90-talet upptäckte jag två band som kom att betyda mycket för mig under den perioden, nämligen svenska De Lyckliga Kompisarna (DLK) och amerikanska Bad Religion.
Jag gillade nog DLK bäst. De körde en blandning av Bad Religions speed och trummor, Stiff Little Fingers melodislingor, samt attityd och textinnehåll från svensk 77-punk. Det lät helt nytt för mig, som var uppfostrad på 77-punk. Det var snabbare, bättre genomtänkta texter och en melodi som gjorde att man kunde tralla med i refärnger och verser, något som innebar att bandet DLK och senare hela genrén som uppstod runt den kom att kallas just "trallpunk". (Nej, jag räknar inte band som Asta Kask, Attentat eller Sötlimpa till trallpunk, de var tidigare och hade en annan attityd).
Men säg den lycka som varar för evigt. I DLKs spår uppstod som sagt en hel genré av band som lät precis som DLK. Lågmärket kom med den politiska samplern Antifascistisk Offensiv, från 1996, där alla band, oavsett varifrån de kom, härmade Marts Stockholmsdialekt. Ungefär som alla band (undantaget Clockwork Crew) i oi!-scenen som försöker låta som real Cockneys.
I sanningens namn hade jag slutat lyssna så mycket på trallpunk när den samplern och hela plagiatscenen infann sig. Runt den tiden lyssnade jag mest på Jamaicansk 60-tals ska och oi!.
I alla fall, genrén trallpunk hade blivit så tråkig att de flesta av oss som lyssnat på genrén låtsades som att vi aldrig gått igenom det stadiet och genrén blev den bredare punkscenens whipping-boy. Ett svenskt community som är så hemskt att jag inte tänker nämna det vid namn (nej, det är inte Bråkis jag talar om) hade på sitt punkforum länge en text där det stod att trallpunk inte räknades till riktig punk. Sant, plagiatbanden kan knappast kallas punk om punken handlar om att göra sin egen grej. Skåningar som låter som Stockholmare blir bara töntigt.
Men, så damp en recenssionskiva från bandet Trevolt ner i min postlåda häromåret och jag återupptäckte genrén. Trevolt, Skånes bästa band, hade verkligen en egen stil som de uppenbarligen utvecklat genom att lyssna på samma band som influerat DLK och inte bara kapat DLKs koncept rakt av. Det var nytt, men samtidigt troget det gamla, det var fräscht, spännande och häftigt och det var kul att höra att en av ens tidiga punkförälskelser fick nytt liv igen.
Efter Trevolt kommer, på min lista, street-tralliga Dräperz, som, om än inte lika coola som Trevolt, i alla fall gör sitt för att melodisk punk i Sverige skall få en revival och kanske tiden är mogen för det? Kanske vi skall slänga bort vår skam över att ha varit gamla trallpunkare och låta en av Sveriges inhemskaste genrér få en revival likt oi!/streetpunk fick under 90-talet och crust under 2000-talets första årtionde?
Kan fler band följa i Trevolts och Dräperz fotspår, men göra sin egen grej, så tror jag att tiden kan vara mogen för en trall-revival!
lördag 11 augusti 2012
Min topp 30 punkband
Den utmärkta punkbloggen Schizo Fanzine har nyligen haft en special med de trettio bästa punkbanden. Jag kan inte vara sämre, här är min lista!
1. SECTION 5
Bandet förkroppsligar vad bra oi! skall handla om, "a laugh and a say", samtidigt som bandet är extremt "down to earth". Lät världens bästa band!
2. RUDIMENTARY PENI
En gång betydde det här bandet väldigt mycket för mig. Extremt unikt band.
3. KORT PROSESS
Inspirerade av Rudimentary Peni, fast sjungande på norska och ett mer metal-aktigt sound på en del låtar. Dock har de inte stulit Rudimentary Peni's sound rakt av, utan har en hel del originalitet med i påsen. Lätt Skandinaviens bästa band!
4. ZOUNDS
En del kritiserar det här bandet för att det inte är snabbt nog som anarkopunk. Det tycker inte jag, jag tycker de är geniala och lyckas blanda politik med vardagsproblem och blir därför aldrig lika gaphalsiga som en del band.
5. THE MOB
Ytterligare ett sakta anarkopunkband som, likt Zounds, blandar politik och vardag och körde ett unikt, dansvänligt sound.
6. THE APOSTLES
Ingen skiva låter den andra lik. Även om den är lite i proggigaste laget rekommenderas plattan Punk Obituary!
7. DIRT
Object! Refuse! Reject! Abuse! Nuff said!
8. THE SYSTEM
Udda anarkopunkband som aldrig riktigt slog igenom, men som gett oss underbara sånger som Dogs of war och SAS.
9. ICONS OF FILTH
Bandet tog Conflicts sound och budskap, men gjorde det bättre.
10. MDC
Amerikanskt hc-band med viss politisk framtoning som jag aldrig tröttnar att lyssna på. Gillar särskilt deras humor!
11. THE DICKS
Ett av USAs bästa band någonsin.
12. AGENT BULLDOGG
Svensk klassiker!
13. PERKELE
Fruktansvärt bra band, bra live med!
14. PRINS CARL
Ett svenskt band som börjat visa framfötterna, riktigt bra musik!
15. COCK SPARRER
Allt de gjort är bra, problemet är bara att de inte är särskilt nyskapande!
16. MINOR THREAT
Ett band som är bra musikaliskt och som jag lyssnade massor på första tiden utan alkohol.
17. SHAM 69
Alla har synpunkter på det här bandet, men det de gjorde under 70-talet håller än.
18. VICE SQUAD
Bästa tjejfrontade bandet någonsin.
19. SLAPSHOT
Ett straight edge band till, som visat att man inte behöver vara snäll vegan för att vara edgare.
20. SS DECONTROL
Bandet som skapade hela straight edge-scenen i Boston och influerat myriader av band från den trakten.
21. THE EFFIGIES
När de fortfarande var punk var de ett av USAs bästa band, hc uppblandat med melodisk punk och annorlunda texter. Dessutom var de skinheads redan 1979!
22. BÖHSE ONKELZ
Klassiker från Tyskland. Gjorde några oerhört fina oi!-låtar, men även en hel del fina rock & roll-låtar med efter att de lämnar scenen.
23. THE SOCCER HOOLY'S
Riktigt bra fotbolls-oi!-band, gjort några riktiga anthems!
24. ALLTID JAGET
Bra, metalinfluerat hc-band från Norge. Rekommenderas!
25. PUBLIC ENEMY
Vet inte om det är samma band som det senare nazibandet med samma namn. Bandet som släppte det opolitiska albummet som innehöll låten Pervert är emellertid ett stycke oi!-historia.
26. STRAW DOGS
Kanske en smula homofobiska för en del, men det måste medges, de gjorde ett par förbaskat fina låtar!
27. CASE OF PRIDE
Norway's finest! Har en tatuering med det bandnamnet på min högerarm, bästa oi!-bandet Norge skapat.
28. GORILLA BISCUITS
Klassiskt straight edge-band med en smula polerat sound.
29. SICK OF IT ALL
Tung, aggressiv hardcore som knappast behöver någon introduktion!
30. NEGATIVE APPROACH
Ett riktigt bra band när de var som bäst, med låtar som Ready to fight och Can't tell no one. Dock har de gjort en del tråkigt material med.
Bandet förkroppsligar vad bra oi! skall handla om, "a laugh and a say", samtidigt som bandet är extremt "down to earth". Lät världens bästa band!
2. RUDIMENTARY PENI
En gång betydde det här bandet väldigt mycket för mig. Extremt unikt band.
3. KORT PROSESS
Inspirerade av Rudimentary Peni, fast sjungande på norska och ett mer metal-aktigt sound på en del låtar. Dock har de inte stulit Rudimentary Peni's sound rakt av, utan har en hel del originalitet med i påsen. Lätt Skandinaviens bästa band!
4. ZOUNDS
En del kritiserar det här bandet för att det inte är snabbt nog som anarkopunk. Det tycker inte jag, jag tycker de är geniala och lyckas blanda politik med vardagsproblem och blir därför aldrig lika gaphalsiga som en del band.
5. THE MOB
Ytterligare ett sakta anarkopunkband som, likt Zounds, blandar politik och vardag och körde ett unikt, dansvänligt sound.
6. THE APOSTLES
Ingen skiva låter den andra lik. Även om den är lite i proggigaste laget rekommenderas plattan Punk Obituary!
7. DIRT
Object! Refuse! Reject! Abuse! Nuff said!
8. THE SYSTEM
Udda anarkopunkband som aldrig riktigt slog igenom, men som gett oss underbara sånger som Dogs of war och SAS.
9. ICONS OF FILTH
Bandet tog Conflicts sound och budskap, men gjorde det bättre.
10. MDC
Amerikanskt hc-band med viss politisk framtoning som jag aldrig tröttnar att lyssna på. Gillar särskilt deras humor!
11. THE DICKS
Ett av USAs bästa band någonsin.
12. AGENT BULLDOGG
Svensk klassiker!
13. PERKELE
Fruktansvärt bra band, bra live med!
14. PRINS CARL
Ett svenskt band som börjat visa framfötterna, riktigt bra musik!
15. COCK SPARRER
Allt de gjort är bra, problemet är bara att de inte är särskilt nyskapande!
16. MINOR THREAT
Ett band som är bra musikaliskt och som jag lyssnade massor på första tiden utan alkohol.
17. SHAM 69
Alla har synpunkter på det här bandet, men det de gjorde under 70-talet håller än.
18. VICE SQUAD
Bästa tjejfrontade bandet någonsin.
19. SLAPSHOT
Ett straight edge band till, som visat att man inte behöver vara snäll vegan för att vara edgare.
20. SS DECONTROL
Bandet som skapade hela straight edge-scenen i Boston och influerat myriader av band från den trakten.
21. THE EFFIGIES
När de fortfarande var punk var de ett av USAs bästa band, hc uppblandat med melodisk punk och annorlunda texter. Dessutom var de skinheads redan 1979!
22. BÖHSE ONKELZ
Klassiker från Tyskland. Gjorde några oerhört fina oi!-låtar, men även en hel del fina rock & roll-låtar med efter att de lämnar scenen.
23. THE SOCCER HOOLY'S
Riktigt bra fotbolls-oi!-band, gjort några riktiga anthems!
24. ALLTID JAGET
Bra, metalinfluerat hc-band från Norge. Rekommenderas!
25. PUBLIC ENEMY
Vet inte om det är samma band som det senare nazibandet med samma namn. Bandet som släppte det opolitiska albummet som innehöll låten Pervert är emellertid ett stycke oi!-historia.
26. STRAW DOGS
Kanske en smula homofobiska för en del, men det måste medges, de gjorde ett par förbaskat fina låtar!
27. CASE OF PRIDE
Norway's finest! Har en tatuering med det bandnamnet på min högerarm, bästa oi!-bandet Norge skapat.
28. GORILLA BISCUITS
Klassiskt straight edge-band med en smula polerat sound.
29. SICK OF IT ALL
Tung, aggressiv hardcore som knappast behöver någon introduktion!
30. NEGATIVE APPROACH
Ett riktigt bra band när de var som bäst, med låtar som Ready to fight och Can't tell no one. Dock har de gjort en del tråkigt material med.
fredag 10 augusti 2012
Eslövs BK - Tomelilla IF: 0-1
På vägen till matchen, i regn (som vanligt denna säsongen) gick jag och filosoferade lite inför matchen och våra förutsättningar. Jag hade hoppats att Eslövs hederliga medborgare skulle strunta i handbollsmatchen och i stället sluta upp mangrannt bakom EBK. Handbollsmatchen kan man spela in eller i alla fall se höjdpunkter från på sport-tv, men EBK mot tabellettan har man bara en chans att se och det är live.
Vi har ju faktiskt bara ett lag i själva staden, vilket betyder att vi inte har ett invandrarlag och ett svennelag, inte ett knegarlag och ett rikemanslag, inte ett vänsterlag och ett högerlag, utan ETT EBK och det borde bädda för party på varje hemmamatch, särskilt eftersom musiken inför denna matchen var lite mer varierad, jag märkte bland annat några av mina favoriter som Elvis och The Clash ur högtalarna, även om där var en del annat som inte föll mig lika djupt i smaken.
Tyvärr, måste jag säga, uteblev partyt idag med. Som vanligt var det relativt mycket folk på läktaren men, också som vanligt, gav bortaklacken mest ljud i från sig. När skall Eslövsborna vakna? Vi har ett skitfint lag som spelar för oss alla, vi borde vara stolta över dem och inte tolerera att några Tomelliabor kommer hit och lekar kungar på Ekevalla!
Matchen, då? Målet kom i 87e och då hade TIF dominerat ganska rejält ganska länge, även om det kom en hel del fina EBK-chanser med, bland annat ett efter väldigt fint lagspel från våra grabbar i 66e minuten, även om det som sagt inte räckte hela vägen fram.
Matchen var stundtals ful och fulheterna stod TIF för och fick en hel del gula kort. Varje gång gult kort delades ut började bortaklacken att skrika åt domaren. Dålig stil. Sånt kanske går för sig uppåt i divisionerna, men det här är familjefotboll och ungarna som sitter på läktaren skall inte behöva höra sån skit. En annan fin EBK-chans kom i 29e, men TIFs försvar var idag inte möjligt att penetrera.
Matchens lirare är för mig Ali Al-Sultani. Eftersom våra grabbar inte gjorde något mål måste därför försvaret, målvakten och mittfältet få mest credit, eftersom TIF spelade stundtals väldigt anfallsglatt och hade flest och farligast chanser. Bland våra försvarare tyckte jag Al-Sultani stod ut mest på ett positivt sätt. Han gav den där lilla extra biten energi och ansträngning i allt vad han gjorde och spelade stundtals väldigt fin fysisk försvarsfotboll.
Var står vi nu? Kvar på 3e plats, men Tomelilla rycker ännu mer nu, upp 11 poäng före oss och vi kan känna Tollarp och Åhus Horna nafsa oss i baken. Skall vi ha en chans att gå upp måste vi vinna fler matcher. Då går det inte att ursäkta sig med att TIF är tabelletta.
På nästa match vill jag ha fulla läktare! Auf gehts, EBK!!!
Vi har ju faktiskt bara ett lag i själva staden, vilket betyder att vi inte har ett invandrarlag och ett svennelag, inte ett knegarlag och ett rikemanslag, inte ett vänsterlag och ett högerlag, utan ETT EBK och det borde bädda för party på varje hemmamatch, särskilt eftersom musiken inför denna matchen var lite mer varierad, jag märkte bland annat några av mina favoriter som Elvis och The Clash ur högtalarna, även om där var en del annat som inte föll mig lika djupt i smaken.
Tyvärr, måste jag säga, uteblev partyt idag med. Som vanligt var det relativt mycket folk på läktaren men, också som vanligt, gav bortaklacken mest ljud i från sig. När skall Eslövsborna vakna? Vi har ett skitfint lag som spelar för oss alla, vi borde vara stolta över dem och inte tolerera att några Tomelliabor kommer hit och lekar kungar på Ekevalla!
Matchen, då? Målet kom i 87e och då hade TIF dominerat ganska rejält ganska länge, även om det kom en hel del fina EBK-chanser med, bland annat ett efter väldigt fint lagspel från våra grabbar i 66e minuten, även om det som sagt inte räckte hela vägen fram.
Matchen var stundtals ful och fulheterna stod TIF för och fick en hel del gula kort. Varje gång gult kort delades ut började bortaklacken att skrika åt domaren. Dålig stil. Sånt kanske går för sig uppåt i divisionerna, men det här är familjefotboll och ungarna som sitter på läktaren skall inte behöva höra sån skit. En annan fin EBK-chans kom i 29e, men TIFs försvar var idag inte möjligt att penetrera.
Matchens lirare är för mig Ali Al-Sultani. Eftersom våra grabbar inte gjorde något mål måste därför försvaret, målvakten och mittfältet få mest credit, eftersom TIF spelade stundtals väldigt anfallsglatt och hade flest och farligast chanser. Bland våra försvarare tyckte jag Al-Sultani stod ut mest på ett positivt sätt. Han gav den där lilla extra biten energi och ansträngning i allt vad han gjorde och spelade stundtals väldigt fin fysisk försvarsfotboll.
Var står vi nu? Kvar på 3e plats, men Tomelilla rycker ännu mer nu, upp 11 poäng före oss och vi kan känna Tollarp och Åhus Horna nafsa oss i baken. Skall vi ha en chans att gå upp måste vi vinna fler matcher. Då går det inte att ursäkta sig med att TIF är tabelletta.
På nästa match vill jag ha fulla läktare! Auf gehts, EBK!!!
söndag 29 juli 2012
The Dräperz, "Välkommen till Råby"
/ARTIST: The Dräperz / TITEL: "Välkommen till Råby" / GENRÉ: Street-trall (?) / FORMAT: CD-EP / ETIKETT: DIY /
Det här bandet har spelat med några av svensk trallpunks främsta namn och för nåt år sen hade det varit en given anledning att inte kolla in bandet. Men så kom Trevolt för nåt år sen med sitt mästerverk, I all hast, som förde in lite kreativitet i svensk trallpunk igen.
Att säga att Dräperz är trallpunk rakt av låter sig emellertid inte göras. Kanske tiden är mogen för en 90-talsrevival inom svensk punk, för där är stora delar 90-talspoppunk/skejtpunk i mixen med, såväl som nyanser av amerikansk hc och, kanske lite överraskande, anarkopunk enligt Conflicts och Active Slaughters skola. Bara musikaliskt då alltså.
Textmässigt och attitydsmässigt ger de här tre rakade killarna en streetkänsla som heter duga. Det är mer tidig Ebba Grön än DLK i attityden.
Jag gillar, som ni kanske märker, det här. En del skivor man får att recensera lyssnar man på ett par gånger, recenserar och lägger i samlingen. Inte the Dräperz, inte. Likt tidigare nämnda Trevolt kommer de att fortsätta spelas av mig lång tid framöver. Deras manager, Marky, är dessutom en hygglig prick och det skulle nog inte vara så svårt att få dem att packa instrumenten och komma till Skåne för en spelning.
Gillar du trall, skejt eller streetpunk gillar du definitivt det här. Jag kan bara uppmana folk att upptäcka bandet. Vill du ha kontakt med dem kan du klicka dig vidare till deras sajt, länk finns på min blogg under texten "subkulturella länkar".
Ett av de bästa svenska släppen på länge får tydliga 91,2% i grad av tillfredsställelse. Nu väntar vi bara på att Prins Carl släpper sin andra platta och kan, tillsammans med Dräperz, cementera Västerås rykte som Sveriges punkhuvudstad!
Det här bandet har spelat med några av svensk trallpunks främsta namn och för nåt år sen hade det varit en given anledning att inte kolla in bandet. Men så kom Trevolt för nåt år sen med sitt mästerverk, I all hast, som förde in lite kreativitet i svensk trallpunk igen.
Att säga att Dräperz är trallpunk rakt av låter sig emellertid inte göras. Kanske tiden är mogen för en 90-talsrevival inom svensk punk, för där är stora delar 90-talspoppunk/skejtpunk i mixen med, såväl som nyanser av amerikansk hc och, kanske lite överraskande, anarkopunk enligt Conflicts och Active Slaughters skola. Bara musikaliskt då alltså.
Textmässigt och attitydsmässigt ger de här tre rakade killarna en streetkänsla som heter duga. Det är mer tidig Ebba Grön än DLK i attityden.
Jag gillar, som ni kanske märker, det här. En del skivor man får att recensera lyssnar man på ett par gånger, recenserar och lägger i samlingen. Inte the Dräperz, inte. Likt tidigare nämnda Trevolt kommer de att fortsätta spelas av mig lång tid framöver. Deras manager, Marky, är dessutom en hygglig prick och det skulle nog inte vara så svårt att få dem att packa instrumenten och komma till Skåne för en spelning.
Gillar du trall, skejt eller streetpunk gillar du definitivt det här. Jag kan bara uppmana folk att upptäcka bandet. Vill du ha kontakt med dem kan du klicka dig vidare till deras sajt, länk finns på min blogg under texten "subkulturella länkar".
Ett av de bästa svenska släppen på länge får tydliga 91,2% i grad av tillfredsställelse. Nu väntar vi bara på att Prins Carl släpper sin andra platta och kan, tillsammans med Dräperz, cementera Västerås rykte som Sveriges punkhuvudstad!
Skinheadhistoria
Jag har skrivit mycket relaterat till skinheads på den här bloggen och för den som är insatt i subkulturen kommer det inte som en överraskning, skins och fotboll hör ihop.
Dock kan jag förstå om den oinvigde höjer på ögonbrynet. Vad har mångkulturella Eslövs stolthet, EBK, att göra med rasistiska bråkmakare? naturligtvis är svaret "inte mycket", för långt ifrån alla skins är rasistiska bråkmakare. Jag är själv inte skin längre, även om jag är kvar i scenen genom att recensera scenrelaterade grejer på den här bloggen. Folk får tro vad de vill om mig och mina politiska åsikter, jag bryr mig inte mycket och jag försvarar min grundlagskyddade rätt att hålla min politiska åskådning hemlig, även om läsaren av min blogg säkert kan gissa vad jag tycker om rasism, eftersom jag recenserar reggae och soul.
Så jag tänkte, varför inte göra en liten historieskrivning om skins på bloggen, så att den oinvigde får en introduktion?
Alla är överens om var skinheads först uppstod, nämligen i London. Exakt var i London tvistar folk om, en del säger East End, andra säger "The Shed" på Chelseas hemmaarena Stamford Bridge. Folk tvistar däremot mer om när, alla är överens om att 1969 är det definitiva året för subkulturens genombrott, men de flesta brukar säga att kulten uppstod i senare delen av 60-talet. 1968, när ungkommunisterna demonstrerade i London och skanderade "Ho, Ho, Ho Chi Minh!" följde kortklippta Chelseafans efter och ropade "Students, students, ha, ha, ha!".
Vad är då skinheads? Först och främst är det en gängkultur. I början av 60-talet hade en inhemsk brittisk subkultur kallad "mods", vilka utmärktes av sina scooters, halvlånga hår och märkeskläder slagits mot brittiska raggare, så kallade "teds". Mot slutet av 60-talet kom det bland en del mods, som det alltid blir, bli mer populärt med slagsmål än nånting annat. Medelklasskidsen blev hippies, medan knegarmodsen tonade ner elitismen och brydde sig bara om våldet. Dessa kom att kallas "hard mods".
I slutet av 40-talet hade det skett en massiv invandring av västindier till Storbritannien och mot slutet av 60-talet hade det vuxit upp en massa andra generations invandrare tillsammans med de inhemska britterna. För dem var det naturligt att umgås, de hårda modsen gick på de invandrade "rude boysens" dansställen, även de tidiga modsen hade lyssnat på ska, men de håda modsen följde med utvecklingen och lyssnade på reggae och rocksteady med.
I takt med att de två subkulturerna, hard mods och rudeboys, umgicks kom de att sammanblandas. Den nya subkulturen,, som kom att kallas "skinheads", tog element från båda. Från rudeboysen togs, förutom musiken, den korta frisyren och sedvanan att kavla upp byxorna och ha kortärmade skjortor. Från de hårda modsen togs fascinationen för märkeskläder, Levis jeans, Ben Sherman, Fred Perry eller Brutus skjortor och Harringtonjackor. "Harrington" är inget märke, utan en slags jacka som tillverkas av många olika företag och som i Sverige mest används av skins och gamla gubbar.
Om man skall likna skinheads vid någon annan subkultur, så blir det för oss svennar uppenbara valet "kickers". Sammanblandning av svenska och invandrarkulturella företeelser. Därmed borde skinheads rasistiska rykte vara oförståeligt. Det fanns ju svarta, såväl som vita skins.
"Problemet" var att det dök upp en tredje invandrargrupp vid detta tillfälle, pakistanier eller, som de kallades, "pakis".
Västindier och vita britter kunde förstå varandra ganska väl, medan pakistanierna kom från en helt annan bakgrund och höll ihop mot västindier och inhemska engelsmän. Det kom därför att bli konflikter mellan skins och "pakis". Det bör påpekas att även västindierna inom subkulturen hatade pakistanier och det spelades in anti-pakistanska reggaelåtar på jamaica för export till Storbritannien. Hade Claudette & The Corporation varit vita hade deras reggaeklassiker Skinheads a bash them (finns på youtube om ni vill provlyssna!) blivit räknad till en vit makt låt.
Många av de gamla gubbarna som var med på 60-talet förnekar att det handlade om rasism, utan kulturella skillnader. Jag försöker inte rättfärdiggöra våld mot NÅGON etnisk grupp, men det är viktigt att förstå om man vill förstå skinheadkulten att den redan från början präglades av chauvinism.
I slutet av 60-talet var en rakad skalle bland knegarkids i London lika vanlig som en baseballkeps var i Mellanskåne under 90-talet. Det var helt enkelt det normala, om man inte ville se ut som de hippies, som i allt större grad än "pakis" var huvudfiender för skinsen. Man reste ner, likt sina föregångare, modsen, till stranden i Brighton på helgerna och slogs mot andra skins och mot just hippies.
I början av 70-talet började kulten dö ut när kidsen insåg att snuten hade koll på dem och de fick allt svårare att komma in på fotbollsarenorna och man började låta håret växa och bära "brogues", ett par lågskor som ofta hade stålhätta.
Skinheadkulten dog aldrig riktigt ut och den vite brittiske reggaesångaren och snuskhummern no 1, Judge Dread, gjorde under 70-talet sitt bästa för att kulten aldrig skulle dö ut ur minnet. Det skulle dock dröja till 1977-78 med punkens genomslag som skinsen kom tillbaka.
Ett par band, som Cock Sparrer och Sham 69 (vars sångare, Jimmy Pursey, själv var gammal skin) uppvaktade skinheadkulten och gjorde den populär igen, så att allt fler kids såg igenom punkens chockvärde och ville se hårda, men samtidigt propra ut.
Det var dock ett tredje band, Skrewdriver som på gott och ont kom att bli den första vågens punkband som uppvaktade kulten ordentligt, så ordentligt att de själva antog skinheadstilen till deras första platta, All skrewed up, som är en riktigt bra skiva, vilken rekommenderas till alla att lyssna på.
Skrewdriver var problematiska. Sångaren Ian hade klara rasistiska åsikter och kom, efter att bandet kastade in handduken runt 78/79 att bli aktiv i rasiströrelsen "National Front" och, som kanske Englands mest kände skinnskalle kom han att rekrytera unga skin i massor till NF. Det var upphovet till de uttalat rasistiska och, senare, nynazistiska skins. Ian Stuart kom bland annat att nybilda Rock Against Communism (som ett svar till vänsterrörelsen Rock Against Racism) och mot mitten av 80-talet det mer eller mindre uttalat nynazistiska nätverket Blood & Honour.
Ian var dock inte ensam politisk extremist bland skinsen. Uttalade vänsterband som The Clash och Crisis hade en stor del skins bland sina fans och deras åsikter kom att spillas över till dem. Det var dock först med 2Tone-rörelsen som vänsterskinsen började dyka upp i massor.
2Tone brukar kallas andra vågens ska-musik. Det är dock inte hela sanningen, det fanns alltid punkinfluenser och reggae bland hitsen med. Bandet The Specials som hade grundat skivbolaget som gav namn åt rörelsen, 2Tone, hade som sin mest kända hit Ghost town, vilken är ett utpräglat reggaenummer. Senare under 80-talet skulle kommunisterna i bandet The Red Skins återuppliva skinheadkultens kärlek till soulmusik. 2Tone var dock det som oftast brukar förknippas med vänsterskins, eftersom det är en blandning av svart och vit musik. 2Tone var stort, hur stort det var kan man gissa om man säger att 80-talets stora engelska popband, Madness började som 2Toneband och ärketönten Sting i bandet The Police hade en t-shirt med 2Tonebandet The Beats logga i videon till en av sina meningslösa pophits.
Det var ungefär mot slutet av 2Tones guldålder runt 1980 som vad som kom att kallas "oi!" dök upp på skinnskallescenen. Fäder till oi! var punkbandet Cockney Rejects, som tillsamans med sin manager, journalisten Garry Bushell, kom att ge den dess namn. Redan 1979 hade Sham 69:s sångare Jimmy Pursey producerat Rejects och Angelic Upstarts plattor, vilka kan kallas för oi!:s första släpp, influerade som de var av tidigare band som Cock Sparrer, Skrewdriver och Sham 69.
Oi! är i grunjd och botten arg punk som handlar om vad punken handlade om när den först kom runt 76/77, livet på gatan. Varken Rejects eller Upstarts var dock skins själva, men i takt med att Gaz Bushell började samla skinheadband runt sig och senare ge ut en mängd samlingsplattor uppstod renodlade skinhead-oi!-band (men även band med både punkare och skins, som tex Blitz eller bara punkare, som tex The Partisans), varav de mest kända kanske var The Business, The Last Resort och The 4-skins.
Skinnskallelivsstilen kom att spridas runt om i världen genom punken. Först förstod nog inte så många att det var en egen stil, utan trodde det var en ovanlig punkstil. I många länder, kanske särsklilt i USA och deras hardcorescen kom punkelement och skinheadstil att blandas upp. I Sverige kom en utpräglad patriotisk musikstil, men inte renodlat nazistisk, att utvecklas och spridas från Sverige till utlandet i "vikingarockens" format.
Skinheadvärlden idag är splittrad och har inte förnyats särskilt mycket de senaste 20 åren. Det finns skins som bara lyssnar på oi! och skins som bara lyssnar på ska och gammal reggae, men i Sverige tycker jag överlag att de opolitiska skinsen har en relativt friskt uppblandad musiksmak och respekterar alla sidor av kultens musikhistoria.
Det som dock hela tiden varit konstant och förenande för alla grenar av kulten är klädstilen och kärleken till fotbollen. Många, likt undertecknad, började som huliganer, men lugnade ner sig i 30årsåldern och har blivit fanatiska fan till "sina" klubbar. Det var också skinsen som började bära fotbollströjor. Vissa skins, tex Preston North Ends supporters, gick så långt att de stod i sitt lags tröja och short, med doc Martens kängor i publiken.
I takt med att politiska extremister vuxit upp och velat "smälta in" hos Svenssons har allt fler extremister, höger eller vänster, lagt stilen på hyllan och om det inte vore för sensationslysten tabloidpress och paranoida invandrare skulle inte skin - rasist vara en självklar ekvation i Sverige längre.
Jag har här försökt ge en personlig berättelse om en subkultur jag tillhört och som fortfarande, i form av min musiksmak och kärlek till fotboll, fortsätter att påverka min vardag. Jag berättar historien som jag hört den från äldre skins, fått genom musiken och läst mig till. Jag varken kan eller vill göra anspråk på ofelbarhet utan berättelsen är vad den är. En personlig betraktelse. Jag hoppas att läsaren nu, om han orkat så här långt, fått en ny syn på världens bästa subkultur!
Dock kan jag förstå om den oinvigde höjer på ögonbrynet. Vad har mångkulturella Eslövs stolthet, EBK, att göra med rasistiska bråkmakare? naturligtvis är svaret "inte mycket", för långt ifrån alla skins är rasistiska bråkmakare. Jag är själv inte skin längre, även om jag är kvar i scenen genom att recensera scenrelaterade grejer på den här bloggen. Folk får tro vad de vill om mig och mina politiska åsikter, jag bryr mig inte mycket och jag försvarar min grundlagskyddade rätt att hålla min politiska åskådning hemlig, även om läsaren av min blogg säkert kan gissa vad jag tycker om rasism, eftersom jag recenserar reggae och soul.
Så jag tänkte, varför inte göra en liten historieskrivning om skins på bloggen, så att den oinvigde får en introduktion?
Alla är överens om var skinheads först uppstod, nämligen i London. Exakt var i London tvistar folk om, en del säger East End, andra säger "The Shed" på Chelseas hemmaarena Stamford Bridge. Folk tvistar däremot mer om när, alla är överens om att 1969 är det definitiva året för subkulturens genombrott, men de flesta brukar säga att kulten uppstod i senare delen av 60-talet. 1968, när ungkommunisterna demonstrerade i London och skanderade "Ho, Ho, Ho Chi Minh!" följde kortklippta Chelseafans efter och ropade "Students, students, ha, ha, ha!".
Vad är då skinheads? Först och främst är det en gängkultur. I början av 60-talet hade en inhemsk brittisk subkultur kallad "mods", vilka utmärktes av sina scooters, halvlånga hår och märkeskläder slagits mot brittiska raggare, så kallade "teds". Mot slutet av 60-talet kom det bland en del mods, som det alltid blir, bli mer populärt med slagsmål än nånting annat. Medelklasskidsen blev hippies, medan knegarmodsen tonade ner elitismen och brydde sig bara om våldet. Dessa kom att kallas "hard mods".
I slutet av 40-talet hade det skett en massiv invandring av västindier till Storbritannien och mot slutet av 60-talet hade det vuxit upp en massa andra generations invandrare tillsammans med de inhemska britterna. För dem var det naturligt att umgås, de hårda modsen gick på de invandrade "rude boysens" dansställen, även de tidiga modsen hade lyssnat på ska, men de håda modsen följde med utvecklingen och lyssnade på reggae och rocksteady med.
I takt med att de två subkulturerna, hard mods och rudeboys, umgicks kom de att sammanblandas. Den nya subkulturen,, som kom att kallas "skinheads", tog element från båda. Från rudeboysen togs, förutom musiken, den korta frisyren och sedvanan att kavla upp byxorna och ha kortärmade skjortor. Från de hårda modsen togs fascinationen för märkeskläder, Levis jeans, Ben Sherman, Fred Perry eller Brutus skjortor och Harringtonjackor. "Harrington" är inget märke, utan en slags jacka som tillverkas av många olika företag och som i Sverige mest används av skins och gamla gubbar.
Om man skall likna skinheads vid någon annan subkultur, så blir det för oss svennar uppenbara valet "kickers". Sammanblandning av svenska och invandrarkulturella företeelser. Därmed borde skinheads rasistiska rykte vara oförståeligt. Det fanns ju svarta, såväl som vita skins.
"Problemet" var att det dök upp en tredje invandrargrupp vid detta tillfälle, pakistanier eller, som de kallades, "pakis".
Västindier och vita britter kunde förstå varandra ganska väl, medan pakistanierna kom från en helt annan bakgrund och höll ihop mot västindier och inhemska engelsmän. Det kom därför att bli konflikter mellan skins och "pakis". Det bör påpekas att även västindierna inom subkulturen hatade pakistanier och det spelades in anti-pakistanska reggaelåtar på jamaica för export till Storbritannien. Hade Claudette & The Corporation varit vita hade deras reggaeklassiker Skinheads a bash them (finns på youtube om ni vill provlyssna!) blivit räknad till en vit makt låt.
Många av de gamla gubbarna som var med på 60-talet förnekar att det handlade om rasism, utan kulturella skillnader. Jag försöker inte rättfärdiggöra våld mot NÅGON etnisk grupp, men det är viktigt att förstå om man vill förstå skinheadkulten att den redan från början präglades av chauvinism.
I slutet av 60-talet var en rakad skalle bland knegarkids i London lika vanlig som en baseballkeps var i Mellanskåne under 90-talet. Det var helt enkelt det normala, om man inte ville se ut som de hippies, som i allt större grad än "pakis" var huvudfiender för skinsen. Man reste ner, likt sina föregångare, modsen, till stranden i Brighton på helgerna och slogs mot andra skins och mot just hippies.
I början av 70-talet började kulten dö ut när kidsen insåg att snuten hade koll på dem och de fick allt svårare att komma in på fotbollsarenorna och man började låta håret växa och bära "brogues", ett par lågskor som ofta hade stålhätta.
Skinheadkulten dog aldrig riktigt ut och den vite brittiske reggaesångaren och snuskhummern no 1, Judge Dread, gjorde under 70-talet sitt bästa för att kulten aldrig skulle dö ut ur minnet. Det skulle dock dröja till 1977-78 med punkens genomslag som skinsen kom tillbaka.
Ett par band, som Cock Sparrer och Sham 69 (vars sångare, Jimmy Pursey, själv var gammal skin) uppvaktade skinheadkulten och gjorde den populär igen, så att allt fler kids såg igenom punkens chockvärde och ville se hårda, men samtidigt propra ut.
Det var dock ett tredje band, Skrewdriver som på gott och ont kom att bli den första vågens punkband som uppvaktade kulten ordentligt, så ordentligt att de själva antog skinheadstilen till deras första platta, All skrewed up, som är en riktigt bra skiva, vilken rekommenderas till alla att lyssna på.
Skrewdriver var problematiska. Sångaren Ian hade klara rasistiska åsikter och kom, efter att bandet kastade in handduken runt 78/79 att bli aktiv i rasiströrelsen "National Front" och, som kanske Englands mest kände skinnskalle kom han att rekrytera unga skin i massor till NF. Det var upphovet till de uttalat rasistiska och, senare, nynazistiska skins. Ian Stuart kom bland annat att nybilda Rock Against Communism (som ett svar till vänsterrörelsen Rock Against Racism) och mot mitten av 80-talet det mer eller mindre uttalat nynazistiska nätverket Blood & Honour.
Ian var dock inte ensam politisk extremist bland skinsen. Uttalade vänsterband som The Clash och Crisis hade en stor del skins bland sina fans och deras åsikter kom att spillas över till dem. Det var dock först med 2Tone-rörelsen som vänsterskinsen började dyka upp i massor.
2Tone brukar kallas andra vågens ska-musik. Det är dock inte hela sanningen, det fanns alltid punkinfluenser och reggae bland hitsen med. Bandet The Specials som hade grundat skivbolaget som gav namn åt rörelsen, 2Tone, hade som sin mest kända hit Ghost town, vilken är ett utpräglat reggaenummer. Senare under 80-talet skulle kommunisterna i bandet The Red Skins återuppliva skinheadkultens kärlek till soulmusik. 2Tone var dock det som oftast brukar förknippas med vänsterskins, eftersom det är en blandning av svart och vit musik. 2Tone var stort, hur stort det var kan man gissa om man säger att 80-talets stora engelska popband, Madness började som 2Toneband och ärketönten Sting i bandet The Police hade en t-shirt med 2Tonebandet The Beats logga i videon till en av sina meningslösa pophits.
Det var ungefär mot slutet av 2Tones guldålder runt 1980 som vad som kom att kallas "oi!" dök upp på skinnskallescenen. Fäder till oi! var punkbandet Cockney Rejects, som tillsamans med sin manager, journalisten Garry Bushell, kom att ge den dess namn. Redan 1979 hade Sham 69:s sångare Jimmy Pursey producerat Rejects och Angelic Upstarts plattor, vilka kan kallas för oi!:s första släpp, influerade som de var av tidigare band som Cock Sparrer, Skrewdriver och Sham 69.
Oi! är i grunjd och botten arg punk som handlar om vad punken handlade om när den först kom runt 76/77, livet på gatan. Varken Rejects eller Upstarts var dock skins själva, men i takt med att Gaz Bushell började samla skinheadband runt sig och senare ge ut en mängd samlingsplattor uppstod renodlade skinhead-oi!-band (men även band med både punkare och skins, som tex Blitz eller bara punkare, som tex The Partisans), varav de mest kända kanske var The Business, The Last Resort och The 4-skins.
Skinnskallelivsstilen kom att spridas runt om i världen genom punken. Först förstod nog inte så många att det var en egen stil, utan trodde det var en ovanlig punkstil. I många länder, kanske särsklilt i USA och deras hardcorescen kom punkelement och skinheadstil att blandas upp. I Sverige kom en utpräglad patriotisk musikstil, men inte renodlat nazistisk, att utvecklas och spridas från Sverige till utlandet i "vikingarockens" format.
Skinheadvärlden idag är splittrad och har inte förnyats särskilt mycket de senaste 20 åren. Det finns skins som bara lyssnar på oi! och skins som bara lyssnar på ska och gammal reggae, men i Sverige tycker jag överlag att de opolitiska skinsen har en relativt friskt uppblandad musiksmak och respekterar alla sidor av kultens musikhistoria.
Det som dock hela tiden varit konstant och förenande för alla grenar av kulten är klädstilen och kärleken till fotbollen. Många, likt undertecknad, började som huliganer, men lugnade ner sig i 30årsåldern och har blivit fanatiska fan till "sina" klubbar. Det var också skinsen som började bära fotbollströjor. Vissa skins, tex Preston North Ends supporters, gick så långt att de stod i sitt lags tröja och short, med doc Martens kängor i publiken.
I takt med att politiska extremister vuxit upp och velat "smälta in" hos Svenssons har allt fler extremister, höger eller vänster, lagt stilen på hyllan och om det inte vore för sensationslysten tabloidpress och paranoida invandrare skulle inte skin - rasist vara en självklar ekvation i Sverige längre.
Jag har här försökt ge en personlig berättelse om en subkultur jag tillhört och som fortfarande, i form av min musiksmak och kärlek till fotboll, fortsätter att påverka min vardag. Jag berättar historien som jag hört den från äldre skins, fått genom musiken och läst mig till. Jag varken kan eller vill göra anspråk på ofelbarhet utan berättelsen är vad den är. En personlig betraktelse. Jag hoppas att läsaren nu, om han orkat så här långt, fått en ny syn på världens bästa subkultur!
lördag 28 juli 2012
Get yer brollies out!
Följande webbsida har en extremt intressant artikel om suedeheads, skinheadkultens lillebror. Om ni inte redan gjort det föreslår jag att ni bekantar er med suedeheadkulten genom Richard Allens böcker!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)