/ARTIST: DOKA / TITEL: New Era / GENRÉ: Streetpunk / ETIKETT: AMTY / FORMAT: CD /
Så här är det, jag har inte uppdaterat den här bloggen på ett tag. Det finns ett par anledningar till det, för det första översvämmas den svenska punkbloggosfären av bra bloggar som t.e.x Punk och Oi! och annat skoj och Ståkuk och förhud, vilka gör vad jag försökt göra mycket bättre och lusten att blogga om punk har lagt sig. Till på köpet har jag börjat tröttna på punk, är inne i en baktkats- och soul- period. Men framför allt har jag en ny blogg som handlar om ska/soul, den finner ni här.
Så jag hade egentligen tänkt sluta blogga om punk/hc/oi!/whatever, men så sände de hygliga droogisarna på AMTY mig den här plattan och eftersom jag inte vill att folk sänder saker till mig utan att jag recenserar dem, så får det bli en recension ändå, men, alla som läser detta, SKICKA MIG INGA FLER PUNK-PLATTOR, JAG KOMMER INTE ATT RECENSERA DEM!!!
Nåja, då går vi till plattan här.
Den här plattan väcker nostalgiska känslor, hade den kommit för 15-20 år sen, så hade jag fullkomligt älskat den. Det är samma poppiga gatupunk av US Bombs eller Social Distortions karaktär med hookiga refränger som får en att tänka VOAG och Sidekick Records. Tycker även man kan lukta sig till lite poppig 77-punk typ The Jam och Buzzcocks. I vissa låtar får man nästan lite Cock Sparrer-känsla, men riktigt så högt kommer killarna i DOKA inte upp.
Bandet gör allting rätt och det är kanske det som gör att det som hade funkat då, inte funkar nu för mig. Från gitarriffen till sångarens plågade engelska, det hela är en smula överproducerat och "perfekt" för mig. Jag saknar lite aggression och primitivitet.
Men med det sagt, så finns det folk som gillar DOKAs skola punk och eftersom bandet gör det förbaskat fint, så tror jag nog att bandet har en chans att få många spelningar på kontinenten, såväl som hemmavid.
Gillar nig poppig, välpolerad punk med singalongrefränger, så är det här ett givet köp och en sommarens bästa investeringar.
måndag 6 juli 2015
tisdag 25 november 2014
Ny punk/oi!-blogg från Malmö
Stolhet & Fördom hittar du här: http://stolthetfordom.blogspot.se/2014/11/recension-urband-savage-let-thunder.html
tisdag 9 september 2014
The Liptones, "Sidospår"
/ ARTIST: The Liptones / TITEL: "Sidospår" / GENRÉ: Ska / ETIKETT: AMTY / FORMAT: CD /
AMTY har släppt en hel del bra plattor, men frågan är om inte det här är en av de bättre jag hört. Det är solklart den bästa av Liptones jag hört och det är kul med ska på svenska. Det är alltid kul med musik på svenska, men att göra ska på svenska blir nåt extra. Jag kan inte riktigt beskriva varför jag gillar det, men jag gör det verkligen.
Bandet har gjort sig berömt för att köra en blandning av ska och punk, men punken på den här plattan ligger nog mer i attityden och själva hastigheten på musiken. Det är långt i från tre-ackords-musik och särskilt blåssektionen imponerar.
Nej, jag skulle snarare säga att bandet låter som den felande länken mellan 2Tone och svensk 90-tals-ska. Även om bandet naturligtvis låter som sig själv, de har haft god tid på sig att utveckla sitt eget sound, så är det, om än på svenska, en stor nostalgitripp för oss som kom in i scenen på riktigt under tidigt/mitten av 90-talet, men framförallt tycker jag man hör en bit 2Tone-inspiration som man inte riktigt hört av bandet förr.
Jag tycker bandet påminner mycket om The Specials i det att de tar en punkattityd i botten och behandlar jamaicansk musik med den och gör det på sitt eget sätt och brygger en dansant musik till resultat. Liksom Specials kunde göra snabbare nummer, såväl som mer reggaeaktiga Ghost Town, gör Liptones Fri i samma dubbiga slöa reggaestil.
Det finns egentligen inga svaga låtar på plattan och även om jag skankar loss rejält till sista spåret, Sommarlåten, så är den absolut bästa låten på plattan Mörka kvarter, som jag tycker är nåt av det bästa som gjorts på svenska i baktaktsväg.
Det enda trista med plattan är att den kom under brittsommaren. Skulle vara roligare om den kommit under själva sommaren och blivit soundtrack till sol, grillade quornburgare och alkoholfri Stowford Press. Men, men, alla som gillar baktakt till sommaren får väl lägga den på is till 2015. Inte för att jag tror man hinner tröttna på den tills dess.
Skulle vara kul om bandet kom till Skåne inom snar framtid med.
Bra jobbat, pågar!
AMTY har släppt en hel del bra plattor, men frågan är om inte det här är en av de bättre jag hört. Det är solklart den bästa av Liptones jag hört och det är kul med ska på svenska. Det är alltid kul med musik på svenska, men att göra ska på svenska blir nåt extra. Jag kan inte riktigt beskriva varför jag gillar det, men jag gör det verkligen.
Bandet har gjort sig berömt för att köra en blandning av ska och punk, men punken på den här plattan ligger nog mer i attityden och själva hastigheten på musiken. Det är långt i från tre-ackords-musik och särskilt blåssektionen imponerar.
Nej, jag skulle snarare säga att bandet låter som den felande länken mellan 2Tone och svensk 90-tals-ska. Även om bandet naturligtvis låter som sig själv, de har haft god tid på sig att utveckla sitt eget sound, så är det, om än på svenska, en stor nostalgitripp för oss som kom in i scenen på riktigt under tidigt/mitten av 90-talet, men framförallt tycker jag man hör en bit 2Tone-inspiration som man inte riktigt hört av bandet förr.
Jag tycker bandet påminner mycket om The Specials i det att de tar en punkattityd i botten och behandlar jamaicansk musik med den och gör det på sitt eget sätt och brygger en dansant musik till resultat. Liksom Specials kunde göra snabbare nummer, såväl som mer reggaeaktiga Ghost Town, gör Liptones Fri i samma dubbiga slöa reggaestil.
Det finns egentligen inga svaga låtar på plattan och även om jag skankar loss rejält till sista spåret, Sommarlåten, så är den absolut bästa låten på plattan Mörka kvarter, som jag tycker är nåt av det bästa som gjorts på svenska i baktaktsväg.
Det enda trista med plattan är att den kom under brittsommaren. Skulle vara roligare om den kommit under själva sommaren och blivit soundtrack till sol, grillade quornburgare och alkoholfri Stowford Press. Men, men, alla som gillar baktakt till sommaren får väl lägga den på is till 2015. Inte för att jag tror man hinner tröttna på den tills dess.
Skulle vara kul om bandet kom till Skåne inom snar framtid med.
Bra jobbat, pågar!
En schyst platta får ett schyst betyg, 95,8% i grad av tillfredsställelse!
måndag 18 augusti 2014
Projekt 9, "Storebror"
/ ARTIST: Projekt 9 / TITEL: "Storebror" / GENRÉ: Streetpunk / ETIKETT: Contra Records / FORMAT: Vinyl-EP /
Den här plattan har jag väntat länge på och väntan har inte varit förgäves. Med i bandet finns medlemmar från många andra svenska gatupunkband som The Lowlifes, Agent Bulldogg, Antipati, Frenzy Four, Poor Ol' Slugs, Avgå! och säkert något jag glömt.
Det här är schyst gatupunk och bandet kommer säkert att bli väldigt populärt, både på vikingastränder och utländska dito. Musikaliskt tycker jag det låter som en viss del tidig oi! och sångaren, Erik, har en röst och sångteknik som imponerar massor, en av de bästa stämmorna jag hört på svenska på länge.
Om ena benet står i tidig oi! och får en att tänka Hodges-era 4-skins, tycker jag det finns lite rock & roll-ig tidig punk, typ Chiswick-soundet i det hela, en blandning som får mig att tänka lite For the love of oi!-era Section 5.
Bandet har tagit en musik och attityd som kommit lång väg sen de första staplande stegen för svensk opolitisk oi!-scen under 90-talet. Ja, influenserna från 4-skins, Sham 69 och tidiga, opolitiska, Skrewdriver finns där, men de gör också sin egen sak och gör det förbaskat bra.
Med så mycket sagt kvarstår frågan, är det nydanande? Svaret blir ett "nja". De gör som sagt saken bra och alla oi!-diggare uppmanas att investera i plattan, det är bara det att jag tänker samma sak som när jag recenserade Last Seen Laughing, det blir som sagt inte så nydanande. Jag vet att basisten lyssnar en hel del på anarkopunk med och även om jag blivit allergisk mot senare a-punk, tycker jag att det hade varit kul om det kom nåt band som gick ur det färdiga formatet för streetpunk och utforskade andra musikaliska marker med. Men då hade det ju inte varit streetpunk, så det är möjligt att jag gnäller för gnällandets skull. Pardon me.
Det som däremot höjer bandet är texterna. Visst, det finns en supa och slåss-låt med på plattan, gjord tillsammans med basistens storebror, men det finns också med låtar om överklassen, politiker och andra som gör oss working class punks, skins & herberts liv till en vansinnig situation. Det gillar vi. Det finns absolut utrymme för supa och slåss-låtar, det är en viktig del av våra subkulturers anda, men den tidiga streetpunkmiljön handlade också om social protest och detta lyckas bandet få med ett okrystat och mästerligt vis.
Detta är en på alla sätt schyst platta och ett imponerande förstasläpp av ett ungt svenskt band och förutom att få en att vilja vänta på nästa släpp av bandet, får den en att vilja upptäcka bandmedlemmarnas övriga band. Jag noterar på fb att Avgå! nyss gjort en demo och det skall bli kul att höra den så småningom.
Som sagt, en schyst platta med riktig schyst gatupunk och tänkvärda texter och även om den inte når riktigt hela vägen, är den ett imponerande förstasläpp och bandet förtjänar respekt och din kosing. Se dem live, köp plattorna de släpper och eventuella badges och t-shirts.
Den här plattan har jag väntat länge på och väntan har inte varit förgäves. Med i bandet finns medlemmar från många andra svenska gatupunkband som The Lowlifes, Agent Bulldogg, Antipati, Frenzy Four, Poor Ol' Slugs, Avgå! och säkert något jag glömt.
Det här är schyst gatupunk och bandet kommer säkert att bli väldigt populärt, både på vikingastränder och utländska dito. Musikaliskt tycker jag det låter som en viss del tidig oi! och sångaren, Erik, har en röst och sångteknik som imponerar massor, en av de bästa stämmorna jag hört på svenska på länge.
Om ena benet står i tidig oi! och får en att tänka Hodges-era 4-skins, tycker jag det finns lite rock & roll-ig tidig punk, typ Chiswick-soundet i det hela, en blandning som får mig att tänka lite For the love of oi!-era Section 5.
Bandet har tagit en musik och attityd som kommit lång väg sen de första staplande stegen för svensk opolitisk oi!-scen under 90-talet. Ja, influenserna från 4-skins, Sham 69 och tidiga, opolitiska, Skrewdriver finns där, men de gör också sin egen sak och gör det förbaskat bra.
Med så mycket sagt kvarstår frågan, är det nydanande? Svaret blir ett "nja". De gör som sagt saken bra och alla oi!-diggare uppmanas att investera i plattan, det är bara det att jag tänker samma sak som när jag recenserade Last Seen Laughing, det blir som sagt inte så nydanande. Jag vet att basisten lyssnar en hel del på anarkopunk med och även om jag blivit allergisk mot senare a-punk, tycker jag att det hade varit kul om det kom nåt band som gick ur det färdiga formatet för streetpunk och utforskade andra musikaliska marker med. Men då hade det ju inte varit streetpunk, så det är möjligt att jag gnäller för gnällandets skull. Pardon me.
Det som däremot höjer bandet är texterna. Visst, det finns en supa och slåss-låt med på plattan, gjord tillsammans med basistens storebror, men det finns också med låtar om överklassen, politiker och andra som gör oss working class punks, skins & herberts liv till en vansinnig situation. Det gillar vi. Det finns absolut utrymme för supa och slåss-låtar, det är en viktig del av våra subkulturers anda, men den tidiga streetpunkmiljön handlade också om social protest och detta lyckas bandet få med ett okrystat och mästerligt vis.
Detta är en på alla sätt schyst platta och ett imponerande förstasläpp av ett ungt svenskt band och förutom att få en att vilja vänta på nästa släpp av bandet, får den en att vilja upptäcka bandmedlemmarnas övriga band. Jag noterar på fb att Avgå! nyss gjort en demo och det skall bli kul att höra den så småningom.
Som sagt, en schyst platta med riktig schyst gatupunk och tänkvärda texter och även om den inte når riktigt hela vägen, är den ett imponerande förstasläpp och bandet förtjänar respekt och din kosing. Se dem live, köp plattorna de släpper och eventuella badges och t-shirts.
En relativt schyst platta som denna får ett relativt schyst betyg, 83,1% i grad av tillfredsställelse!
lördag 16 augusti 2014
Eslövs BK - Höörs IS: 1-0
Så var den avklarad, sommarens stora fotbollshändelse. Det har hänt mycket inom fotbollen i år, VM, GAIS-Bajen och massa annat, men inget slår, för min del, lika högt som Mellanskånederbyt Eslöv mot Höör. Jag tror inte det finns nån fotbollsintresserad Höörsbo som villa förlora mot Eslöv eller nån fotbollstokig Eslövsbo som vill förlora mot Höör. I den lilla fotbollen är det här stort.
Jag måste erkänna att Höörs IS var min första fotbollsförälskelse, jag gick nämligen i skola i Höör och jag och några kompisar, laddade med öl, häxblandningar och snus, brukade hänga på HIS hemmamatcher och heja på laget. Men nu är jag 100% Eslövit.
Nån som har tagit fasta på fotboll som folkfest är verkligen Ultras Eslöv. De sjöng, hejade och på alla sätt lyfte laget genom hela matchen och var en inspirationskälla till oss andra supporters.
Matchen var en riktig höjdare, den var precis som en derbymatch skall vara, jämn, mycket som händer och mycket känslor inblandade. I många derbymatcher blir anfallspelet lidande, då ingen vill bli ansvarig för att laget skall tappa mot grannen, men jag tyckte snarare det var tvärtom här, båda lagen satsade offensivt stora delar av matchen och vid vissa tillfällen trodde man det kokta fläsket var stekt. I 73e minuten trodde nog hela läktaren att 1-0 till Höör skulle sitta, men lyckligtvis för oss, missade HIS anfallspelare målet och matchen fortsatte vara sådär jämn som den varit ända fram tills dess.
Men EBK visade att vi var det bättre laget och i 79e minuten kom ett rättvist mål från Blerim Hajra som höll hela vägen och gjorde oss till matchvinnare. Blerim, som äkta derbyhjälte, får därför också titeln "matchens lirare i EBK" från mig.
Jag måste erkänna att Höörs IS var min första fotbollsförälskelse, jag gick nämligen i skola i Höör och jag och några kompisar, laddade med öl, häxblandningar och snus, brukade hänga på HIS hemmamatcher och heja på laget. Men nu är jag 100% Eslövit.
Nån som har tagit fasta på fotboll som folkfest är verkligen Ultras Eslöv. De sjöng, hejade och på alla sätt lyfte laget genom hela matchen och var en inspirationskälla till oss andra supporters.
Matchen var en riktig höjdare, den var precis som en derbymatch skall vara, jämn, mycket som händer och mycket känslor inblandade. I många derbymatcher blir anfallspelet lidande, då ingen vill bli ansvarig för att laget skall tappa mot grannen, men jag tyckte snarare det var tvärtom här, båda lagen satsade offensivt stora delar av matchen och vid vissa tillfällen trodde man det kokta fläsket var stekt. I 73e minuten trodde nog hela läktaren att 1-0 till Höör skulle sitta, men lyckligtvis för oss, missade HIS anfallspelare målet och matchen fortsatte vara sådär jämn som den varit ända fram tills dess.
Men EBK visade att vi var det bättre laget och i 79e minuten kom ett rättvist mål från Blerim Hajra som höll hela vägen och gjorde oss till matchvinnare. Blerim, som äkta derbyhjälte, får därför också titeln "matchens lirare i EBK" från mig.
måndag 28 juli 2014
Våldsamt Motstånd, obetitlad EP
/ ARTIST: Våldsamt Motstånd / TITEL: Ingen / GENRÉ: Crust / ETIKETT: Högre Tempo! / FORMAT: EP /
Våldsamt Motstånd måste ha varit nöjda med min förra recension av dem, för jag behövde inte tjata på dem om att skicka in mer material till recension, den här vinylplattan dök upp i postlådan helt spontant.
I sanningens namn förtjänar jag inte att få den gratis, jag har nämligen grymt lite koll på sån, den mer brutalare formen av punk, och har svårt att höra skillnad på d-takt och crust. Jag tycker mig emellertid höra lite Monster X i sista låten, Snake people, det är samma tunga, mosh-vänliga growldrivna punk och Monster X är väl crust? Med risk för att göra bort mig mycket, så sätter jag etiketten crust på den här plattan, även om det finns en hel del hc- och metalinfluenser med.
Just moshvänligheten går igenom massor på den och jag kommer att spela den om och om igen under sommaren, medan jag moshar runt i sovrummet i min Ben Shermanskjorta och snaggade skalle.
Det här är bra och även om jag har allt för lite koll på just den här scenen (men vill upptäcka mer av den), så är det ett fräscht alternativ till vad jag lyssnar på i vanliga fall och jag gillar inte bara musiken, utan även texterna. Skivan vinner verkligen på att det följer med texter till sångerna, för bandet har något att säga och det är minst sagt svårt att höra vad de vill.
Öppningsspåret, Gamla goda värderingar sitter som en smocka i buken med textrader som "att jaga folk med järnrör är visst ofint nu". Bandet nämner inte vem de kritiserar och jag tror att många faller under beskrivningen av den paranoida extremhögern av idag. Även låten ex-punk är schyst och tar upp alkoholmissbruk inom scenen.
Jag skulle rekommendera det här lilla mästerverket till alla punks & skins som tröttnat på vad som är populärt inom scenen nu och som vill upptäcka något annorlunda. En riktigt bra platta och jag gillar vinylformatet bättre än den förra CDen.
Våldsamt Motstånd måste ha varit nöjda med min förra recension av dem, för jag behövde inte tjata på dem om att skicka in mer material till recension, den här vinylplattan dök upp i postlådan helt spontant.
I sanningens namn förtjänar jag inte att få den gratis, jag har nämligen grymt lite koll på sån, den mer brutalare formen av punk, och har svårt att höra skillnad på d-takt och crust. Jag tycker mig emellertid höra lite Monster X i sista låten, Snake people, det är samma tunga, mosh-vänliga growldrivna punk och Monster X är väl crust? Med risk för att göra bort mig mycket, så sätter jag etiketten crust på den här plattan, även om det finns en hel del hc- och metalinfluenser med.
Just moshvänligheten går igenom massor på den och jag kommer att spela den om och om igen under sommaren, medan jag moshar runt i sovrummet i min Ben Shermanskjorta och snaggade skalle.
Det här är bra och även om jag har allt för lite koll på just den här scenen (men vill upptäcka mer av den), så är det ett fräscht alternativ till vad jag lyssnar på i vanliga fall och jag gillar inte bara musiken, utan även texterna. Skivan vinner verkligen på att det följer med texter till sångerna, för bandet har något att säga och det är minst sagt svårt att höra vad de vill.
Öppningsspåret, Gamla goda värderingar sitter som en smocka i buken med textrader som "att jaga folk med järnrör är visst ofint nu". Bandet nämner inte vem de kritiserar och jag tror att många faller under beskrivningen av den paranoida extremhögern av idag. Även låten ex-punk är schyst och tar upp alkoholmissbruk inom scenen.
Jag skulle rekommendera det här lilla mästerverket till alla punks & skins som tröttnat på vad som är populärt inom scenen nu och som vill upptäcka något annorlunda. En riktigt bra platta och jag gillar vinylformatet bättre än den förra CDen.
Därför får skivan ett schyst betyg, eftersom skivan själv är schyst. 95% i grad av tillfredsställelse!
måndag 23 juni 2014
En intervju med Utanbygatan
Jag har aldrig hört bandet live, men väl kollat en del youtube-klipp med dem och det här är bra, mycket bra, så bra att jag har stora förväntningar på den kommande vinylen. Stöd det här bandet!
EKA: Presentera bandet! Har medlemmarna spelat i andra band förr och vad var det som fick er att fastna för reggaen?
UBG: Vi är Utanbygatan. Några av oss har spelat lite i olika konstellationer men inte reggae tidigare utom Mike som har spelat i almighty lions.
EKA: Vad fick er att välja namnet "Utanbygatan" och vad vill ni förmedla med det?
UBG: 2. Varför inte ? d blev så , vi hade inget namn.
EKA: Hur lätt/svårt är det att skriva meningsfulla texter till reggae på svenska? Situationen här är ju rätt olik den på Jamaica och är det inte lätt att det blir mycket "dance to di riddim of de sufferer"?
UBG: Det klart situationen är olik den som är på Jamaica . Men att det skulle bli mycket "dance to di riddim of de sufferer" kan vi inte hålla med om. Vi gör låtar utifrån oss själva så självklart blir dom meningsfulla , åtminstone för oss själva .
UBG: Det klart situationen är olik den som är på Jamaica . Men att det skulle bli mycket "dance to di riddim of de sufferer" kan vi inte hålla med om. Vi gör låtar utifrån oss själva så självklart blir dom meningsfulla , åtminstone för oss själva .
EKA: Hur håller scenen i er hemort ihop? Går ni på andra gigs än den sortens musik ni själva spelar och kommer det skins & punkare på era gigs?
UBG: Vi håller ihop bra här i Västerås. Det känns som att Västerås har en bra reggaescen. Det kan dyka upp en och annan skins & punkare Najs
EKA: Har ni någon studiotid inbokad framöver? Hade varit kul att höra något inspelat med er, om än bara en demo.
UBG: Vi har planerat att spela in och släppa en singel på vinyl. Inom en snar framtid.
UBG: Vi har planerat att spela in och släppa en singel på vinyl. Inom en snar framtid.
EKA: Vad har ni bandet för förhållande till fotboll? Går ni på några matcher, i så fall, med vilka lag? Tror ni att fotboll återigen kan bli "the beautiful game", eller har pengarna i de högre divisionerna gjort för djupa avtryck?
UBG: Fotboll? Det är en av oss i bandet som kollar lite fotboll. Känner att vi inte kan ge rättvisa att bedöma den sporten.
UBG: Fotboll? Det är en av oss i bandet som kollar lite fotboll. Känner att vi inte kan ge rättvisa att bedöma den sporten.
EKA: Om er musik var en sport och inte en musik, vilken sport skulle den vara? Något hårt och fysiskt som rugby, något elegant och precist som biljard, eller kanske något helt annat?
UBG: Svår fråga då vi är så lite intresserade av sport. Men skulle vi va en sport skulle vi va skulle vi va nån slags lagsport.
UBG: Svår fråga då vi är så lite intresserade av sport. Men skulle vi va en sport skulle vi va skulle vi va nån slags lagsport.
EKA: Några ord till era mellanskånska fans? Vill ni komma hit och spela för oss och hur gör man för att boka er?
UBG: Vi skulle gärna komma ner och spela för våra mellanskånska fans. Boka oss kan man göra enklast här på fb.
UBG: Vi skulle gärna komma ner och spela för våra mellanskånska fans. Boka oss kan man göra enklast här på fb.
lördag 24 maj 2014
Champions League?
Började dagen med att kolla min blogg och såg att Johan Ingvarsson varit inne och kommenterat. Sånt uppskattas, jag tar gärna emot feedback från alla mina läsare, men det känns kul när spelare från laget i ens hjärta är inne och kommenterar av den enkla anledningen att det visar att de inte är nåra divor, utan människor av kött och blod. Det var också extra kul att se laget tacka våra Ultras igår. Finns säkert folk som bloggar på svenska om Real Madrid, men jag har svårt att se att Ronaldo skulle ta sig tid att kommentera en supporterblogg.
Just Real Madrid spelar som sagt ett derby mot Atletico i kväll och även om jag, som Athletic Bilbao-fan, har vissa sympatier för Atletico Madrid, våra lillebröder, så kan jag inte säga att jag bryr mig överdrivet. Riktig fotboll handlar om riktiga känslor, Champions League handlar om pengar och inget annat. Det är inte fotboll, det är en industri.
Faktum är att jag sa upp mitt abonnemang på Viasat i vintras och har följt de stora ligorna och Champions League lite si och så sen dess. Det var en annan sak förra säsongen. Jag är inget FC Bayern-fan, men det finns i alla fall fortfarande lite äkta känsla i tysk fotboll och det är fortfarande en arbetarklass-sport som drar stora publiker. Jag höll försåvitt på Dortmund, men det var ändå kul på nån vänster att Bayern vann. Det visade de stora ligorna att man inte kan slå känsla med pengar den tionde gången av tio, även om det nog tyvärr sker nio gånger.
Just det faktum att det är två spanska klubbar i finalen är extra osmakligt. Tillsammans med engelska Premier League symboliserar La Liga allt som är ruttet i den moderna fotbollen. I inga andra ligor talar pengar så mycket som i just de ligorna. Real kommer säkert att vinna, men om de inte gör det, kan de köpa sig en egen pokal och låtsas att de vann, för det är i vilket fall som helst en köpt seger, det är kattguld. Real är inte förankrade i Madrid längre, utan på börsen och dess segrar betyder nåt bara för de banker som lånar ut EU-pengar till klubben att köpa rekorddyra spelare för. Så på sätt och vis hejar man på Atletico, men jag tror de också har rejält med pengar efter att ha sålt spelare som Forlan, Aguero och så vidare.
Så det är inget alternativ.
Nej, jag skall hälsa på ett gäng kompisar i kväll, som tränar kampsport och som tycker fotboll är en fjollsport. Det kommer nog inte bli nåt tittande på finalen i deras sällskap, men även om jag skulle sitta hemma ensam, så hade det nog burit emot att se matchen. Som fotbolls-fan gör det ont i själen när man ser vad den moderna fotbollen blivit.
Min fotbollshelg bestod av att se Eslöv vinna hemma igår och därmed närma sig toppen av tabellen. På plan fanns känslor, stolthet, representation och äkta kärlek och de ovanligt fulla läktarna kokade av samma känslor. Nu skulle jag naturligtvis fortsatt stödja EBK om nån excentrisk shejk skulle pumpa in miljoner i klubben, vilket jag inte tror kommer att hända, men gårdagen visar att man inte kan köpa vissa känslor. Kvällens Champions League-final kommer att visa vad som händer när man försöker köpa de känslorna. Det blir kaputt!
Just Real Madrid spelar som sagt ett derby mot Atletico i kväll och även om jag, som Athletic Bilbao-fan, har vissa sympatier för Atletico Madrid, våra lillebröder, så kan jag inte säga att jag bryr mig överdrivet. Riktig fotboll handlar om riktiga känslor, Champions League handlar om pengar och inget annat. Det är inte fotboll, det är en industri.
Faktum är att jag sa upp mitt abonnemang på Viasat i vintras och har följt de stora ligorna och Champions League lite si och så sen dess. Det var en annan sak förra säsongen. Jag är inget FC Bayern-fan, men det finns i alla fall fortfarande lite äkta känsla i tysk fotboll och det är fortfarande en arbetarklass-sport som drar stora publiker. Jag höll försåvitt på Dortmund, men det var ändå kul på nån vänster att Bayern vann. Det visade de stora ligorna att man inte kan slå känsla med pengar den tionde gången av tio, även om det nog tyvärr sker nio gånger.
Just det faktum att det är två spanska klubbar i finalen är extra osmakligt. Tillsammans med engelska Premier League symboliserar La Liga allt som är ruttet i den moderna fotbollen. I inga andra ligor talar pengar så mycket som i just de ligorna. Real kommer säkert att vinna, men om de inte gör det, kan de köpa sig en egen pokal och låtsas att de vann, för det är i vilket fall som helst en köpt seger, det är kattguld. Real är inte förankrade i Madrid längre, utan på börsen och dess segrar betyder nåt bara för de banker som lånar ut EU-pengar till klubben att köpa rekorddyra spelare för. Så på sätt och vis hejar man på Atletico, men jag tror de också har rejält med pengar efter att ha sålt spelare som Forlan, Aguero och så vidare.
Så det är inget alternativ.
Nej, jag skall hälsa på ett gäng kompisar i kväll, som tränar kampsport och som tycker fotboll är en fjollsport. Det kommer nog inte bli nåt tittande på finalen i deras sällskap, men även om jag skulle sitta hemma ensam, så hade det nog burit emot att se matchen. Som fotbolls-fan gör det ont i själen när man ser vad den moderna fotbollen blivit.
Min fotbollshelg bestod av att se Eslöv vinna hemma igår och därmed närma sig toppen av tabellen. På plan fanns känslor, stolthet, representation och äkta kärlek och de ovanligt fulla läktarna kokade av samma känslor. Nu skulle jag naturligtvis fortsatt stödja EBK om nån excentrisk shejk skulle pumpa in miljoner i klubben, vilket jag inte tror kommer att hända, men gårdagen visar att man inte kan köpa vissa känslor. Kvällens Champions League-final kommer att visa vad som händer när man försöker köpa de känslorna. Det blir kaputt!
fredag 23 maj 2014
Eslövs BK - Furulunds IK: 4-2
Var skall man börja? Eslöv är verkligen inne i en zon nu, säkert inte minst tack vare våra Ultras, som sluter upp och hejar på laget. Även i dag var det full action på hemmaläktaren och det är, som Eslövssupporter bara att tacka och ta emot för att nån lyfter stämningen utöver det normala.
Eslöv spelade bra från början, även om det var många försök fram och tillbaka innan det verkligen satt ett Eslövsmål i buren hos FIK. 1-0 kom genom Besir Aliti i 28e minuten och sedan var det full fart på vårt lag och många fina chanser och försök, men de flesta av dem stoppades antingen av en offside-dömande domare eller att FIK helt enkelt klarade av sitt försvarsspel. Men resultatet skulle hålla sig till efter halvtid.
I början av andra halvlek spelade Eslöv övertygande och var bland annat inblandad i en incident vid FIKs målområde, där en Eslövsspelare blev rugbytacklad, men var var kortet?
Det skulle inte dröja länge innan Eslöv satte sitt ägarmärke på matchen, för i 55e minuten satte Blerim Hajra 2-0 och det var han och Besir Aliti som skulle kämpa länge och mest i laget en lång stund.
Eslöv visade stor klass under stor del av spelet, både i första och andra halvlek, men det skulle komma en och annan kalldusch, så som FIKs reducering i 71a och deras kvittering i 82a.
Men efter att vi fått två mål i baken steg Erik Daniel Persson fram och satte två snabba mål, ett i 85e och ett i 88e.
Persson får också bli matchens lirare i EBK för min del, inte bara för hans två mål, utan också för att han visade att det, när det gäller EBK, aldrig är över förrän i sista minuten och våra killar kommer att kriga till slutet, oavsett vad. Det var, med andra ord, sann EBK-anda han visade.
Det bör tilläggas att speakern inte ropade ut målgörarnas namn, utan jag fick förlita mig på min sikt och på mitt matchprogram och om jag har gett någon ett mål han inte gjorde, ber jag så hemskt mycket om ursäkt.
(Ändrad och uppdaterad)
Eslöv spelade bra från början, även om det var många försök fram och tillbaka innan det verkligen satt ett Eslövsmål i buren hos FIK. 1-0 kom genom Besir Aliti i 28e minuten och sedan var det full fart på vårt lag och många fina chanser och försök, men de flesta av dem stoppades antingen av en offside-dömande domare eller att FIK helt enkelt klarade av sitt försvarsspel. Men resultatet skulle hålla sig till efter halvtid.
I början av andra halvlek spelade Eslöv övertygande och var bland annat inblandad i en incident vid FIKs målområde, där en Eslövsspelare blev rugbytacklad, men var var kortet?
Det skulle inte dröja länge innan Eslöv satte sitt ägarmärke på matchen, för i 55e minuten satte Blerim Hajra 2-0 och det var han och Besir Aliti som skulle kämpa länge och mest i laget en lång stund.
Eslöv visade stor klass under stor del av spelet, både i första och andra halvlek, men det skulle komma en och annan kalldusch, så som FIKs reducering i 71a och deras kvittering i 82a.
Men efter att vi fått två mål i baken steg Erik Daniel Persson fram och satte två snabba mål, ett i 85e och ett i 88e.
Persson får också bli matchens lirare i EBK för min del, inte bara för hans två mål, utan också för att han visade att det, när det gäller EBK, aldrig är över förrän i sista minuten och våra killar kommer att kriga till slutet, oavsett vad. Det var, med andra ord, sann EBK-anda han visade.
Det bör tilläggas att speakern inte ropade ut målgörarnas namn, utan jag fick förlita mig på min sikt och på mitt matchprogram och om jag har gett någon ett mål han inte gjorde, ber jag så hemskt mycket om ursäkt.
(Ändrad och uppdaterad)
lördag 17 maj 2014
Burnt Cross / Anthrax (UK): "Anathema / The beg society" (Split)
/ ARTIST: Burnt Cross + Anthrax (UK) / TITLE: "Anathema" + "The beg society" (Split) / GENRÉ: Anarkopunk / ETIKETT: Schizo och många fler / FORMAT: Vinylsingel /
En sak jag gillar med anarkopunken, som får den att stå ut jämfört med andra subgenrér inom punken är att den utvecklas. Det är politiskt och ja, många har problem med det, men riktigt bra band, band som tex Anthrax, vill nåt mer med sin musik än att bara ha kul och spela. Med så mycket sagt, så funkar den musikaliska biten med. Anthrax är aningen bättre på sina instrument nu, än under 80-talet, då de släppte sin legendariska Capitalism is cannibalism på lika legendariska Crass records. Man märker att de spelar ner sig en smula, kanske, men det är i vilket fall som helst texten som är det viktiga, även om musiken funkar.
Vad är det då som är så bra med texten? Jo, det hade varit lätt för ett gammalt band från 80-talet att leva på gamla meriter och sjunga om krig och om sanningen skall fram, så ligger ju krigshotet i luften just nu med Ukrainakrisen. Bandet väljer dock ett otippat kort och sjunger om privatiseringar och välfärdsslakt. För trettio år sedan hade det handlat om Thatcherism, men i dagens Sverige, med åldringar i kissblöjor och en psykopatregering under Reinfeldt som tar kapitalismens kris som ursäkt för att plåga pensionärer, så är det tyvärr allt för relaterbart, även för oss svenskar. Med så mycket sagt är jag inte anarkist, utan vänstersosse, men skit samma. Jag kan relatera till texten och uppskattar den sanslöst, samtidigt som jag är rädd för att mitt eget partis ledare, Stefan Löfvén, kommer att fortsätta högerns politik. Det borde inte handla om politik, utan om medmänsklighet. Vi låter de som byggde landet och var beredda att betala det största priset för oss andra, genom beredskapstiderna under andra världskriget, vi låter dem betala högre skatt än de som jobbar och många av nedskärningarna träffar dem i första hand. Nya siffror visar också att hälften av oss som fötts under 70-talet kommer att bli fattigpensionärer.
Får en att vilja spy. Anthrax, å sin sida, skall ha stort tack för att de för in den här frågan i scenen och för att man känner sig mindre som en ensam galning och mer som en del av lösningen.
Det andra bandet på splitten, Burnt Cross, har raskt gjort sig ett namn som anarkopunkens framtid och jag gillar verkligen allt jag hört av dem, det här är inget undantag, även om de, tyvärr, inte kommer upp i Anthrax division.
Burnt Cross spelar klassisk anarkopunk med arg cockneyröst, kombinerat på den här plattan med kvinnlig gästsångerska och man får verkliga Crass/Conflict-vibbar vilket nog också är meningen. Musikaliskt är det lite mindre klasiskt, dock, en del riff på plattan som fräschar upp det hela och en del funkiga trummor sprider ny känsla i en gammal musikstil.
Textmässigt är det bra, det handlar om hur man gör motstånd mot systemet utifrån en anarkists synvinkel, samt jordens troliga snara undergång. Lite mer klassiska teman för anarkister, alltså.
Plattan, som distribueras av bland annat svenska Schizo, samt norska Lukket Avdeling, förtjänar att höras av samtliga punkfans, politiska eller inte. En del kanske vill stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om att världen ser för illa ut, men då är detta en bra ögonöppnare. Om ni kan lyssna på sån skit som Skrewdriver, Skullhead, Brutal Attack eller No Remorse och säga att ni inte stödjer politiken, så kan ni lyssna på det här.
Anthrax gör en oerhört fin prestation och Burnt Cross är inte dåliga, det är bara det att de inte är lika bra som Anthrax och drar därmed ner helhetsintrycket en smula.
En sak jag gillar med anarkopunken, som får den att stå ut jämfört med andra subgenrér inom punken är att den utvecklas. Det är politiskt och ja, många har problem med det, men riktigt bra band, band som tex Anthrax, vill nåt mer med sin musik än att bara ha kul och spela. Med så mycket sagt, så funkar den musikaliska biten med. Anthrax är aningen bättre på sina instrument nu, än under 80-talet, då de släppte sin legendariska Capitalism is cannibalism på lika legendariska Crass records. Man märker att de spelar ner sig en smula, kanske, men det är i vilket fall som helst texten som är det viktiga, även om musiken funkar.
Vad är det då som är så bra med texten? Jo, det hade varit lätt för ett gammalt band från 80-talet att leva på gamla meriter och sjunga om krig och om sanningen skall fram, så ligger ju krigshotet i luften just nu med Ukrainakrisen. Bandet väljer dock ett otippat kort och sjunger om privatiseringar och välfärdsslakt. För trettio år sedan hade det handlat om Thatcherism, men i dagens Sverige, med åldringar i kissblöjor och en psykopatregering under Reinfeldt som tar kapitalismens kris som ursäkt för att plåga pensionärer, så är det tyvärr allt för relaterbart, även för oss svenskar. Med så mycket sagt är jag inte anarkist, utan vänstersosse, men skit samma. Jag kan relatera till texten och uppskattar den sanslöst, samtidigt som jag är rädd för att mitt eget partis ledare, Stefan Löfvén, kommer att fortsätta högerns politik. Det borde inte handla om politik, utan om medmänsklighet. Vi låter de som byggde landet och var beredda att betala det största priset för oss andra, genom beredskapstiderna under andra världskriget, vi låter dem betala högre skatt än de som jobbar och många av nedskärningarna träffar dem i första hand. Nya siffror visar också att hälften av oss som fötts under 70-talet kommer att bli fattigpensionärer.
Får en att vilja spy. Anthrax, å sin sida, skall ha stort tack för att de för in den här frågan i scenen och för att man känner sig mindre som en ensam galning och mer som en del av lösningen.
Det andra bandet på splitten, Burnt Cross, har raskt gjort sig ett namn som anarkopunkens framtid och jag gillar verkligen allt jag hört av dem, det här är inget undantag, även om de, tyvärr, inte kommer upp i Anthrax division.
Burnt Cross spelar klassisk anarkopunk med arg cockneyröst, kombinerat på den här plattan med kvinnlig gästsångerska och man får verkliga Crass/Conflict-vibbar vilket nog också är meningen. Musikaliskt är det lite mindre klasiskt, dock, en del riff på plattan som fräschar upp det hela och en del funkiga trummor sprider ny känsla i en gammal musikstil.
Textmässigt är det bra, det handlar om hur man gör motstånd mot systemet utifrån en anarkists synvinkel, samt jordens troliga snara undergång. Lite mer klassiska teman för anarkister, alltså.
Plattan, som distribueras av bland annat svenska Schizo, samt norska Lukket Avdeling, förtjänar att höras av samtliga punkfans, politiska eller inte. En del kanske vill stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om att världen ser för illa ut, men då är detta en bra ögonöppnare. Om ni kan lyssna på sån skit som Skrewdriver, Skullhead, Brutal Attack eller No Remorse och säga att ni inte stödjer politiken, så kan ni lyssna på det här.
Anthrax gör en oerhört fin prestation och Burnt Cross är inte dåliga, det är bara det att de inte är lika bra som Anthrax och drar därmed ner helhetsintrycket en smula.
Splitten får därmed inte full poäng, utan stannar på 89,3% i grad av tillfredsställelse!
fredag 16 maj 2014
Eslövs BK - FBK Balkan: 3-2
I vanliga fall brukar jag spara min utnämning av matchens lirare i EBK till slutet av referatet, men idag går det inte, för matchens lirare presenterade sig direkt och gjorde matchen till en total upplevelse. Matchens lirare är nämligen för mig solklar, nämligen alla supporters på plats. Detta tifo var det bästa jag sett i Eslöv och det var så att man fick tårar i ögonen, inte av bengalerna de fyrade av, utan av det faktum att Eslöv äntligen verkar ha lärt sig att det finns ett lag i staden värt att heja på. Jag tar av mig hatten, eller rättare sagt, gubbakepsen för dem. Heter de fortfarande Strangers Ultra? Det enda jag kan klaga på är domarna, som gjorde sitt bästa för att avbryta folkfesten genom att hota ställa in matchen om det blev fler bengaler eller bangers.
EBK inledde piggt, men det första målet skulle komma från FBKB, nämligen i tionde minuten och de gjorde det, därför att de behärskade sin egen spelstil, det vill säga, att kontra snabbt och försöka göra mål. Jag tyckte personligen att deras första mål luktade offside lång väg, men nu är det som sagt inte jag som dömer, men hade jag gjort det...
Troligtvis tack vare våra ultras gav EBK dock inte upp efter den inledande kallduschen, utan höll sig kvar i matchen och 1-1 skulle komma i 21a minuten genom Hannes Englesson. Därefter hade EBK ett par chanser till 2-1, men resultatet höll sig halvleken ut. I halvtid spelades Twisted Sister's We're not gonna take it, men jag svär, även om det hade varit Shock Troops Punx 'n' skins won't take it, så hade atmosfären inte kunnat vara bättre. Det kändes som att vi inte bara skulle spela lika, utan ryta till på hemmaplan ordentligt och vinna matchen.
Nu skulle det också bli så att vi vann och känslan hängde i ett bra tag, tills FBKB satte sitt andra mål och ställningen blev 1-2. Då kändes det lite hopplöst ett tag, särskilt då det enligt mig berodde på sjabbel i EBKs försvar.
Men EBK hämtade upp sig och 2-2 sattes av Quendrim Abazi i 63e minuten och ganska exakt tio minuter senare satte Ted Sandberg 3-2.
Såna här dagar njuter man av att vara Eslövsbo. Får bara hoppas att vinnarkänslan hänger i och att våra ultras fortsätter dyka upp på matcherna.
Najs!
EBK inledde piggt, men det första målet skulle komma från FBKB, nämligen i tionde minuten och de gjorde det, därför att de behärskade sin egen spelstil, det vill säga, att kontra snabbt och försöka göra mål. Jag tyckte personligen att deras första mål luktade offside lång väg, men nu är det som sagt inte jag som dömer, men hade jag gjort det...
Troligtvis tack vare våra ultras gav EBK dock inte upp efter den inledande kallduschen, utan höll sig kvar i matchen och 1-1 skulle komma i 21a minuten genom Hannes Englesson. Därefter hade EBK ett par chanser till 2-1, men resultatet höll sig halvleken ut. I halvtid spelades Twisted Sister's We're not gonna take it, men jag svär, även om det hade varit Shock Troops Punx 'n' skins won't take it, så hade atmosfären inte kunnat vara bättre. Det kändes som att vi inte bara skulle spela lika, utan ryta till på hemmaplan ordentligt och vinna matchen.
Nu skulle det också bli så att vi vann och känslan hängde i ett bra tag, tills FBKB satte sitt andra mål och ställningen blev 1-2. Då kändes det lite hopplöst ett tag, särskilt då det enligt mig berodde på sjabbel i EBKs försvar.
Men EBK hämtade upp sig och 2-2 sattes av Quendrim Abazi i 63e minuten och ganska exakt tio minuter senare satte Ted Sandberg 3-2.
Såna här dagar njuter man av att vara Eslövsbo. Får bara hoppas att vinnarkänslan hänger i och att våra ultras fortsätter dyka upp på matcherna.
Najs!
torsdag 15 maj 2014
Sjuttisju, "Riktiga Söderstadion"
/ ARTIST: Sjuttisju / TITEL: "Riktiga Söderstadion" / GENRÉ: Trubardurstil, punk, mm / ETIKETT: DIY / FORMAT: CDR /
Sjuttisju har gjort det igen! Sveriges främste textförfattare har levererat en platta med så finurligt formulerad kärlek till Hammarby IF att man nästan, men bara nästan, har lust att bli bajare själv. Det finns en hel del finurliga texter på den här plattan, det är kanonlåtar allihopa, men den bästa kanske levereras i sista spåret, Genuint, eller vad tycks om:
Genialt.
På den här plattan samsas lite olika musikstilar, mer irländskt/trubadur-stylee, som på Hat, men även uppenbara nickningar åt punkhållet. De två första låtarna på skivan, Hammarby IF och Bajenmagi, låter omväxlande 80-talspunk, svensk oi! (särskilt Bajenmagi har lånat från Agent Bulldogg, jag tycker mig kunna höra tydlig inspiration från Skyll inte på mig) och lite tidig RAC. Det är med motvilja jag skriver det sista, för jag tycker inte RAC har i opolitiska kretsar att göra, det är som Sjuttisju själv sa en gång när jag snackade med han, "att lyssna på RAC för att musiken är bra, det är som att se på DIF, för att man gillar fotboll". Kan bara hålla med. Men med allt det sagt, så kan man bara konstatera att man får vibbar från The Die-hards.
Det här är en bra platta och den är stöpt i svensk supporterkultur. Det är ingen hipster som vill våldta söders kultur, utan en genuin supporter som följt klubben i med och motgång över åren, det märker man i texterna. Det är kärlek och stolthet som inte kan köpas för pengar, vilket blir uppenbart i titeln på plattan eller texten till den korta låten Den tid som var. Kärleken till bajen hos Sjuttisju är starkare än till vad ledningen för klubben gör. För Sjuttisju är gamla Söderstadion och den anda som fanns där det riktiga bajen och inget kan ersätta det. Respekt.
Därför förtjänar den här plattan att höras av alla riktiga fotbollsfans, alla som tar avstånd från modern fotboll. En hel del kommer att sitta klistrade framför fotbolls-VM i år. Jag har medvetet lagt min semester till augusti, jag kommer att se EBKs hemmamatcher och jag kommer att lyssna på Sjuttisju, för det är äkta fotboll och sen kan alla andra se hur mycket de vill på "fotbolls"-cirkusen, men jag säger nej tack!
Finns det det nån svaghet hos plattan, då? Inte textmässigt och egentligen inte musikaliskt heller, men jag skulle önska att Sjuttisju antingen gjort en hel punkplatta eller en hel trubadurplatta. Han är lika bra på båda fält och jag tror det hade gett ett större helhetsintryck.
En annan sak som slår mig är att Sjuttisju är Sveriges bäste supportermusiker, men det hade varit kul att höra nåt annat av honom med. Fotboll är det viktigaste i världen för många, men det hade varit kul att höra honom sjunga om, typ, nåt annat med nån gång. Inte under namnet "Sjuttisju", så klart, men ett renodlat punkprojekt från den gode herrn hade mina öron välkomnat.
Sjuttisju finns på spotify och itunes.
Sjuttisju har gjort det igen! Sveriges främste textförfattare har levererat en platta med så finurligt formulerad kärlek till Hammarby IF att man nästan, men bara nästan, har lust att bli bajare själv. Det finns en hel del finurliga texter på den här plattan, det är kanonlåtar allihopa, men den bästa kanske levereras i sista spåret, Genuint, eller vad tycks om:
Vart tog alla vägen? Stockholm blev så tyst
det hörs inte ens ett ord, om Linda Rosings byst
Det enda som syns, är en kärring med lila hår,
på en gata på Östermalm, är hon ute och går
Genialt.
På den här plattan samsas lite olika musikstilar, mer irländskt/trubadur-stylee, som på Hat, men även uppenbara nickningar åt punkhållet. De två första låtarna på skivan, Hammarby IF och Bajenmagi, låter omväxlande 80-talspunk, svensk oi! (särskilt Bajenmagi har lånat från Agent Bulldogg, jag tycker mig kunna höra tydlig inspiration från Skyll inte på mig) och lite tidig RAC. Det är med motvilja jag skriver det sista, för jag tycker inte RAC har i opolitiska kretsar att göra, det är som Sjuttisju själv sa en gång när jag snackade med han, "att lyssna på RAC för att musiken är bra, det är som att se på DIF, för att man gillar fotboll". Kan bara hålla med. Men med allt det sagt, så kan man bara konstatera att man får vibbar från The Die-hards.
Det här är en bra platta och den är stöpt i svensk supporterkultur. Det är ingen hipster som vill våldta söders kultur, utan en genuin supporter som följt klubben i med och motgång över åren, det märker man i texterna. Det är kärlek och stolthet som inte kan köpas för pengar, vilket blir uppenbart i titeln på plattan eller texten till den korta låten Den tid som var. Kärleken till bajen hos Sjuttisju är starkare än till vad ledningen för klubben gör. För Sjuttisju är gamla Söderstadion och den anda som fanns där det riktiga bajen och inget kan ersätta det. Respekt.
Därför förtjänar den här plattan att höras av alla riktiga fotbollsfans, alla som tar avstånd från modern fotboll. En hel del kommer att sitta klistrade framför fotbolls-VM i år. Jag har medvetet lagt min semester till augusti, jag kommer att se EBKs hemmamatcher och jag kommer att lyssna på Sjuttisju, för det är äkta fotboll och sen kan alla andra se hur mycket de vill på "fotbolls"-cirkusen, men jag säger nej tack!
Finns det det nån svaghet hos plattan, då? Inte textmässigt och egentligen inte musikaliskt heller, men jag skulle önska att Sjuttisju antingen gjort en hel punkplatta eller en hel trubadurplatta. Han är lika bra på båda fält och jag tror det hade gett ett större helhetsintryck.
En annan sak som slår mig är att Sjuttisju är Sveriges bäste supportermusiker, men det hade varit kul att höra nåt annat av honom med. Fotboll är det viktigaste i världen för många, men det hade varit kul att höra honom sjunga om, typ, nåt annat med nån gång. Inte under namnet "Sjuttisju", så klart, men ett renodlat punkprojekt från den gode herrn hade mina öron välkomnat.
Sjuttisju finns på spotify och itunes.
En sån här kanonplatta får givetvis högsta betyg! 100% i grad av tillfredsställelse!
lördag 26 april 2014
söndag 13 april 2014
En intervju med Moralpanik
EKA: Ni har varit med i en mängd andra band, vad fick er att starta ett nytt?
MP: Idéen startade för några år sedan när jag (Tobbe) och Fredrik hade hoppat av Werewolf Syndrome. Jag hade några låtar på lager, som var väldigt influerade av Rancid och Bombshell Rocks, som varken platsade i Werewolf eller i det HC-band jag spelade i för tillfället. Samtidigt funderade Fredrik på att det skulle vara kul att lira streetpunk på svenska. Vi började prata lite löst om att slänga ihop ett nytt band och Fredrik föreslog att David, som precis var utan band efter nedlagda Hangups, kunde lira gura. Vi har funnits som band i åtminstone 2 år men har inte börjat vara aktiva förrän nu.
EKA: Hur ser punk/HC-scenen ut i Umeå idag? Finns det fortfarande en levande sxe-scen?
MP: Det finns i alla fall en hardcore-scen som är levande men sen vet vi inte hur mycket straightedge det är nu för tiden. Själva nykterhetsdelen av rörelsen är väl inte riktigt lika viktig som den en gång var.
EKA: Vad tycker ni om Refuseds återförening? Var ni själv och såg dem?
MP: Jag (David) var och såg dem. Det var bra, sen finns det säkert en massa folk som tycker det var en sellout-grej men vafan, i sånt fall kan man väl starta ett eget band, lägga ner, bli kultstora och sen vägra återförenas efter 15 år, det står var och en fritt.
EKA: Vad tycker ni om att Umeå blivit kulturhuvudstad i Europa? Finns det utrymme för underjordisk kultur med, eller är det bara etablissemangskultur som lyfts fram av staden?
MP: Det finns väldigt mycket åsikter om kulturhuvudstadsåret och huruvida underground-kulturen blir styvmoderligt behandlad etc. Men det känns som att den hardcore och DIY-scen som togs upp i ansökan och hjälpte Umeå att få titeln är, bortsett från några få arr, väldigt bortglömd i programmet som helhet.
På det hela sett känns det som att hela huvudstadsåret tas på alldeles för stort allvar här i Umeå. Vi är mest imponerad av att någon utanför Umeå faktiskt visste om att Umeå är årets kulturhuvudstad.
På det hela sett känns det som att hela huvudstadsåret tas på alldeles för stort allvar här i Umeå. Vi är mest imponerad av att någon utanför Umeå faktiskt visste om att Umeå är årets kulturhuvudstad.
EKA: Ni håller på att spela in nytt material, kan vi förvänta oss mer av vad vi hitintills fått, eller kommer det att bli annorlunda? Har ni kontakt med nån label?
MP: Ger man ut skivor på labels fortfarande? Vi är inte på någon label utan har gjort allt själva hittills, men visst skulle det var kul att släppa något ”på riktigt” någon gång framöver. Vi har inga planer på att ändra stil men exakt hur det kommer att låta får man se, slutresultatet blir aldrig riktigt som man tänkt sig (vilket inte behöver vara något negativt).
EKA: Vad tycker ni om fotboll? Följer ni nåra lag? Får damfotbollen stort utrymme i Umeå även nu, efter Marta?
MP: Skulle säga att damfotbollen fortfarande är relativt stor i Umeå men det är inte som det var förut när Umeå IK var bästa klubblaget i världen och Hanna Jungberg, Malin Moström, Marta mfl. var lokal(och riks)-kändisar. Men vi är tämligen sportointresserade i bandet, fast jag (Fredrik) följer iaf OS/VM i hockey/fotboll.
EKA: Om er musik var en sport och inte en musik, vilken sport skulle den då vara? Nåt hårt och fysiskt som rugby, nåt elegant och precist som biljard, eller kanske nåt helt annat?
MP: 400m häck. Se oss live så kommer du förstå!
EKA: Hur gör man för att boka er? Gillar ni att spela live och skulle ni vilja spela här nere i Skåne?
MP: Kontakta via facebook. Vi gillar absolut att spela live och vill göra det oftare, det handlar bara om tid, logistik och ersättning. Vi bor ju ändå i Norrland så det tar en stund att köra ned ifall man inte flyger.
lördag 12 april 2014
Eslövs BK - Malmö City FC: 1-2
Så här är det, sedan jag bloggade om fotboll sist har ett par saker hänt inom svensk fotboll och supporterkultur. Till att börja med mordförsöket på Showan, en MFF-supporter vars enda brott var att han var invandrare och antirasist och för det andra, dråpet på en Djurgårdare i Helsingborg.
Såna saker är naturligtvis fruktansvärda, men efterföljden på dem blev desto positivare. Hela supportersverige och många firmor från utlandet stod upp för Showan mot rasismen och fotbollssverige fördömde lika kraftigt dråpet i Helsingborg. Det visar fotbollens styrka. Det finns folk som vill slåss för sin klubbs färger, men de flesta supporters tar avstånd från sånt som splittrar. Det krävs två lag för att det skall bli match och jag önskar att man även på matcher högre upp i systemet skulle kunna se vad man ser på Ekevalla, hemmafans och bortafans som sitter tillsammans.
Det är det som är charmen i lägre divisioners fotboll, att laget representerar nåt och inte bara spelarnas bankkonton. EBK är en perfekt representant för vår stad, "knegarvärderingar och mångkulturellt", som poeten diktade. Det är riktiga spelare och riktiga supporters. Därför känns det extra taggande denna säsongen, då vi återigen spelar i samma division som Höörs IS. I riktig fotboll vinner man i bland och förlorar i bland. I dag förlorade vi mot MCFC, men bara vi vinner över Höör, så är jag nöjd den här säsongen.
Nåväl, vi förlorade som sagt och jag har min egen teori, det var vädret. EBK är vana att spela i regnskurar, men i dag tittade solen fram under stora delar av matchen och det var uppehållsväder. Fanns egentligen ingen ursäkt till varför inte fler Eslövsbor var på plats för att heja fram sitt eget lag. Men det har man ju blitt van vid.
Vi förlorade i dag och det var nog, väder eller ej, rättvist. Vi inledde matchen väldigt splittrat och det skulle hålla sig i stora delar av första halvlek. MCFC spelar precis som EBK utpräglat anfallsspel, så det fanns inte brist på målchanser åt Eslöv, men det var precis som att en förbannelse hängde över laget. Upp med bollen i offensivt rum, men fumla bort den på den planhalvan. Det hände gång på gång. Bland annat nästan direkt efter 0-1-målet, vilket kom redan i 11e minuten. Men i sanningens namn, så skulle även MCFC ha ett par chanser till.
Därför var det kul att se EBK komma ut på planen efter halvtid. Det var ett helt annat lag, kan man säga, grabbarna spelade med större självförtroende och redan i 49e petade Hannes Englesson, som för den bedriften får titeln "matchens lirare i EBK" av mig, in 1-1.
EBK skulle sedan visa ordentlig klass under stora delar av andra halvlek och det flera gånger man trodde att 2-1 skulle sitta och när Adil Adlouni, bara det värt att se matchen för, började dribbla, så kändes målet nära.
Men det skulle bli en 1-2-förlust, för i 78e minuten satte gästerna in 1-2. Piss!
Nåja, som sagt, bara vi slår Höör är jag nöjd den här säsongen.
Domarn var i dag ganska schyst, han la ribban högt och tolererade mycket fysiskt spel, kanske för mycket enligt somliga. Det var ett par gånger då man önskade att han skulle blåsa i EBKs favör, bland annat i 64e minuten, då MCFC stoppade ett EBK-anfall genom att förfalla till tröjdragning och det fanns ett par, tycker jag, klara straffsituationer, men å andra sidan var han lika trögbedd om att blåsa för MCFC.
Jag tror inte att det här resultatet är talande för säsongen, utan jag slår vad om att vi kan mycket bättre än så här och det skall, som vanligt, bli en ren fröjd att följa och heja fram sitt lag. Dessutom var det jättekul att se våra duktiga P15-spelare hyllas i halvtid, det borgar för framtiden!
Det här blir najs, COYR!
Såna saker är naturligtvis fruktansvärda, men efterföljden på dem blev desto positivare. Hela supportersverige och många firmor från utlandet stod upp för Showan mot rasismen och fotbollssverige fördömde lika kraftigt dråpet i Helsingborg. Det visar fotbollens styrka. Det finns folk som vill slåss för sin klubbs färger, men de flesta supporters tar avstånd från sånt som splittrar. Det krävs två lag för att det skall bli match och jag önskar att man även på matcher högre upp i systemet skulle kunna se vad man ser på Ekevalla, hemmafans och bortafans som sitter tillsammans.
Det är det som är charmen i lägre divisioners fotboll, att laget representerar nåt och inte bara spelarnas bankkonton. EBK är en perfekt representant för vår stad, "knegarvärderingar och mångkulturellt", som poeten diktade. Det är riktiga spelare och riktiga supporters. Därför känns det extra taggande denna säsongen, då vi återigen spelar i samma division som Höörs IS. I riktig fotboll vinner man i bland och förlorar i bland. I dag förlorade vi mot MCFC, men bara vi vinner över Höör, så är jag nöjd den här säsongen.
Nåväl, vi förlorade som sagt och jag har min egen teori, det var vädret. EBK är vana att spela i regnskurar, men i dag tittade solen fram under stora delar av matchen och det var uppehållsväder. Fanns egentligen ingen ursäkt till varför inte fler Eslövsbor var på plats för att heja fram sitt eget lag. Men det har man ju blitt van vid.
Vi förlorade i dag och det var nog, väder eller ej, rättvist. Vi inledde matchen väldigt splittrat och det skulle hålla sig i stora delar av första halvlek. MCFC spelar precis som EBK utpräglat anfallsspel, så det fanns inte brist på målchanser åt Eslöv, men det var precis som att en förbannelse hängde över laget. Upp med bollen i offensivt rum, men fumla bort den på den planhalvan. Det hände gång på gång. Bland annat nästan direkt efter 0-1-målet, vilket kom redan i 11e minuten. Men i sanningens namn, så skulle även MCFC ha ett par chanser till.
Därför var det kul att se EBK komma ut på planen efter halvtid. Det var ett helt annat lag, kan man säga, grabbarna spelade med större självförtroende och redan i 49e petade Hannes Englesson, som för den bedriften får titeln "matchens lirare i EBK" av mig, in 1-1.
EBK skulle sedan visa ordentlig klass under stora delar av andra halvlek och det flera gånger man trodde att 2-1 skulle sitta och när Adil Adlouni, bara det värt att se matchen för, började dribbla, så kändes målet nära.
Men det skulle bli en 1-2-förlust, för i 78e minuten satte gästerna in 1-2. Piss!
Nåja, som sagt, bara vi slår Höör är jag nöjd den här säsongen.
Domarn var i dag ganska schyst, han la ribban högt och tolererade mycket fysiskt spel, kanske för mycket enligt somliga. Det var ett par gånger då man önskade att han skulle blåsa i EBKs favör, bland annat i 64e minuten, då MCFC stoppade ett EBK-anfall genom att förfalla till tröjdragning och det fanns ett par, tycker jag, klara straffsituationer, men å andra sidan var han lika trögbedd om att blåsa för MCFC.
Jag tror inte att det här resultatet är talande för säsongen, utan jag slår vad om att vi kan mycket bättre än så här och det skall, som vanligt, bli en ren fröjd att följa och heja fram sitt lag. Dessutom var det jättekul att se våra duktiga P15-spelare hyllas i halvtid, det borgar för framtiden!
Det här blir najs, COYR!
måndag 24 mars 2014
En intervju med Svintask
EKA: När började ni spela ihop och vem kom på bandnamnet? Vilka band influerade er att vilja börja spela?
ST: Vi började spela i mitten av 90-talet och inspirationen kom ifrån alla då aktiva band, framförallt i Halland, som vi verkligen hatade. Dom var så jävla duktiga och hurtiga och vågade dessutom kalla sig för punk. Vi kallade oss för olika vidriga bandnamn vid varje repa, och Svintask var väl det aktuella namnet när vi skulle skriva nåt namn på vår första demotape. Just då funkade det bra som ett avståndstagande från de andra banden i Laholm som hade tuffa och engelska namn. Nu 20 år senare känns bandnamnet inte lika genialiskt längre. Folk tror vi spelar nån jävla könsrock och vi blir inte sällan placerade i fack som vi inte vill förknippas med.
EKA: Enligt vad jag förstått har ni tidigare mest gett ut på DIY-basis, hur kommer det sig att AMTY släppte senaste vinylen?
ST: DIY har alltid varit bland det viktigaste för oss. Det har varit en väldigt nyttig utbildning och samtidigt en garanti för att helt själv bestämma och göra precis vad man vill. Å andra sidan har vi inte haft något egentligt val, då ingen har velat ta i oss med tång. AMTY hörde oss för länge sedan och tyckte vi lät skit, men de har väl mognat med åren och förstått vår storhet. Efter 20 år som DIY-talibaner kan det dessutom va kul att testa nåt nytt, och det behövdes nog att någon sparkade oss i arslet så vi yrvaket började skriva lite låtar igen.
EKA: Under alla år som ni varit punkare, vilket band har ni mest sett upp till? Vilket är det tråkigaste punkbandet ni lyssnat på?
ST: Vi tycker att den mesta punk är rätt tråkig, som en standardiserad McDonaldsmeny ungefär. Det betyder inte att vi inte gillar musiken, men det är väldigt få originella, uppkäftiga och intressanta band genom åren. Haak brukar säga att det bara har gjorts fem bra punklåtar, och det ligger kanske nåt i det.
EKA: Vad är viktigast att förmedla med musiken? Motstånd mot folks Svenssonattityder och samhället eller party?
ST: Från början var det viktigaste för oss att slå folk på käften, att bryta konventioner med såväl text som musik. Vi hade aldrig ambitionen att bli ett ”riktigt” band, att göra karriär eller ens bli uppskattade. Vi ville bara röra om. Med åren blev vi dock till slut något som liknar ett mediokert punkband och låtskrivandet blev något mer än bara spottloskor. På din fråga finns inget svar, men det låter ganska trevligt att skriva en låt som uttrycker ens åsikter samtidigt som man kan dricka öl till den.
EKA: Vilken av följande människor hade lättast fått anställning som ny bandmedlem, om ni varit tvungna att välja en? a) Fredrik Reinfeldt b) Kungen c) Homer Simpson d) Zlatan Ibrahimovic.
ST: Fredrik Reinfeldt, under förutsättning att han slutar med politik. Han gör mindre skada som medlem än som statsminister, och man kan alltid kicka honom pga arbetsbrist så han får känna på hur enkelt det är att leva på en a-kassa som max ger ca 10 000 kr/mån (vilket i och för sig är mycket mer än vad han nånsin kommer att tjäna som medlem i Svintask).
EKA: Vad tycker ni om fotboll? Följer ni något lag?
ST: Det har ju blivit några fotbollslåtar under åren; ”LFK” och ”Gör mål -Hur svårt kan det va?”. Haak är den som är mest fanatisk när det gäller fotboll. Vi andra följer bara landslagsmatcher ungefär.
EKA: Om Svintask var en sport och inte musik, vilken sport skulle den vara, något hårt och fysiskt som rugby, något elegant och precist som biljard eller kanske något helt annat?
ST: Definitivt något hårt och fysiskt som någon brutal kampsport… åtminstone för utövarna. För publiken framstår det nog snarare som något mjukare/gubbigare, typ boule eller golf kanske.
EKA: Några ord till folk i Eslöv? Vill ni spela här? Vad har ni mer på gång inom kort
ST: Vi har inget emot Eslöv, men vi vill inte spela där heller. Det är bara roligt att spela i undantagsfall och då kvittar det var vi spelar. På gång inom kort? Vi ska spela in ett legendariskt album och sen splittra bandet efter interna bråk om stimpengar och upphovsrätter.
ST: Vi började spela i mitten av 90-talet och inspirationen kom ifrån alla då aktiva band, framförallt i Halland, som vi verkligen hatade. Dom var så jävla duktiga och hurtiga och vågade dessutom kalla sig för punk. Vi kallade oss för olika vidriga bandnamn vid varje repa, och Svintask var väl det aktuella namnet när vi skulle skriva nåt namn på vår första demotape. Just då funkade det bra som ett avståndstagande från de andra banden i Laholm som hade tuffa och engelska namn. Nu 20 år senare känns bandnamnet inte lika genialiskt längre. Folk tror vi spelar nån jävla könsrock och vi blir inte sällan placerade i fack som vi inte vill förknippas med.
EKA: Enligt vad jag förstått har ni tidigare mest gett ut på DIY-basis, hur kommer det sig att AMTY släppte senaste vinylen?
ST: DIY har alltid varit bland det viktigaste för oss. Det har varit en väldigt nyttig utbildning och samtidigt en garanti för att helt själv bestämma och göra precis vad man vill. Å andra sidan har vi inte haft något egentligt val, då ingen har velat ta i oss med tång. AMTY hörde oss för länge sedan och tyckte vi lät skit, men de har väl mognat med åren och förstått vår storhet. Efter 20 år som DIY-talibaner kan det dessutom va kul att testa nåt nytt, och det behövdes nog att någon sparkade oss i arslet så vi yrvaket började skriva lite låtar igen.
EKA: Under alla år som ni varit punkare, vilket band har ni mest sett upp till? Vilket är det tråkigaste punkbandet ni lyssnat på?
ST: Vi tycker att den mesta punk är rätt tråkig, som en standardiserad McDonaldsmeny ungefär. Det betyder inte att vi inte gillar musiken, men det är väldigt få originella, uppkäftiga och intressanta band genom åren. Haak brukar säga att det bara har gjorts fem bra punklåtar, och det ligger kanske nåt i det.
EKA: Vad är viktigast att förmedla med musiken? Motstånd mot folks Svenssonattityder och samhället eller party?
ST: Från början var det viktigaste för oss att slå folk på käften, att bryta konventioner med såväl text som musik. Vi hade aldrig ambitionen att bli ett ”riktigt” band, att göra karriär eller ens bli uppskattade. Vi ville bara röra om. Med åren blev vi dock till slut något som liknar ett mediokert punkband och låtskrivandet blev något mer än bara spottloskor. På din fråga finns inget svar, men det låter ganska trevligt att skriva en låt som uttrycker ens åsikter samtidigt som man kan dricka öl till den.
EKA: Vilken av följande människor hade lättast fått anställning som ny bandmedlem, om ni varit tvungna att välja en? a) Fredrik Reinfeldt b) Kungen c) Homer Simpson d) Zlatan Ibrahimovic.
ST: Fredrik Reinfeldt, under förutsättning att han slutar med politik. Han gör mindre skada som medlem än som statsminister, och man kan alltid kicka honom pga arbetsbrist så han får känna på hur enkelt det är att leva på en a-kassa som max ger ca 10 000 kr/mån (vilket i och för sig är mycket mer än vad han nånsin kommer att tjäna som medlem i Svintask).
EKA: Vad tycker ni om fotboll? Följer ni något lag?
ST: Det har ju blivit några fotbollslåtar under åren; ”LFK” och ”Gör mål -Hur svårt kan det va?”. Haak är den som är mest fanatisk när det gäller fotboll. Vi andra följer bara landslagsmatcher ungefär.
EKA: Om Svintask var en sport och inte musik, vilken sport skulle den vara, något hårt och fysiskt som rugby, något elegant och precist som biljard eller kanske något helt annat?
ST: Definitivt något hårt och fysiskt som någon brutal kampsport… åtminstone för utövarna. För publiken framstår det nog snarare som något mjukare/gubbigare, typ boule eller golf kanske.
EKA: Några ord till folk i Eslöv? Vill ni spela här? Vad har ni mer på gång inom kort
ST: Vi har inget emot Eslöv, men vi vill inte spela där heller. Det är bara roligt att spela i undantagsfall och då kvittar det var vi spelar. På gång inom kort? Vi ska spela in ett legendariskt album och sen splittra bandet efter interna bråk om stimpengar och upphovsrätter.
lördag 22 mars 2014
Svintask, "Vinstvarning"
/ ARTIST: Svintask / TITEL: "Vinstvarning" / GENRÉ: 77-Punk / ETIKETT: AMTY / FORMAT: Vinyl-EP /
Svintask är ett band som funnits i mitt medvetande länge, men som jag aldrig kollat upp förrän nu. Av namnet att döma trodde jag att det skulle vara kängpunk och det är kanske tack vare det udda namnet som bandet fastnat i min hjärna som ett av de banden man ämnar "kolla upp", men ändå aldrig gör det.
Hursomhelst, AMTY skickade mig den här vinyl-EP:en och det är allt annat än käng. Jag får vibbar av tysk 77-punk, men även inhemsk svensk dito och lite, om än inte överdrivet mycket, brittisk gatupunk.
Det man slås av av att lyssna på den här plattan är hur ojämnt bandet är. Den inleds med Laholm tillhör mig, en cover på en välkänd Cock Sparrer-låt (gissa vilken!), bara för att följas av en tråkig andralåt på samma a-sida. B-sidan, däremot, har två schysta låtar, den första och den sista, varav den sista, Boogie-Woogie-helvete är nåt av det mest genialiska och uppnosiga jag hört på svenska på väldigt, väldigt länge och den får naturligtvis klart godkänt.
Men det är just för att det finns två låtar på skivan som är så fruktansvärt dåliga, Lite sämre överlag och Tömma på konferens, som drar ner skivans kvalité väldigt mycket.
Med så mycket sagt, så är, som sagt, de schysta låtarna desto schystare och jag uppmanar definitivt folk att köpa plattan och kommande alster från bandet.
Svintask är ett band som funnits i mitt medvetande länge, men som jag aldrig kollat upp förrän nu. Av namnet att döma trodde jag att det skulle vara kängpunk och det är kanske tack vare det udda namnet som bandet fastnat i min hjärna som ett av de banden man ämnar "kolla upp", men ändå aldrig gör det.
Hursomhelst, AMTY skickade mig den här vinyl-EP:en och det är allt annat än käng. Jag får vibbar av tysk 77-punk, men även inhemsk svensk dito och lite, om än inte överdrivet mycket, brittisk gatupunk.
Det man slås av av att lyssna på den här plattan är hur ojämnt bandet är. Den inleds med Laholm tillhör mig, en cover på en välkänd Cock Sparrer-låt (gissa vilken!), bara för att följas av en tråkig andralåt på samma a-sida. B-sidan, däremot, har två schysta låtar, den första och den sista, varav den sista, Boogie-Woogie-helvete är nåt av det mest genialiska och uppnosiga jag hört på svenska på väldigt, väldigt länge och den får naturligtvis klart godkänt.
Men det är just för att det finns två låtar på skivan som är så fruktansvärt dåliga, Lite sämre överlag och Tömma på konferens, som drar ner skivans kvalité väldigt mycket.
Med så mycket sagt, så är, som sagt, de schysta låtarna desto schystare och jag uppmanar definitivt folk att köpa plattan och kommande alster från bandet.
Plattan får 65,3% i grad av tillfredsställelse. De bra låtarna får ett mycket bättre betyg, men de sämre får ett desto sämre.
lördag 8 mars 2014
Good night, white pride!
Det är fel att det är mer kontroversiellt i dagens svenska punk/oi!-scen att ta avstånd från rasism än att lyssna på och att sprida vit makt-musik/RAC. Det kan aldrig bli nån unity för mig med krafter som vill splittra den scen vi har efter hudfärg. Punkscenen skall vara ett ställe man kan fly till och göra nåt konstruktivt om man tröttnat på svenssonlivet. Att då, i den säga att det är ok att hata nån, bara för att denne har annan hudfärg, det är verkligen inte ok.
Så låt oss ta fotbollens anda in i punkscenen igen. Vi fungerar som ett lag. Black & white - unite and fight!
All respekt åt Malmö skins, för att de anordnar en SHARP-spelning!
En intervju med Agrotoxico
EKA: Ni har hållt på i mer än 20 år, har ert sound ändrats nåt genom åren och har ni haft nåra förändringar i line-uppen? Vad har fått er att fortsätta som band?
AT: Japp, vår musik har förändrats genom åren, i bland medvetet, i bland av nån liten utveckling. Vi har haft lite förändringar i sång och trummor och sen 2004 har vi spelat med två gitarrer, vilket också förändrat vårt sound en smula. Vi lever inte på bandet. Vi har alla jobb, så vi spelar bara för att det är vår passion och vår livsstil. Vi spelar också fortfarande eftersom vi är vänner och vi behöver en ursäkt att rymma från våra flickvänner för att träffas över nåra öl. :)
EKA: Hur är scenen där ni bor? Finns det riktig unity mellan skinnskallar och punkare och är RAC/vit makt-skit accepterad i punk/skin scenen där ni bor?
AT: Jag kan helt klart säga att scenen här inte är lika organiserad och stor som i en del europeiska länder, till exempel Tyskland, men den är inte dålig, om man tänker på att vi är så långt borta från världens största scener. Vi har många bra punkband runt om i landet, nåra schysta spelställen, nåra etiketter. Tja, skulle kunna vara bättre, men den är ok. Det finns en vänsterfalang inom Brasiliens skinheadscen (särskilt i São Paolo) som hänger med nåra punkare, men det finns också ett gäng fascistiska rövhål och de är självklart inte accepterade i punkscenen.
EKA: Är ni vegetarianer/veganer? Jag har en vän som är, likt mig, vegis och vi har en pågående, aldrig slutande diskussion om vegismat. Han tycker det är omoraliskt att göra vegismat som ser ut och smakar som kötträtter, medan jag tycker det är schyst, för nu kan alla äta vad de vill, fast cruelty-fritt.
AT: Jag är vegis och jag tycker det är helt ok hur än maten smakar, så länge det inte finns djur i den. Jag vill inte ha lik på min tallrik, men samtidigt vill jag ha mat som smakar gott och om det ser ut som och smakar som kött, så bryr jag mig inte, har inget djur dött eller lidit, så dra åt helvete!
EKA: Ni hade lite kravaller i Brasilien förra året, vad handlade de om? Har det blivit en arresteringsvåg efter dessa kravaller, eller har folket tvingat regeringen att dra tillbaka impopulära beslut?
AT: Japp, allt startade med priset på kollektivtrafiken i São Paolo men tack vare vår fascistiska regims repression växte den och blev djupare folk började kämpa för fler rättigheter, yttrandefrihet, bättre kvalitet inom vården, utbildningen och kollektivtrafiken.
EKA: Ni har fotbolls-VM på g. Vad har det inneburit för den vanlige brasilianska knegaren eller fattighjon? Har många hus raserats för att bereda väg åt arenor, bygga flotta hotell och restauranger, etc? Har det varit nedskärningar i offentliga sektorn för att finansiera mästerskapet? Gillar folk i Brasilien att sportindustrins största spektakel kommer till ert land och kommer vanligt folk att kunna se matcherna?
AT: Brasilien är ett väldigt korrumperat land och VM är självklart den perfekta ursäkten för att stjäla allmänhetens pengar för att bygga arenor och annat. Regeringen har utlovat massa investeringar i flygplatser, kollektivtrafik, motorvägar och inga offentliga pengar till arenor och vad vi nu ser är raka motsatsen, massa offentliga pengar till värdelösa och privata arenor (i bland i städer utan bra proffsklubbar eller supporters) och inga pengar åt viktiga saker. De behandlar oss, som vanligt, som idioter. Vanligt folk (som följer stormedia) stödjer fortfarande VM:et, men allt fler människor klagar över det och protesterar mot det.
EKA: Följer ni nåra fotbollsklubbar? Tror ni folket nånsin kommer att återerövra det en gång så vackra spelet, eller är den för evigt förlorad till big business?
AT: Jag och Jefferson stödjer São Paolo F.C., Arthur stödjer Palmeiras och Pedro bryr sig inte om fotboll. Japp, modern fotboll är inte lika schyst som den en gång var. Det handlar bara om pengar och väldigt få spelare har kvar ett band till sina klubbar och supporters, men å andra sidan, inne på idrottsplatsen är fotboll fortfarande en fantastisk sport och ingen kan, trots deras försök, förstöra den.
EKA: Om er musik var en sport och inte musik, vilken sport skulle den vara, nåt hårt och fysiskt som rugby, nånting elegant och precist som biljard, eller kanske nåt helt annat?
AT: Bra och originell fråga. Jag skulle säga nånting hårt, men med hjärna, typ boxning.
EKA: Har ni nåt att säga till era svenska fans? Har nåt distro i Sverige era skivor och gillar ni nåra svenska band?
AT: Vi kan lugnt konstatera att vi älskar svensk punk och det är alltid ett nöje att spela i Sverige, för svensk publik och med svenska band. Vi längtar efter att göra det igen. Jag älskar band som Asta Kask, Wolfbrigade, Driller Killer, Anti-Cimex, Skitsystem, Avskum, Totalitär, Troublemakers, Disfear, Mob 47 (som förresten skall spela i Brasilien nu), etc. Jag gillar också svenska rockband som Hellacopters och The Hives. Well, jag älskar er musik.
Marcos Abreu - gitarrist och sångare.
fredag 7 mars 2014
Diverse artister: "And you call this civilization?"
/ ARTIST: Diverse artister / TITEL: "And you call this civilization?" / GENRÉ: Anarkopunk / ETIKETT: Pumpkin Records / FORMAT: CD /
Pumpkin Records släppte den här compen för nåt år sen och det imponerar på mig, inte bara att en så pass utskälld och bland punkare icke-trendig genré som anarkopunken, lyckas samla 50 band för en comp, utan också att Pumpkin Records uppenbarligen brinner för musiken de släpper. De menar allvar med budskapet, skivfordralet är tryckt på återvunnet kartongpapper och på baksidan står, i gammal Bullshit Detector-anda, "Pay no more than".
Jag gillar anarkopunken, mest för att den fortfarande har nåt att säga och inte lever i det förgångna. Musikaliskt gillar jag oi! bättre, men jag är alltid mer intresserad av att höra vad ett band tycker om världen vi lever i än att öl är gott, ingen slåss så bra som vi och fotboll är bra.
Skall man rikta nån kritik mot genrén så är det att allt för många band låter som en blandning av Conflict och Rudimentary Peni, snabbt, tokigt och argt. Med det sagt tillhör Conflict och Rudimentary Peni nåra av mina favoritband och det är klart, är man arg på nånting, så skall det höras. Jag tycker bara att det hade varit kul med lite annorlunda musik i bland. Hela första CD:en (compen är en dubbel-CD) är ganska straight forward anarkopunk med lite crust och d-taktsinfluenser i vissa låtar, med undantag för trubaduren The Casual Terrorist och mer traditionellt Crassigare Power is Poison.
CD nr 2, däremot, bjuder på lite fler utflykter, mycket baktakt, en del dub/roots-influerade låtar, men också skapunk och även om jag tröttnade rejält på skapunken typ 1995, så funkar det här, i och med att det blir en sån kontrast till CD nr 1 och blandningen av ska med anarko är ny i mina öron. Men jag tror inte en hel comp, 2 CD, med ska-anarko hade funkat. Det finns också en del grunge- och amerikansk västkusts- inspiration med i ett par låtar, men höjdpunkten på CD nr 2 är Anarcho Folko, som lyckas låta som en blandning av The Pogues och Flux of Pink Indians.
Men faktum är att det som gör den här compen kul är att tunga namn som just Flux of Pink Indians, The Subhumans, Conflict och Zounds finns med, likaså nåra av de största av yngre band, som Burnt Cross, Active Slaughter och The Restarts finns med och även om de är bra (bästa låten på hela skivan är Oi Polloi's SS Politician) , så är compens stora styrka att den presenterar band jag troligtvis aldrig annars hade hört och gör mig nyfiken på undersöka dessa namn noggrannare. Tre band jag verkligen vill kolla upp är Hello Bastards, Totälickers och Agrotoxico.
Jag tycker detta är en riktigt bra platta och uppmanar alla att få tag i den om man gillar anarko. Enda kritiken är att jag tror det hade varit schystare om blandningen hade varit lite större, inte i genré, utan i presentation. Fler baktaktslåtar på CD nr 1, alltså.
Detta är inte bara en bra comp, utan ett dokument över anarkoscenen under 2000-talet. Till och med ett svenskt band, Fredagen Den 13:e, finns med och som sådant är det värt att investeras i. Måste också berömma Pumpkin Records för det fina omslagskonsten.
Pumpkin Records släppte den här compen för nåt år sen och det imponerar på mig, inte bara att en så pass utskälld och bland punkare icke-trendig genré som anarkopunken, lyckas samla 50 band för en comp, utan också att Pumpkin Records uppenbarligen brinner för musiken de släpper. De menar allvar med budskapet, skivfordralet är tryckt på återvunnet kartongpapper och på baksidan står, i gammal Bullshit Detector-anda, "Pay no more than".
Jag gillar anarkopunken, mest för att den fortfarande har nåt att säga och inte lever i det förgångna. Musikaliskt gillar jag oi! bättre, men jag är alltid mer intresserad av att höra vad ett band tycker om världen vi lever i än att öl är gott, ingen slåss så bra som vi och fotboll är bra.
Skall man rikta nån kritik mot genrén så är det att allt för många band låter som en blandning av Conflict och Rudimentary Peni, snabbt, tokigt och argt. Med det sagt tillhör Conflict och Rudimentary Peni nåra av mina favoritband och det är klart, är man arg på nånting, så skall det höras. Jag tycker bara att det hade varit kul med lite annorlunda musik i bland. Hela första CD:en (compen är en dubbel-CD) är ganska straight forward anarkopunk med lite crust och d-taktsinfluenser i vissa låtar, med undantag för trubaduren The Casual Terrorist och mer traditionellt Crassigare Power is Poison.
CD nr 2, däremot, bjuder på lite fler utflykter, mycket baktakt, en del dub/roots-influerade låtar, men också skapunk och även om jag tröttnade rejält på skapunken typ 1995, så funkar det här, i och med att det blir en sån kontrast till CD nr 1 och blandningen av ska med anarko är ny i mina öron. Men jag tror inte en hel comp, 2 CD, med ska-anarko hade funkat. Det finns också en del grunge- och amerikansk västkusts- inspiration med i ett par låtar, men höjdpunkten på CD nr 2 är Anarcho Folko, som lyckas låta som en blandning av The Pogues och Flux of Pink Indians.
Men faktum är att det som gör den här compen kul är att tunga namn som just Flux of Pink Indians, The Subhumans, Conflict och Zounds finns med, likaså nåra av de största av yngre band, som Burnt Cross, Active Slaughter och The Restarts finns med och även om de är bra (bästa låten på hela skivan är Oi Polloi's SS Politician) , så är compens stora styrka att den presenterar band jag troligtvis aldrig annars hade hört och gör mig nyfiken på undersöka dessa namn noggrannare. Tre band jag verkligen vill kolla upp är Hello Bastards, Totälickers och Agrotoxico.
Jag tycker detta är en riktigt bra platta och uppmanar alla att få tag i den om man gillar anarko. Enda kritiken är att jag tror det hade varit schystare om blandningen hade varit lite större, inte i genré, utan i presentation. Fler baktaktslåtar på CD nr 1, alltså.
Detta är inte bara en bra comp, utan ett dokument över anarkoscenen under 2000-talet. Till och med ett svenskt band, Fredagen Den 13:e, finns med och som sådant är det värt att investeras i. Måste också berömma Pumpkin Records för det fina omslagskonsten.
Den här skivan behöver du! Jag ger den hela 92,3% i grad av tillfredsställelse!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)