Jag kom in i scenen "på riktigt" nån gång under 90-talet, även om jag ofta pendlade mellan längre hår och rakat och klädde mig mindre uniformsmässigt. Det var först i början av 2000-talet jag klädde mig som skinnskalle rakt av. Då hade jag, emellertid, lyssnat på punk, reggae och ska sedan slutet av 80-talet.
Under 90-talet läste jag Richard Allens böcker och ville ut och smiska hippies, likt de flesta unga skins ville på den tiden. Det var viktigt att dricka öl, käka kött och hata hippies. Inte för att det fanns så många på den tiden.
Paralellt med detta skulle man också hata bandet Crass och alla dess efterapare. Crust var inte heller populärt. Hippie punks!
Jag har emellertid inom mig själv en upprorisk ådra. Om nån säger till mig att man måste göra vad som befalls, så gör jag ofta motsatsen om jag inte studerat och skapat mig en ordentlig uppfattning om frågan, som jag därmed kan sympatisera med.
Jag började köpa anarkopunkplattor och jag gillade musiken och fann deras budskap sympatiskt, även om jag analyserade det, som den avgrundskommunist jag var på den tiden som "småborgerligt".
Nu är jag kristen, har rakad skalle och går i subkulturella kläder uppblandade med vanliga och ser mig inte egentligen som skinhead längre. Men jag har kvar min kärlek till musiken, till oi! och Crass-banden.
Jag lyssnar minst lika ofta på de bästa anarkobanden som The Mob (UK) eller Zounds som jag gör på The 4-skins. Just de banden jag nämnde, The Mob och Zounds är viktiga och rejält bra musikaliskt hantverk, för de delade Crass åsikter och policy, men apade inte efter dem musikaliskt, likt alla dagens anarkopunkband apar efter Conflict, utan utvecklade sin egen stil och gav den en känslomässig twist som Crass saknade. Rudimentary Peni skall vi inte tala om hur fyttirakkern grisegenialiske de var och är!
Men Crass och deras scen byggde hela sin existens, textmässigt sett alltså, runt protest mot religion och bomben. Nu är kalla kriget över och vi lever i högst sekulariserade samhällen. Är Crass relevanta och vad har de gett punkscenen i sin helhet?
Crass är relevanta. Som nån i bandet sa på soundclippet på Best before, Crass verkliga prestation är att, något ironiskt, lärt folk att tänka själva. Deras opposition mot överheten och kommersialismen är också fortsatt relevant. Jag är själv kristen, monarkist och patriot, men jag finner något fint i ett budskap som går ut på att de som bestämmer inte skall ta för givet att vi är beredda att lyda deras minsta vink.
Men Crass viktigaste arv ligger inte i sitt budskap, utan i deras praktik. De flesta gamla punkare som varit med sedan slutet av 70-talet dissar oi! såväl som Crass och anarkopunken. För dem var punken ett avantagrdistiskt experiment för övre medelklassens konststudenter. Visst, det fanns band som Sham 69 och även om de betydde mycket för mig en gång i tiden, så är deras arv egentligen ganska begränsat.
Crass gjorde något annat.
Vad Crass gjorde var att starta eget skivbolag, eget tryckeri, skriva böcker, spela in film, ge stöd åt husockupantrörelsen och rent allmännt byggde upp en gatubaserad scen, en total punklivsstil skilld från Pistols, Clash och Sham.
Crass räddade punken. Om man skall jämföra deras betydelse för punken med något annat bands betydelse för sin musikstil, så är Crass för punken vad Run DMC var för rappen. De förde dem tillbaka till gatan, gav dem ett etos och byggde en motkultur. Utan Run DMC skulle varken Public Enemy eller 2 Live Crew haft en scen att vända sig till och utan Crass skulle varken Conflict eller Peter & The Test Tube Babies ha en chans att slå igenom.
Hur tydligt detta är går bland annat att se på hur de många olika sub-genrerna korspollinerade varandra. En snubbe ur Conflict gick vidare till 4-skins, en snubbe ur Special Duties spelade senare i D.I.R.T. och The Business covrade Crass paradlåt.
Det finns mycket inom anarkopunken, såväl som alla andra punksubgenrer, som är sämre, men den bakomliggande filosofin är unik. Kan en ny generation arga punkare inspireras av Crass bakomliggande diy-filosofi, men likt The Mob och Zounds gjorde, skapa ett eget sound och dessutom inte vara rädda för att applicera en rejäl dos humor eller utforska emotionella texter med bas i samhällskritiken och vad samhället gör för individen, ja då kan punken mycket väl "bli ett hot igen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar