USCB Allstars: "Hygglo birdo"

ARTIST: USCB Allstars / TITEL: Hygglo birdo / ETIKETT: Rough rider / GENRÉ: Ska / FORMAT: CDEP /

Det var många av oss som sörjde när USCB Allstars gick i graven härom året. Bandet spelade en hyffsat bra, "streetig" ska med attityd som saknas bland många svenska band. Inte bara i texterna då, som i mycket, förvisso, handlade om sex och kärlek, men sex och kärlek från en rudeboy eller players synvinkel. Även musiken hade ett skönt, fint gung, tycker jag och baserades på lika delar 90-tals ska och Göteborgsrock. I alla fall på denna, deras debut. Jag tycker mig faktiskt kunna höra lite Gbg Sound i influenserna, trots att det är en helt annan musikstil.

Detta var som sagt bandets debut och jag är en av få lyckliga som köpte skivan när den kom, innan de blev så stora att de fick spela på Hultsfredsfestivalen. Det är inte det att jag har en magisk förmåga att hitta bra band, nej, en kompis till mig spelade i bandet och jag ville stödja min kompis band.

Jag vet inte riktigt mer vad man ska säga om plattan. Den var bra då och är bra nu, även om bandet kom att göra bättre släpp längre in på karriären. Musiken är dansant, även om jag ogillar det proggiga introt på Brand new age, en låt som annars är den bästa på plattan. Den har ett bra gung och ett bra budskap, ett stridsrop för en ny generation rudies och en svensk tredje våg.

Sen är det kanske lite trist att svensk ska nuförtiden verkar, med undantag för Mobster, ha somnat in och alla som lyssnade på ska förr har blivit narkomaner som hyllar en död etiopisk diktator. Hade vi haft fler band som USCB Allstars hade den svenska scenen kunnat se annorlunda ut.

Inte så mycket mer att säga. Vila i frid, USCB Allstars och gör gärna en reunion.

Skivan var en pionjärhandling när den kom och håller fortfarande, därför får den hela 91,3% i grad av tillfredsställelse!

Herbert Hunter: "Northern Soul Legend"

ARTIST: Herbert Hunter / TITEL: Northern Soul Legend / GENRÉ: Northern Soul / ETIKETT: Superbird / FORMAT: CD /

Jimmy Pursey, Sham 69:s sångare, kallade punken "vit soul". Det var inte bara för attityden, utan det föreligger ett visst släktskap. Bandet som alla första vågen brit-punkare relaterade till, från Pistols till Cock Sparrer, var The Small Faces och de var i sin tur ganska influerade av 60-talssoul. Om man byter ut Faces orgelpartier mot blåsinstrument så har man garanterat vit soul!

Om punken är vit soul är Northern Soul svart punk. Det på meriterna av att vara utgivna på små etiketter, subkulturell bindning till mods och skins, attityd och känsla!

Vad man får på den här skivan är en av de bättre Northern Soul-sångarna jag nånsin hört (även om man skulle kunna, av namnet, tro att det var ett argt RAC-band som hetsar mot långhåriga skinnskallar). Hans röst är fantastisk, ibland låter han som Wilson Pickett, ibland som Ray Charles och med en genomgående Motown/Atlantic-känsla. Detta är 60-tal!

Det som är Hunters styrka är också hans svaghet. Det är först på de sista tre, en smula bluesigare, spåren som man kan skönja ett originellt uttryck, annars låter han, som sagt, som en blandning av Wilson Pickett och Ray Charles.

Men så är det å andra sidan med ganska mycket Northern Soul och precis som det finns hundratals oi!-band som låter precis som det gamla RAC-bandet The Die-Hards rent musikaliskt, alltså, och som aldrig kommer att bli lika stora som legenderna, så fanns det hundratals om inte tusentals soulsångare som var bra, men så o-originella att de var tvungna att göra sin släpp på små etiketter och nöja sig med att bli stora i Wigan.

Men om man gillar Northern Soul, så gillar man sånt här och kan helt klart ha överseende med den föga originaliteten. Det här bra skit och istället för att tänka "nu låter han som Wilson Pickett igen", kan man bara njuta av musiken och Hunters souliga röst.

Det här är bra skit!

Jag ger plattan 81,5% i grad av tillfredsställelse!

The Riffs: "Live at Club Ska"

BAND: The Riffs / TITEL: Live at Club Ska / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Moon Ska World / FORMAT: CD/

The Riffs började, om jag inte blivit felinformerad, som ett oi!-band under namnet Feckin Eejits och har alltid behållit en punkattityd när det gäller deras ska-musik. Normalt sett gillar jag ska och punk, men inte mixen och även om The Riffs är bra på det de gör, så blir det ibland för snabbt och jag har egentligen aldrig tyckt bandet är så mycket att hänga i julgranen.

Missförstå mig inte, de är inte dåliga, det är bara det att de inte är särskilt bra heller. De är ett typiskt tredjevågenband från det förenade kungadömet och även om de var med om att definera ett sound (som jag som sagt inte är överdrivet förtjust i), så har det och dess efterföljare i skatepunk och skacore gjorts så många gånger att man är trött på skiten.

Med det sagt så låter den skivan bättre än något jag hört tidigare med dem, de verkar kunna fixa till en fest live, i alla fall och kommer de till södra Sverige/Danmark kommer jag nog att se dem.

Det som talar till bandets fördel är det faktum att de har ett par låtar med som inte är lika frenetiskt snabba, typ Murderation. Om de hade fortsatt sakta ned lite på tempot hade de kunnat bli ett bra reggaeband, det är jag övertygad om, för de har färdigheterna på instrumenten och en cool sångröst.

På skivan finns ett par covers på gamla reggae, punk och ska-låtar. Double Barrel, med Dave Barker på sång är den schystaste. De har även med Paul Fox från gamla favoriterna The Ruts. Tillsammans med honom gör de Jah War och gör den damn straight dessutom. Det är ett bra val, om än lite förvånande, för med tanke på vilken slags musik The Riffs annars spelar hade jag förväntat mig Babylon is burning, In a rut eller Savage circle. Så det är jag tacksam för, men hade jag fått välja Ruts-låt hade jag tagit Sus.

Gillar man ska med en punkig attityd gillar man det här, men jag tror The Riffs är ett band som skall upplevas live. Skulle gärna se en coverplatta med skinheadreggaeklassiker från bandet, det tror jag hade blitt hur fett som helst!

Bandet är inte dåligt, men inte heller bra och får 61,3% i grad av tillfredsställelse.

Senrab FC

Det finns klubbar som uppfostrar fotbollstalanger och sen finns det klubbar som Senrab FC, klubbar som av nån anledning sprutar ur sig talang efter talang.

Senrab FC kommer från hjärtat av East End, nämligen Stepney. Namnet kommer efter "Senrab Street", en gata som ligger bak "Barnes Street" och Senrab blir som sagt Barnes baklänges.

En av alla talanger som kommit från klubben och gjort det i gott sällskap som namn som Sol Campbell, Jermaine Defoe och Bobby Zamorra är John Terry. Terry är så lojal sin gamla klubb att han gav den en okänd summa pengar häromåret när den hade eonomiska trubbel.

Senrab FC är vad fotboll handlar om, hjärta och community! Det är väl mer eller mindre en självklarhet att man får kolla upp dem nästa gång man är i London!

Popolino i Malmö

Var i Malmö häromdagen och handlade på Popolino.

Butiken har allt vad en subkulturell lad eller ladette behöver. Fin sortering på Ben Sherman och Fred Perry-kläder, såväl som Porkpiehattar, hängslen och fina loafers.

Lägg sen till att man får ett presentkort på 500 spänn efter man samlat ett visst antal stämplar.

Det är genuina folk som står i butiken med, med bra kunskap i subkulturernas historia, look och musik. När jag var inne där blev jag tipsad om en onsert jag gärna sett, men som jag tyvärr går miste om. Det är med andra ord inga profitörer som står där.

Jag gör gärna gratisreklam för bra ställen, därför postar jag här en länk till deras webbsajt!

Vad pengar kan ställa till med

Jag är oerhört tacksam att Eslövs Bollklubb är en förening och inte ett företag. Jag hade inte viljat se en situation där en rik oljeschejk hade köpt laget, en massa spelare och sedan arbetat upp klubben i Allsvenskan och Champions League. Det hade inte varit klubben eller dess supporters som nått framgång, utan ett storföretag som spekulerat och investerat i en produkt och när fotboll blir profit och inte kärlek upphör det att vara fotboll.

Naturligtvis drömmer även jag om att EBK skall ta sig upp ur fyran och visst, det finns ett par exempel på oanad framgång, stavad Mjällby, Åtvidaberg och Café Opera. Men poängen är att de klubbarna klättrat gennom spelskicklighet (i alla fall efter FACIT lades ner) och har bevarat sin anda. Samma sak med Brommapojkarna. De har inte köpt sina framgångar och visst kan man väl drömma om något liknande för EBK?

I alla fall, vad pengar kan ställa till med är Skotska Premier League ett typexempel på. Efter att ha haft mest fans och mest pengar har Old Firm-klubbarna Rangers och Celtic dominerat serien under många, långa år och tjänat en rejäl hacka på det och inte gett de andra klubbarna i ligan en chans.

Det verkade ett tag, med kusliga dejavu-känslor till IT-bubblan, som om det inte fanns någon bortre gräns man kunde nå i intäkter om fotbollsklubbarnas styrelser var redo att hora med Mammon.

Sen kom fotbolls-bubblan. Först ute var norska Lyn, sen kom Pompey och sen, det otänkbara, fotbollens Titanic, Glasgow Rangers.

Rangers befinner sig nu i kris och enligt en mycket intressant artikel på en Aberdeensupportersite går det rykten om att Rangers skall få återetablera sig i Skotska Premiership utan att gå hela vägen från trean och uppåt. Orsaken? Pengar. Rangers drar in mycket sådana och förbundet vill ha del av det. Men samtidigt måste man fråga sig en sak; lär de sig aldrig?

Låt Rangers gå hela vägen om och inför rättvisare fördelning av teve-intäkter, sponsring och värvning. Klarar den amerikanska idrotten det klarar den europeiska fotbollen det. Jag har sagt det förr och säger det igen, jag skulle gärna se en tillbakagång till tiden då man kunde ha max tre utländska spelare i laguppställningen, för det var när den regeln togs bort och operation: glamourisera fotbollen, som all storfotboll miste sin charm.

Jag är Celticfan och har faktiskt varit på Celtic Park, en match mot Hibs och jag borde ha illvilja mot Rangers, men det har jag faktiskt inte. Jag tycker synd om deras äkta supporters som ser vad ett gäng plutokrater kan göra med deras klubb.

Vad fotbollen behöver är att reformeras helt och hållet, gärna några av de punkterna jag räknat upp, men helst ännu mer. Jag har varit Celticfan sedan 90-talet när jag var intresserad av radikal politik, något som är placerat i arkivet ungdomssynder. Jag står inte alls för de åsikterna idag. Hursomhelst, som radikal var man vänligt inställd till Celtic, mycket tack vare extremistorganisationen Red Action och deras Celticzine, Tiocfaidh Ár Lá. Det var alltså av helt fel orsaker jag blev Celticfan, men har bytt politisk ståndpunkt och tilll och med bytt religion, men jag kan inte sluta älska Celtic och jag hade naturligtvis inte slutat vara fan om ligan blev lite jämnare, snarare tvärt om.

Fotboll är kärlek, stolthet och gemenskap. Pengar är girighet, egoism och taskig attittyd. De två hör inte ihop.

Modern football is rubbish!

(Sen hoppas jag att alla denna bloggs läsare gör sitt för sin lokala klubb genom att bli medlem!)

Film: "Soulboy"

TITEL: Soulboy | GENRÉ: Spelfilm | FORMAT: DVD |

Det här är något jag väntat på, en spelfilm om Wigan Casino och Northern Soul-scenen i norra England under 70-talet. Jag har lyssnat på musiken från och till sedan 90-talet och alltid gillat storyn bakom det, hur fotbollsfans i Manchestertrakten importerade okända soulskivor från USA och dansade till dem.

Det här är dock en spelfilm och ingen dokumentär och den har allt en bra engelsk spelfilm skall ha, en arbetarklasskille som förälskar sig i en arbetarklasstjej med rubbat fint utseende, en skurk, några sidekicks, samt tjejen som älskar honom förgäves, eftersom han springer efter hårfrisörskan.

Huvudpersonen upptäcker så Northern Soul och tar sig till Wigan Casino och lär sig dansa rätt, klä sig rätt och lyssna på rätt musik. Alla som har varit eller är med i en subkultur känner igen sig i den maniska besattheten vid vinyl.

Jag gillar filmen, den har mer att säga än att det är kul att dansa och att folk knarkade när de dansade, filmen har nämligen en genomtänkt story och ett par överraskningar.

Det enda jag har emot den är att folk i den håller på Stoke, alla Stoke-on-Trent-bor med något sånär förnuft håller väl på Port Vale?

Lägg sen till att filmen är full av fin musik.

Det här är utan tvekan en av de bästa filmerna jag sett i år och jag ger den därför hela 95,3% i grad av tillfredsställelse!

PS. Nu väntar jag bara på någon regissör med kulor nog att göra film av Richard Allens böcker om Joe Hawkins!