Jimmy Pursey, Sham 69:s sångare, kallade punken "vit soul". Det var inte bara för attityden, utan det föreligger ett visst släktskap. Bandet som alla första vågen brit-punkare relaterade till, från Pistols till Cock Sparrer, var The Small Faces och de var i sin tur ganska influerade av 60-talssoul. Om man byter ut Faces orgelpartier mot blåsinstrument så har man garanterat vit soul!
Om punken är vit soul är Northern Soul svart punk. Det på meriterna av att vara utgivna på små etiketter, subkulturell bindning till mods och skins, attityd och känsla!
Vad man får på den här skivan är en av de bättre Northern Soul-sångarna jag nånsin hört (även om man skulle kunna, av namnet, tro att det var ett argt RAC-band som hetsar mot långhåriga skinnskallar). Hans röst är fantastisk, ibland låter han som Wilson Pickett, ibland som Ray Charles och med en genomgående Motown/Atlantic-känsla. Detta är 60-tal!
Det som är Hunters styrka är också hans svaghet. Det är först på de sista tre, en smula bluesigare, spåren som man kan skönja ett originellt uttryck, annars låter han, som sagt, som en blandning av Wilson Pickett och Ray Charles.
Men så är det å andra sidan med ganska mycket Northern Soul och precis som det finns hundratals oi!-band som låter precis som det gamla RAC-bandet The Die-Hards rent musikaliskt, alltså, och som aldrig kommer att bli lika stora som legenderna, så fanns det hundratals om inte tusentals soulsångare som var bra, men så o-originella att de var tvungna att göra sin släpp på små etiketter och nöja sig med att bli stora i Wigan.
Men om man gillar Northern Soul, så gillar man sånt här och kan helt klart ha överseende med den föga originaliteten. Det här bra skit och istället för att tänka "nu låter han som Wilson Pickett igen", kan man bara njuta av musiken och Hunters souliga röst.
Det här är bra skit!
Jag ger plattan 81,5% i grad av tillfredsställelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar