What A Riot, "Proud to be different"

/ ARTIST: What A Riot / TITEL: "Proud to be different" / ETIKETT: Black Parade Records / GENRÉ: Streetpunk / FORMAT: CD /

Inte nog med att det här bandets sångare ser ut som Watty, han heter dessutom Watty! Samtidigt så är det här bandet betydligt politiskt seriösare än The Exploited och har till och med AFAs (Antifascistisk Aktions) logga tryckt på plattan, så jag förväntade mig nånting som skulle låta som en blandning av The Exploited och Conflict.

Men vilken överraskning jag fick. Första spåret på plattan, Born a rebel, har ett nästan dubbigt intro, för att sen övergå till det midtempo melodiska, men ändå aggressiva uttryck som går igenom på alla plattans låtar.

Jag tror ärligt talat att det är bra att bandet inte försöker kopiera The Exploiteds framgångsrecept, dels för att det är tråkigt att bara kopiera rakt av, dels för att sångaren i What A Riot verkligen kan sjunga och förmedla en aggressivitet samtidigt som han gör det melodiskt, en väldigt sällsynt talang.

Vad man får på den här plattan är alltså politisk punk till musik som ger ett unikt intryck. Jag skulle vilja säga att bandets styrka är att de går sin egen väg. Medlemmarna kan verkligen spela och spelar inte ner sig för att vara stereotyp punk, utan det finns fina intron i saktare takt, såväl som ett par fina gitarrsligor här och där. Överlag så skulle jag vilja säga att attityden är 80-tal, fast med en musikalitet som andas 90-tal. Om jag måste jämföra dem med nån, så får det bli Anti-Pasti eller The Epileptics/Flux of Pink Indians, även om What A Riot är betydligt bättre musikaliskt.

Jag misstänker också att bandet tjuvlyssnat på oi!, för det här låter betydligt mer oi!-igt än mycket annan vänsterpolitisk punk jag hört från England. Inga trumvirvlar, inga ett-ackords-låtar, bara fräsch, fin punk.

Även om alla låtar på den här plattan är bra, finns det ingen som är superbra. Visst, Ignorance är riktigt bra, även om den inte når hela vägen och All you are har en fin refräng, "There ain't no freedom in the UK".

Jag gillar verkligen den här plattan med andra ord. En av de bästa politiska nya banden (den här 8-spårsplattan är bandets debut) från England jag hört på länge.

Jag ger denna braiga platta hela 80,3% i grad av tillfredsställelse!

En intervju med Bad Shermans

Det är Benny från bandet som svarat på frågorna.

EKA: Berätta om hur bandet bildades, när, var och hur, samt om ni behållt alla originalmedlemmar, eller om folk kommit och gått.

BS: Bandet bildades när vi var i våra unga tonår och det var Jonte (sångaren) som startade det tillsammans med några andra. Efter ett tag hoppade även jag på och på den vägen är det. Vi har bytt väldigt många medlemmar genom åren, men jag måste säga att den uppsättning vi har nu är den bästa vi har haft! Både rent socialt att vi har jävligt kul tillsammans men även att de Palle (trummor) och Kevin (bas) kommer med jävligt mycket idéer och synpunkter. Det är något vi har saknat under tidigare uppsättningar, att det mest varit jag och Jonte som varit kreativa på det viset.

EKA: Jag försöker, även om det är svårt, eftersom det finns så få seriösa band, hålla skinhead reggaens och ska:s fana vajande på den här bloggen. Lyssnar ni själv på sån musik? Alltid eller bara på sommaren? Nåra favoriter som ni kan tipsa bloggens läsare om?

BS: Jag kan ju bara svara för mig själv, men givetvis har jag lyssnat på en del ska genom åren. Intresset har dock mattats och det är mest Oi! som gäller numera. Men jag uppskattar alltid bra ska.

EKA: Vad är roligast, att få en bra recension eller göra ett bra gig? Vilket är det bästa gigget ni gjort?

BS: Eftersom att vi bara har släppt demoutgåvor än så länge har det inte direkt blivit några recensioner, vilket inte direkt gjort så mycket då det inte känns som vi haft något riktigt "färdigt" material än. Det finns inget som slår känslan efter ett riktigt kul gig, så det får helt klart bli svaret just nu.

Jag får nog ta och säga att det gigget vi gjorde i lördags på Club Disorder är det absolut roligaste vi gjort! Allt kanske inte satt perfekt och det var lite otight, men vi fick en jävla respons och hade riktigt kul!

EKA: Ni skall snart komma ut med en ny (er första?) riktig skiva. På vilken etikett släpps den och kan vi förvänta oss nånting liknande er demo från 2011?

BS: Ja det stämmer! Vi kommer, om allt går som planerat, att släppa en 7" EP någon gång i mars/april på ett nystartat holländskt bolag som heter Stratum Records. Det låter liknande vår senaste demo, men är om jag får säga det själv ännu hårdare och ännu råare. Jag tycker att vi verkligen börjar hitta vårt sound!

EKA: Hur är det att vara skin i GBG idag? Vad är scenens styrka respektive svagheter och vem får ni ta emot mest skit från? Polis/väktare, commies eller oupplysta invandrarkids?

BS: Äh, det händer inte särskilt mycket idag ifall jag ska vara ärlig faktiskt. Jag vet inte hur yngre skins upplever det idag men jag känner att det var mer skit förr, och det var mestadels från politiska grupperingar på båda ytterkanterna som drog i en och ville att man skulle tycka som dom. 

EKA: Det har gått upp och ner för Göteborgslagen i fotboll, GAIS var bäst i staden ena säsongen, nästa åkte dem ut. Ett klassiskt storlag som Blåvitt har inte riktigt övertygat å sistone, även om det går bra för Häcken och åt andra hållet gick det för ÖIS, som gick i konkurs. Följer ni själv fotboll och vad tycker ni om situationen för fotbollen i Göteborg? Vad tycker ni om modern fotboll och den mångmiljardindustri den blivit ute i Europa? Kan man "rädda" fotbollen, eller har den för evigt gått ur arbetarklassens händer? Vad tror ni om svensk fotbolls framtid?

BS: Jag är nog den som är mest fotbollsintresserad av oss, jag brinner verkligen för IFK Göteborg och följer dom slaviskt. Blåvitts storsatsning förra säsongen sket ju sig ordentligt, men jag hoppas och tror ändå att vi är på rätt väg. ÖIS och Gais framtid ser väl inte jätteljus ut, och Häcken går ju bra och har en jävla ekonomi, men frågan är de någonsin kommer att ha några supportrar att tala om.

Det är klart jag är jävligt oroad över hur det ser ut i Europa idag, det är inte sunt när det är så mycket pengar inblandade, när ståplatserna är borta och biljettpriserna skjuter i höjden. Sporten i sig tappar ju även sin charm när det bara är lagen med fetast plånbok (eller rikast oligarkägare) som kan slåss om ligatitlarna. Ska jag vara helt ärlig har jag tappat nästan allt intresse för de stora ligorna och Champions League, fotbollen har tappat sin själ och det finns inte en jävel av spelarna som har den minsta aning om vad klubbkänsla är för något.

Men, svensk fotboll är inte förlorad än. Vi må ligga hästlängder efter de andra ligorna, men fotbollen har fortfarande kvar sin själ. Vi befinner oss dock i en oroväckande utveckling med ståplatsreducering, stigande biljettpriser och minskande medlemsinflytande. Därför är jag jävligt stolt över att Blåvitt vill bevara 51%-regeln, det är den viktigaste frågan vi har i fotbollssverige idag och jag hoppas verkligen att alla som har hjärtat och älskar vår fotboll inser vikten av det. Annars står vi här sen med oligarkägda klubbar och Red Bull Göteborg. Till sist är det bedrövligt med alla dessa konstgräsplaner som byggs överallt, så där vill jag ge cred till Öster som valde riktigt gräs på sin nya arena!

EKA: Om ert band var en sport och inte ett band, vilken sport skulle den vara? Nåt hårt och fysiskt som rugby eller nåt elegant och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?

BS: Haha, jadu.. Vi är väl mer en fotbollsspelare i så fall om jag får bestämma, och det är Pontus Wernbloom. Vi bara köttar!

EKA: Nåra ord till era mellanskånska fans? Vill ni spela här nere söder om Hallandsåsen och hur gör man för att boka er?

BS: Vi kommer jättegärna ner och spelar hos er! Vi kräver inte mer än resa, boende, käk och lite bärs! Det går att boka oss antingen via vår Facebook-sida eller på vår bandmail badshermans@gmail.com

Bad Shermans, "Skinhead Rock 'n' Roll"

/ ARTIST: Bad Shermans / TITEL: "Skinhead Rock 'n' Roll / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: DIY / FORMAT: CDR (Demo) /

Jag har sagt det förr och säger det igen, en av de roligaste sakerna med att recensera skivor är att man får så många fina gratisexempel på vad som är scenens framtid och även om Bad Shermans, ett ungt gäng från Sveriges framsida, inte kanske är det bästa den svenska scenen har att erbjuda, så visar de på den här demon, som kom 2011, att de har potential att bli det en gång.

Vad man får är två låtar på svenska och två på engelska. På sista tid har allt fler svenska band börjat sjunga på svenska, nåt jag välkomnar, för det blir så lättare vara ärligare på sitt eget språk än på ett lånat och i oi! är, i ärlighetens namn, ärligheten allt. Visst, refrängen på Time to ask why är pumpig och bra på alla sätt och vis, med sitt "BULLSHIT! BULLSHIT!", men den slår inte de svenska låtarna.

Första spåret på skivan tycker jag är det bästa, En av dem. Här visar bandet vilken kaliber de ligger inne med. Sångaren låter macho, såväl som evil, utan att bli posig och utan att förfalla till C84-bröl. Texten är helt okej och det musikaliska är skitbra på den låten. Jag tycker mig i den kunna influenser från klassisk oi!, såväl som svensk 90-tals WP (bara musikaliskt då, alltså), Göteborgsrock i stil med GBG Sound och 77-punk i Troublemakers, såväl som kanske otippade The Clash's anda i ett par riff.

Det som går igen i alla bandets sånger är en drivande trumma, skickligt spelade gitarrer, en sångare som bemästrar sitt "instrument" och nästintill perfekta hockey-körer, vilka blir ett välkomnat alternativ till alla polerade fotbollskörer som var så poppis för nåt år sen.

Överlag tycker jag många svenska band av idag håller hög klass musikaliskt. På så sätt, att vi är så bortskämda med talanger, så ser man ibland inte när man jämför svenska band med svenska band hur bra de verkligen är, men jämför man ett ungt band som Bad Shermans med liknande nya band från utlandet, så ligger vi hästlängder före.

Om de flesta låtarna på plattan handlar om stolthet och machismo, så tycker jag spår nr 2, GBG Skins, andas party och folköl. Jag kan tänka mig att den spelas på många fester bland GBGs babyskins och säkert en hel del äldre med, om de bara låter sig övertygas om att ett gäng ungdomar kan skriva nåt så bra.

Det här var en schyst bekantskap och jag tycker det är kul att GBGs långa skinhead och oi! tradition lever vidare, samt att bandet plockar friskt influenser från många håll. Jag gillar det och ser fram emot att höra den kommande EP:n. Ge nu bandet spelningar, for fuck's sake!

En helt okej demo får 75,5% i grad av tillfredsställelse!

Foreign Legion vs Cervelli Stanki, "Clockwork kids still alive!"

/ ARTIST: Foreign Legion & Cervelli Stanki / TITEL: "Clockwork kids still alive!" / GENRÉ: Oi! / FORMAT: Split-EP / ETIKETT: Marchiato Fuoco /

Den här splitten var intressant att få recensera och innehöll positiva, såväl som negativa överraskningar. Walesiska Foreign Legion är ett band som hållt på sen 80-talet och de har länge varit ett band jag varit intresserad av att lyssna på. Jag vet inte hur de låter på sina andra plattor, men det här var tyvärr en negativ överraskning. Jag gillar inte det. Vad Foreign Legion levererar är trist streetpunk som låter som många andra band gör och man tycker att ett band som varit igång så länge borde kunna utveckla ett intressantare sound.

Det enda positiva jag kan säga om dem är att texten, i den mån jag kan höra den, till låten Market traders gör bandet lite intressantare än andra, men det räcker inte hela vägen. Missförstå mig inte, jag tycker inte bandet är dåligt, bara lite tråkiga, kan man väl säga.

Cervelli Stanki, ett band som snart har varit igång i 20 år överraskar däremot fenomenalt på mig!

Det finns en hel del dåliga italienska band, *host* Klasse Kriminale *host*, men också ett par riktigt bra, varav Los Fastidios står ut, på grund av sin musik och sitt engagemang i sociala frågor.

Om det är nåt italienskt band Cervelli Stanki påminner om, så är det just Los Fastidios, fast bättre. Vad vi får på deras splittsida är en blandning av rock & roll, hc och oi! Det är rockigt melodiskt med arga sångpartier och massiva hockey-körer. Av de två låtarna, l'identità del ghetto och A.L.H.M.I. är den sista den bästa. På ghettosången funkar inte riktigt sångarens röst, men på andra spåret, som går fortare och har mer ilska i sig funkar rösten perfekt. Sångaren låter som en ilsken terrier!

Jag skulle önska att det följde med ett texthäfte till den här vinylen, gärna med översättning till engelska. Visst, jag hade gärna läst Foreign Legions texter med, men först och främst skulle jag vilja förstå Cervelli Stankis.

Vad ghettosången handlar om har jag absolut ingen som helst aning om. Den andra sången handlar emellertid om djurens befrielse, titeln är en förkortning för Animal liberation, human mind illumination och det retar säkert en hel del subkultursfundamentalister att ett oi!-band sjunger om djurrätt och är veganer, men det jag hoppas inte. Inte bara då för att jag själv är vegis och motståndare till djurförsök och pälsindustrin, utan också för att om det är nåt oi!-scenen behöver, så är det att skakas om och få nya impulser.

Foreign Legion var som sagt en besvikelse, men Cervelli Stanki drar upp betyget massor. Jag ger splitten 78,3% i grad av tillfredsställelse!

En intervju med The Enemy (Derby)

EKA: Vad fick er att återförena bandet? Hur många av de ursprungliga medlemmarna är med i line-uppen?

E: Vi stötte på varandra på olika punk gig i vår stad (Derby, UK) och snackade alltid om de gamla tiderna i The Enemy och sa alltid att vi borde komma ihop för ett återföreningsgig. Så,  i januari 2012, bokade vi  en replokal och njöt av det, så vi började repa varje vecka tills vi spelade ett återföreningsgig i vår hemstad, i juni 2012.

Vi har kvar alla fyra originalmedlemmar;  Mark Woodhouse (sångare), Steve Mellers (Gitarr), Steve O'Donnell (Bas, sång), Mark Herrington (Trummor, sång) och vi la till en gitarrist till, Wayne Griffiths, för extra power!!

EKA: Har ni förblivit punkare genom åren? Jag frågar, för att jag vet att en hel del gamlingar inom scenen gick över till metal i slutet av 80-talet. Vad för slags annan musik gillar ni?

E: Vi har i grund och gotten förblitt trogna våra punk ideal venom åren, även om basisten Steve O'Donnell gick över till lite metal i slutet av 80-talet.

Vi gillar all music med lite power i sig, men vi älskar de gamla originalen, som The Clash, Stiff Little Fingers, Slaughter & the Dogs etc..

EKA: Ni skall snart släppa en ny platta, hur låter ni idag? Kan vi förvänta oss nånting liknande ni lät på Gateway to hell?

E:  Japp, vi har en trespårssingel på väg ut den här veckan och vi är väldigt nöjda med den. Vi tycker själva att  de nya sångerna är bättre än allt på Gateway to Hell-plattan, i en liknande stil, kanske mer melodiskt. Men fortfarande med en punkfeeling. 

EKA: Det händer rätt så mycket tråkiga saker i världen idag, krig, nedskärningspolitik, terrorism och det har lett till en del protester runt världen. Tror ni detta leder till att fler upptäcker punkens upproriska natur och att de kommer in i scenen?

E: Japp, det sker en hel del nedskärningar, etc i världen idag och vi frågar oss "Varför skall den hårt arbetande mannen, eller kvinnan, på gatan betala för mäktiga organisationers misstag" och vi blir upprörda av att folk blur orättvist och orättfärdigt behandlade av folk i maktställning. Vi tycker också att punken kommer tillbaka till förgrunden som proteströrelse, åter igen.

EKA: Det finns ett annat band (vars första platta jag ärligt talat faktiskt gillade) som kör en indie-rockgrej och som stal ert namn. Vad tycker ni om det bandet och har det skett nåra missförstånd var folk trot de skull se Coventry-bandet, men ni dök upp på gigget istället?

E: Det andra bandet skulle, tycker vi, undersökt om namnet var ledigt innan de tog det. Vi är båda medvetna om varandra och har en hälsosam respekt för varandras musik.

Vi försöker undvika missförstånd rörande namnet genom att väldigt tydligt annonsera oss som  '82Punkbandet.

EKA: Är ni Rams-fans? Tror ni det finns nån chans att klubben tar sig tillbaka till högsta ligan inom snar framtid? Stöder ni nåra non-league-klubbar med? Vad tycker ni om det mångmiljardspektakel modern footboll blivit och vad kan man göra för att den återigen skall bli "arbetarsamhällets hjärta och själ"?

E: Vi är inte riktigt nåra stora fans av footboll, även om sångaren Mark Woodhouse och basisten Steve O'Donnell gillar Chelsea FC. Olyckligtvis, så tror vi att fotbollen kommer att få lida nu när så många ställs inför finansiella svårigheter.

EKA: Om ert band var en sport, vilken skulle den vara? Nånting hårt och fysiskt som rugby, nåt elegant och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?

E: Om vårt band var en sport, så tror vi att den hade varit nånting väldigt fysiskt, som tag team-wrestling!!!

EKA: Nåra ord till era svenska fans? Skulle ni vilja spela här?

E: Vi hade ett gäng fans som kom från Sverige, över till Storbritannien för att se oss på punkfestivalen Rebellion (Blackpool, UK) i Augusti förra året och vi blev väldigt smickrade över att de gjorde den långa resan för att se oss. Vi gav dem en särskild "shout out" för att säga tack under uppträdet.

Vi  skulle vilja tacka alla våra svenska fans och skulle verkligen vilja komma till Sverige för att spela - vi väntar bara på ett erbjudande!!!

Bloggtips: Straight Edge Skinhead

Vill bara tipsa alla om en riktigt bra blogg från en skinhead som är straight edge och vegan. Själv är jag sxe sedan 6 år tillbaka och vegetarian sedan ett halvår. Jag är ingen militant vegan, men jag tycker det är kul att fler skins väljer en livsstil utan onödig grymhet. Dessutom håller killen bakom bloggen på att samla in band till en samlingsplatta.

Kolla in bloggen här!

Prins Carl, "No mercy"

/ ARTIST: Prins Carl / TITEL: "No mercy" / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: Noise of Sweden / FORMAT: CD /

Prins Carls första platta var en milstolpe inom en trött svensk oi!-scen och jag var rädd att den här plattan, uppföljaren, skulle vara en besvikelse efter en sån fin debut. Mina farhågor besannades efter att ha hört plattan inte. Tvärtom. Det här ännu bättre än förra plattan och om jag tidigare sagt att jag tycker Prins Carl är Sveriges bästa nya band, så tycker jag nu, efter den här genomlyssningen att bandet placerar sig på likaplats med storheter i min värld som The Templars eller Section 5.

Det är mycket som gör Prins Carl till det braiga band de är, mycket tack vare att de går mot strömmen. I en tid när många oi!-band försöker låta som gamla brölband från 80-talet av mer eller mindre dodgy textmässig karaktär, möts vi på den här plattan av ett band som fått influenser från så vitt skilda håll som Motörhead, UK Subs, Asta Kask och 50-tals rock & roll. Det gissar jag på i alla fall och i vilket fall som helst låter de inte som nån annan, utan har sitt eget sound, meldosikt, välspelat och ändå med en sångröst som klarar av machismo, såväl som skönsång.

Det har blivit populärt bland en del att klaga på Prins Carls texter. Det finns det ingen grund för på den här plattan, för de har verkligen ansträngt sig att skriva om så vitt skilda saker som mordet ombord på båten tagit sitt namn från, hustrumisshandel, religiösa sekter, såväl som ett par låtar som svensk oi!-scen behöver höra, nämligen den anti-rasistiska Scum och en låt kallad Scars, som osentimentalt beskriver krigets helvete i ögonen på en, tror jag, veteran från Finska vinterkriget.

Många svenska och utländska band dras med en rejäl arbetarromantik, ofta utan att ha stått vid bandet och upplevt industriarbetes stundtals helvetiska karaktär (jag klagar inte, visst kan förmän skruva upp farten på bandet ibland, men samtidigt är jobbet gjort när jobbet är gjort och man tar aldrig med sig det hem) och därför inte ser behovet av fackföreningen på jobbet. Det gör Prins Carl, på skivans bästa låt, Stand up for your rights, ger de den proletäre lyssnaren en grundkurs i klassolidaritet som är betydligt viktigare än vilka kläder man har på sig. Stor respekt till bandet för att de tar upp frågan.

Det finns inga dåliga låtar på skivan, utan från första lyssnandet till sista låten går det raka spåret. Det här verkligen en milstolpe inom svensk oi! och jag hoppas bandet får många spelningar utomlands, för de representerar verkligen det bästa inom svenska scenen.

Jag har en tendens att överskatta oi! i betydelsen att jag tycker allt är bra, men jag gillar oi! Prins Carl är emellertid inte bara vilket oi!-band som helst, utan jag är övertygad om att de flesta som lyssnar på det här kommer att hålla med mig. Lätt bästa släpp 2012 på internationell skala!

 

Skivan får solklara 100% i grad av tillfredsställelse!