Halbstarke Jungs, "Dissonant"

/ ARTIST: Halbstarke Jungs / TITEL: "Dissonant" / GENRÉ: Hardcore / ETIKETT: Sunny Bastards / FORMAT: CD /

Tyskland har en lång punktradition och många bra band har kommit därifrån, även om tysk punk för många börjar och slutar med Böhse Onkelz. Dessvärre. Därför är det kul att få recensera en tysk platta.

HSJ står musikaliskt med ena benet i tysk punktradition, stundtals låter det väldigt mycket sent tyskt 80-tal med välspelade gitarrslingor och så, men mest tycker jag det låter som många band lät under tidigt 90-tal, när hc och metal förenades en kort stund. Om man skall plocka ut ett band som jag tycker de kommer närmast, så är det nog Biohazard, i alla fall som de lät på State of the world address.

Jag lyssnar inte överdrivet mycket på hc och kan inte riktigt göra de mest relevanta jämförelserna, men jag gillar ändå vad jag hör, det är ett välkomnat avbrott till all två-ackords-oi! med bröl istället för sång som är så populärt nuförtiden.

Det är i alla fall inte så att bandet är metal-hc rakt av, de håller punkens fana högt, även om de bara lärt sig spela lite bättre än de flesta andra band.

Jag läste tyska i skolan, men skolkade rätt mycket och är kanske inte den bäste på att förstå tyska, men en del förstår jag och mycket av texterna är sympatiska. Inte minst då kanske på Nie ein Skinhead. Visst, folk får tycka vad de vill, jag är ingen pk-polis, men det är kul att folk vågar ta ställning för antifascism i en tid då de flesta skyr vänsterband som pesten, bara för att digga rac. Så massa respekt åt bandet.

En annan kul sak med bandet är att de håller på samma tyska fotbollslag som jag gör, FC Hansa Rostock.

Det här var lite annorlunda vad jag lyssnat på på senare tid och ibland är annorlunda bra, så också i detta fallet.

Jag ger skivan 71,3% i grad av tillfredsställelse!

Last Seen Laughing, "Where we belong"

/ ARTIST: Last Seen Laughing / TITEL: "Where we belong" / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: Randale Records / FORMAT: CD /

Danmark kanske inte är ett jättekänt land i punkvägen, helt klart lillebror i sammanhanget om man jämför med de andra skandinaviska länderna och visst är det väl så att de band från Danmark som blivit kända ofta är stereotypt tråkiga überpolitiska band som Paragraf 119?

Men, för den som gillar punk är Danmark likväl ett intressant land även när det gäller hardcore, som till exempel duktiga Amdi Pedersens Armé eller oi!-akter som Hoolies och The Outfit. Enligt vad jag har förstått har ett par av medlemmarna i LSL tidigare spelat i just de två sistnämnda banden.

Den här skivan är stundtals bra, stundtals en smula tråkig. Jag tror att den hade blivit bättre om de hade släppt en EP i stället för en fullängdare.

Hur låter det då? Det låter som en blandning av Chiswick och Göteborg Sound med en kaxig mockney-cockney sångröst och fina allsång med skinsen-partier i refrängerna. Rent textmässigt kan de vad de sysslar med, det enda jag har emot dem är att ibland blir texterna lite väl stereotypa, varför sjunga något som så många redan har sjungit? Missförstå mig inte, det är absolut inte dåligt, men det säger en del om plattan när en av de bästa sångerna handlar om sex. Den låten är riktigt bra.

Men stundtals är bandet riktigt bra. Jag önskar bara att det var fler än två sånger på danska på plattan, för när de väl sjunger på danska, inte minst på låten Ingen fejl, visar de att de är ett av Skandinaviens bästa band. Den sången kommer att gå varm om och om på min stereo framöver. Det är just låtarna på danska som räddar bandet från att vara ett mediokert band till att vara ett bra band och eftersom de är duktiga musiker och duktiga på att skriva på danska, kanske nästa skiva borde släppas helt på danska? Visst, situationen i Århus kanske är som de sjunger i låten No oi! concerts och bandet kanske måste sikta in sig på att spela utomlands, men jag tror att svensk publik tillsammans med publiken i många andra länder lätt skulle kunna digga dansk oi! Så svår är inte danska att förstå!

Det här var en trevlig bekantskap och även om inte hela plattan är bra, så finns det ett par låtar som lyfter den och jag ger den 68,4% i grad av tillfredsställelse!

PS. Forza FCN!

Bli medlem i EBK!

Sveriges, kanske världens, punkigaste fotbollsklubb, Eslövs Bollklubb, vill att fler blir medlemmar i klubben.

Jag är naturligtvis själv medlem, för om man löser medlemsavgiften, 200 kr/året för passiva medlemmar, hjälper man till att finansiera klubben och därför borde alla som bor i Eslöv vara medlemmar!

Dessutom får man fina rabatter på en del affärer i staden och man går billigare in på hemmamatcherna med. Men, framför allt, är du medlem i klubben visar du att du bryr dig om klubben!

Så, bli medlem! Gå in på EBKs hemsida och ta reda på hur man anmäler sig där!

Intervju: Thomas Eine

EKA: Berätta lite om din relation till jamaicansk musik och hur den uppväcktes. Berätta gärna lite om hur du blev skinhead med och hur scenen i Stavanger såg/ser ut. Vad jag har förstått, så har Stavanger en av de äldsta scenerna i Norge. Vad skiljer den från scenen i Oslo?

TE: Började, som många andra med oi! och 2 Tone i 14årsåldern och upptäckte efter ett ta 60-talsreggaen. Nu hade jag sån tur att jag har en äldre bror som är väldigt inne på reggae och han gav mig en solid introduktion till det hela. Det blev en musikalisk väckelse och förälskelse som finns kvar idag, till min plånboks besvikelse! Stavanger har haft skins sen slutet av 70-talet och har således den äldsta scenen i Norge. Skillnaden mot andra städer i Norge är att man i Stavanger alltid haft mer fokus på 60-tal och reggae; intresset för oi! och sånt har varit väldigt litet.

EKA: Berätta lite om Get Ready! och vad det är för folk som kommer dit, är det bara subkulturellt folk, eller?

TE: Jag flyttade till Oslo för runt två-tre år sen och startade omedelbart upp Get Ready! på Rockefeller. En kväll med strictly 60's sound på originalvinyl! Ända från början har det kommit mycket folk, så det är uppenbart att ett sånt koncept saknades i Oslo. Det är egentligen alla slags möjliga folk som kommer; skins, mods, punkare, studenter, unga, gamla, scooterister – inte på något sätt bara subkulturella. Och så vill vi ha det; så stor variation som möjligt!

EKA: Vilka norska band/artister förutom utmärkta the Phantoms bör våra läsare känna till?

TE: Det finns väl egentligen inte så väldigt många andra ska-band i Norge av idag; men Yoga Grossist från Oslo är bra, och gillar du mer 2 Tone-inspirerad ska är Skanksters från Stavanger absolut rekommenderade. Förutom dem är det väl inte så väldigt mycket att hänga i julgranen. Personligen föredrar jag en bra dj-kväll före en konsert med ett live-band, det måste jag erkänna. Reggae är bäst på skiva, ha ha!

EKA: Vilka svenska ska/reggae-akter gillar du?

TE: Hmmm, på det fältet är jag inte helt uppdaterad, måste jag erkänna! Känner till väldigt få såna svenska band, men jag är väldigt förtjust i både Håkan Hellström och Moneybrother!

EKA: Hur mycket respekt får du som 60-talsreggaegourmet av roots-folket? Vill minnas att AMUN-folket kört en del rootsigt material i Oslo, kommer det folk därifrån på era klubbkvällar, eller har de attityden att icke-roots är icke-bra?

TE: Det finns väl egentligen inte så väldigt mycket "crossover" från roots-scenen till vår 60-talsgrej. Självfallet finns det en del av rootsfolket  som är genuint intresserade av musiken, det märker vi på Get Ready!, men har det intrycket att för många av rootsfolket är det vi kör lite väl mesigt, kanske. Och det passar oss fint, vi vill helst inte associeras med flummiga haschrökare, squats, hampakläder och liten musikkärlek bortom Bob Marley. Get Ready! är på det sättet kanske lite mer associerat med soul-scenen än med roots.

EKA: Vad är det bästa respektive sämsta med ska/reggae-scenen i Norge av idag?

TE: Folk har svultit på ska/reggae länge nog här i Norge, så det bästa med scenen här idag är väl att folk nu är väldigt entusiastiska; det är mycket som händer och det är förhållandevis många som kommer på arrangemangen. Det värsta är väl att väldigt många i landet fortsatt tror att reggae bara är "Buffalo soldier", dreads och hasch.

EKA: Vad tycker du om BK Vikings prestationer denna säsongen och vad tror du om nästa?

TE: Efter att Kjell Jonevret tog över har det gått riktigt bra och det ser lovande ut inför nästa säsong. Helt otroligt att Åge Hareide fick sitta så länge som han gjorde, men han klarade i alla fall inte förstöra hela säsongen. Får man in en offensiv stjärnspelare nu, så snackar vi medalj 2013!

EKA: Hur stora är chanserna att Moralens Voktere någonsin gör en comeback?

TE: Haha, dessvärre, det är nog väldigt liten chans! Skulle väldigt gärna gjort det (och jag och många andra hade gärna sett det - red.); det hade varit väldigt kul, men bandmedlemmarna är spridda runt omkring och upptagna med sitt. Jag kanske skulle ha rekryterat några nya musikanter och spela under Möralens Vöktere-namnet, ha ha? "Thomas Eines Möralens Vöktere". Men frågan är väl om det finns många utanför Stavanger som vet vem vi är/var...

Overload, "Godkiller"

/ ARTIST: Overload / TITEL: "Godkiller" / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: Mother Fucking Sounds / FORMAT: CD /

Overload är ett ungt, nytt band från Cambridge, en i punkväg stad mest känd för att vara födselseort åt bandet Subculture, som gett oss favoritlåten In your time. Det var också Subcultures sångare som på facebook tipsade mig om bandet och för det är jag honom evigt tacksam, för Overload är engelsk oi!:s framtid. Inte bara för att de är ett ungt band, utan även för att de är fruktansvärt bra.

Musikaliskt är Overload ett band som kombinerar det bästa från oi! med det bästa av punken, så jag tycker att etiketten "streetpunk" för en gångs skull är passande. När jag säger punk menar jag då inte trist '77-punk., utan snarare '82. Faktum är att de har ett stundtals anarkopräglat sound, inte bara musikaliskt, utan även i sångstil.

Till detta anarkoaktiga har de en brickwall-oi!-primitivitet i själv musicerandet. Så även om de oftast låter som ett av mina absoluta favoritband, Rudimentary Peni, har de också stunder då låter som det gamla Blackpool-bandet Antisocial, om än i anarkohastighet.

Om man skall jämföra dem med något svenskt band tycker jag våra lokala, mellanskånska hjältar, Porr 00 kommer närmast. Precis som Overload var Porr 00 ett band som kobinerade streetpunk med anarkoinfluenser.

Hursomhelst! En annan sak jag gillar med Overload är att för tillfället är brittisk oi! ganska trist. De flesta brittiska band kör bara texter om hur tuffa de är, hur mycket de dricker och hur bra de är på att slåss. Visst, tough guy-oi! har sin charm, men Overload blir då en fräsch förnyare genom att återuppta den tidiga oi!-scenens samhällskritik. De påminner faktiskt om The Oppressed innan Roddy blev överpolitisk. Overload bär inga banderoller, men de har sunda klassvärderingar och kritiserar allt från banker till präster och medelklassvänsterfolk. Kort sagt, de kritiserar alla som tjänar på att vi arbetarklasshjältar behandlas som skit från den dag vi föds.

Dessutom är en av låtarna på italienska, vilket är en kul omväxling.

Som ni kanske märkt tycke jag det här var en riktigt bra platta. Det gör jag verkligen och uppmanar alla att köpa den och stödja bandet! Skulle vara kul om nån tog hit dem för en spelning med!

Köp plattan, stöd bandet, för den får hela 81,3% i grad av tillfredsställelse!

Burnt Cross, "Break the law, not the poor"

/ ARTIST: Burnt Cross / TITEL: Break the law, not the poor / GENRÉ: Anarkopunk / FORMAT: Vinyl-EP / ETIKETT: Schizo /

Det här är ett argt plaststycke anarkopunk och innan jag skriver vidare om det vill jag bara påpeka att min filosofi är "oi! not politics! och jag är inte anarkist.

Trots det gillar jag anarkopunk, eller rättare sagt klassisk anarkopunk. Jag gillar soundet och ilskan. Tyvärr är dagens anarkopunkscen lika stereotyp och tråkig som oi!-scenen är. Om oi!band bara sjunger om fotboll, slagsmål, öl och snuthat, så är anarkopunken trist på det sättet att den låter likadant musikaliskt som den gjorde på 80-talets glansdagar, även om politikens skiftande karaktär gör att anarkopunkarna i alla fall kan hitta nya inspirationskällor. Jag skulle vilja att den textmässiga utvecklingen följdes av lite mer musikaliskt experimenterande.

Med det sagt sticker det här bandet ut en smula från mängden. Visst, det är arg södra Londondialekt, det går snabbt, inte för många ackord och sångaren härmar till och med Colin från Conflicts klassiska snack-sång. Det som gör Burnt Cross annorlunda och värda att lyssna på är det faktum att visst, det är fantasilöst, men de gör i alla fall vad de gör bra. Det är ett gediget hantverk och jag kan tänka mig att folk som gillar anarkopunk mer än vad en gammal skinnskalle som undertecknad gör finner den här plattan väldigt, väldigt bra och kan komma med nostalgiska kommentarer.

Texterna är också bra. Låten Ian Tomlinson skulle kunna vara skriven av ett oi!-band. Vidare covrar de en av mina absoluta favoritband inom genrén, nämligen The Apostles och gör en hejdunrande fin version av deras Mob violence.

Det är också kul att bandet kan tänka själva och inte bara sysslar med musikpolitisk nekrofili. Det finns så många band som eftersträvar att föra fram samma budskap som de klassiska banden, utan att tänka på vad som hänt sen Crass la ner och vilka politiska slusatser som gjorts sedan dess. Burnt Cross är inte ett sånt band. De är inte pacifister, utan snackar klasskrig.

Det här var kul att lyssna igenom och recensera. Musikaliskt är plattan bra, om än en smula stereotyp, textmässigt är den naturligtvis förkastlig, om än intelligent.

Sen är det såklart skitkul att svenska Schizo är med och släpper den. Hoppas på fler svenska anarkosläpp inom snar framtid!

En schyst platta som gjort ett medelmåttigt intryck får 68,3% i grad av tillfresställelse!

...of course they fucking do!

Jag kom in i scenen "på riktigt" nån gång under 90-talet, även om jag ofta pendlade mellan längre hår och rakat och klädde mig mindre uniformsmässigt. Det var först i början av 2000-talet jag klädde mig som skinnskalle rakt av. Då hade jag, emellertid, lyssnat på punk, reggae och ska sedan slutet av 80-talet.

Under 90-talet läste jag Richard Allens böcker och ville ut och smiska hippies, likt de flesta unga skins ville på den tiden. Det var viktigt att dricka öl, käka kött och hata hippies. Inte för att det fanns så många på den tiden.

Paralellt med detta skulle man också hata bandet Crass och alla dess efterapare. Crust var inte heller populärt. Hippie punks!

Jag har emellertid inom mig själv en upprorisk ådra. Om nån säger till mig att man måste göra vad som befalls, så gör jag ofta motsatsen om jag inte studerat och skapat mig en ordentlig uppfattning om frågan, som jag därmed kan sympatisera med.

Jag började köpa anarkopunkplattor och jag gillade musiken och fann deras budskap sympatiskt, även om jag analyserade det, som den avgrundskommunist jag var på den tiden som "småborgerligt".

Nu är jag kristen, har rakad skalle och går i subkulturella kläder uppblandade med vanliga och ser mig inte egentligen som skinhead längre. Men jag har kvar min kärlek till musiken, till oi! och Crass-banden.

Jag lyssnar minst lika ofta på de bästa anarkobanden som The Mob (UK) eller Zounds som jag gör på The 4-skins. Just de banden jag nämnde, The Mob och Zounds är viktiga och rejält bra musikaliskt hantverk, för de delade Crass åsikter och policy, men apade inte efter dem musikaliskt, likt alla dagens anarkopunkband apar efter Conflict, utan utvecklade sin egen stil och gav den en känslomässig twist som Crass saknade. Rudimentary Peni skall vi inte tala om hur fyttirakkern grisegenialiske de var och är!

Men Crass och deras scen byggde hela sin existens, textmässigt sett alltså, runt protest mot religion och bomben. Nu är kalla kriget över och vi lever i högst sekulariserade samhällen. Är Crass relevanta och vad har de gett punkscenen i sin helhet?

Crass är relevanta. Som nån i bandet sa på soundclippet på Best before, Crass verkliga prestation är att, något ironiskt, lärt folk att tänka själva. Deras opposition mot överheten och kommersialismen är också fortsatt relevant. Jag är själv kristen, monarkist och patriot, men jag finner något fint i ett budskap som går ut på att de som bestämmer inte skall ta för givet att vi är beredda att lyda deras minsta vink.

Men Crass viktigaste arv ligger inte i sitt budskap, utan i deras praktik. De flesta gamla punkare som varit med sedan slutet av 70-talet dissar oi! såväl som Crass och anarkopunken. För dem var punken ett avantagrdistiskt experiment för övre medelklassens konststudenter. Visst, det fanns band som Sham 69 och även om de betydde mycket för mig en gång i tiden, så är deras arv egentligen ganska begränsat.

Crass gjorde något annat.

Vad Crass gjorde var att starta eget skivbolag, eget tryckeri, skriva böcker, spela in film, ge stöd åt husockupantrörelsen och rent allmännt byggde upp en gatubaserad scen, en total punklivsstil skilld från Pistols, Clash och Sham.

Crass räddade punken. Om man skall jämföra deras betydelse för punken med något annat bands betydelse för sin musikstil, så är Crass för punken vad Run DMC var för rappen. De förde dem tillbaka till gatan, gav dem ett etos och byggde en motkultur. Utan Run DMC skulle varken Public Enemy eller 2 Live Crew haft en scen att vända sig till och utan Crass skulle varken Conflict eller Peter & The Test Tube Babies ha en chans att slå igenom.

Hur tydligt detta är går bland annat att se på hur de många olika sub-genrerna korspollinerade varandra. En snubbe ur Conflict gick vidare till 4-skins, en snubbe ur Special Duties spelade senare i D.I.R.T. och The Business covrade Crass paradlåt.

Det finns mycket inom anarkopunken, såväl som alla andra punksubgenrer, som är sämre, men den bakomliggande filosofin är unik. Kan en ny generation arga punkare inspireras av Crass bakomliggande diy-filosofi, men likt The Mob och Zounds gjorde, skapa ett eget sound och dessutom inte vara rädda för att applicera en rejäl dos humor eller utforska emotionella texter med bas i samhällskritiken och vad samhället gör för individen, ja då kan punken mycket väl "bli ett hot igen".