Overload, "2011"

/ ARTIST: Overload / TITEL: "2011" / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: DIY / FORMAT: CD /

Overload tillhör, tillsammans med Burnley's stoltheter, What A Riot, nåra av de bästa nya banden inom Storbritanniens bredare punk/oi!-scen och jag är tacksam att jag får recensera nya, braiga, band som dem.

Nåväl, det här släppet är ganska likt vad jag hört innan av dem och varför ändra ett vinnande koncept?, nån kanske frågar, men samtidigt är det ju kul när band utvecklas. Det är inget fel på plattan, som slutar på runt 20 minuter, vilket jag tycker är optimalt för sån här musik, det är bara det att det inte är så annorlunda vad man hört förr.

Nåja, jag skall inte gnälla. Det är samma blandning av anarkopunkens och oi!'s sound med massa distade gitarrer, men om nåt utmärker det här släppet, så är det trummorna. Oavsett om det är anarko-marschtrummor på Godkiller och Streetcorner militia, eller de ösiga, drivande pogo-perfekta trummorna på No hope eller Virus '11, så gör trummisen ett bra jobb.

Jag satt länge och tänkte på vem sångaren, Teo, låter som, han har verkligen en speciell sångröst, men det slog mig, han låter ju som Deek i Oi Polloi och jämförelsen med anarkostorheter är inte vilseledande. Visst, Overload är och förblir ett gatuband, men har utforskat områden gatuband i vanliga fall inte vågar röra, så som vad arbetslösheten gör med en eller medias inflytande.

En annan musikalisk överraskning är baktakterna på Unemployement, vilka för en gångs skull sitter rätt. Egentligen är jag allergisk mot blandning av jamaicanskt och punk, The Ruts och Clash har gjort det och att försöka matcha dem är oftast en besvikelse, men av nån anledning funkar det för Overload. Jag gillar't!

Det saknas egentligen inte nåt på den här plattan, men det hade varit kul om bandet hade haft med nån sång på italienska på det här släppet med.

Jag hör gärna mer av det här bandet och om nån som arrangerar spelningar läser detta, så plocka hit Overload i sällskap av sina lokala vänner, Subculture, det tror jag hade blivit en spelning som kunde blitt sjujäklar så fet!

För att summera, en bra skiva, om än lite av vad man redan har hört, inget perfekt betyg alltså.

Men det är ändå bra och får 83,5% i grad av tillfredsställelse!

Vindicate This!, "BOTW!"

/ ARTIST: Vindicate This! / TITEL: "BOTW!" / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: Poink records / FORMAT: EP /

När jag började lyssna på oi! under tidigt/mitten av 90-talet var jag en dryg ska-älskare, men lyssnade på oi!, för att det var nåt man "skulle" göra. Dryg som jag var gav jag inga inhemska band chansen, utan nöjde mig med klassikerna från 80-talets England.

En sån attityd är taskig, för man är inte del av scenen om man inte stödjer den där man väl bor. Sant, det kom en hel del skit under 90-talet, men agnarna skola sållas från vetet och idag har vi kanske en liten, men ändå världsledande oi!-scen i landet. Det är ingen tillfällighet att svenska band turnerar över Europa och släpper skivor på europeiska etiketter. Vi har vad de vill ha och vad de vill ha är bland annat Vindicate This!, som här kanske gör sitt bästa släpp hitintills.

Till att börja med, schyst att de följer upp Hard Feelings med ytterligare en vinyl-EP. De kan lägga in sina bästa låtar på den och det blir inte massa utrymme som måste fyllas upp med annat material och man kan lyssna på plattan flera gånger i rad. Med andra ord, jag gillar't!

Vad man får musikaliskt tycker jag är en smula sent amerikanskt 80-tal, blandning av oi!, rock & roll och hc. Men jag tycker också man kan skönja influenser från brittiska namn som The Business och mina egna favoriter, Section 5. Det är med andra hårt och melodiskt samtidigt och inga krystade kakmonster i sikte, utan Papa Franz levererar med machismo, utan att förstöra melodierna. Jag gillar särskilt samspelet mellan gitarrer och trumma på låten All bosses are bastards och den andra låten på B-sidan, Crime City bullshit får mig att tänka på gamla plojbandet Chaotic Dischord's Rape & pillage i inledningen.

Textmässigt har bandet utvecklats, tycker jag och de nosar reda på politiska frågor, likt många svenska band för första gången på länge vågat göra, utan att för den skull förfalla till extremism. Det är verkligen kul att nån har nåt mer att säga än att de har stora boots, dricker mycket Guinness och vill prygla alla hippies de ser.

VT! gör inga försök att dölja sin klasstolthet på den här skivan och gör det utan att låta krystat. Commieband brukar ofta sjunga om klasstolthet, men VT! sjunger om Reinfeldts planer på höjning av pensionsåldern, sjunger ut mot den gangsterromantik som bara drabbar arbetare, eftersom de som är rika har råd med larm i sina villor och i All bosses are bastards tar de upp det faktum att chefer kan fjäska med sina anställda, så länge de anställda inte organiserar sig fackligt eller tar kampen på sin arbetsplats. Det tycker jag mig kunna läsa in i texten, även om de inte säger det explicit. I vilket fall som helst, så kritiserar de den falska verklighet som målas ut om relationerna mellan arbetare och chefer. Som nån norrländsk komiker sa en gång appropå det faktum att arbetare nu kallas "medarbetare", "man kan undra vad cheferna skulle säga om man kallade dem medchefer."

Nåja, det här är en schyst platta på alla sätt och vis, musiken är perfekt och texterna är helt okej. Jag tror vilken som helst fan av oi! skulle gilla det här. Skivan räcker kanske inte hela vägen fram, men en bra bit i alla fall. Blir till att se dem live nån gång!

Tack pojkar, för att ni håller oi!-scenens flagga vajande i Östdanm...förlåt, Sydsverige!

En helt hygglo platta får ett helt hygglo betyg, 85,3% i grad av tillfredsställelse!

Eslövs BK - Klippans FF: 5-3

Det här var hemmapremiären för mig i år, eftersom jag dessvärre missat de två inledande matcherna.

Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, eftersom EBK spelar i en ny division 4 i år, jämfört med föregående år och dessutom har en hel del nya spelare. Jag pratade lite med en kille innan spelet började och enligt honom har Klippan alltid varit något av ett "spöklag" för Eslöv, så det förbättrade inte mina förhoppningar.

Men när matchen väl började försvann mina värsta farhågor, det hade ju inte varit roligt att få stryk hemma av ett lag som ligger ett par placeringar under oss i tabellen och EBK gick ut starkt och hade ett par fina chanser tidigt i matchen. Matchens första straff fick vi också, i den 9e minuten satte Eldar Selimovic 1-0 på den och det var stor glädje hos mig och många andra i publiken, som var förvånansvärt stor för en match på Berga IP.

2-0-resultatet var nära att komma i 12e minuten, men dök först upp i den 20e, genom Erik Daniel Persson och sen damp 3-0 in i den 24e av nr 22, som dessvärre inte stod uppskriven med namn i programmet, så jag vet faktiskt inte namnet på honom. Överlag får ni ta mina rapporteringar av namn med en nypa salt innan Ekevalla är i gång igen, för utan namnutrop över speakern blir det jobbigt att se på långt håll vem som gjort målen.

Men just som man satt och gladdes över 3-0-resultatet, så började molnen hopa sig. I 26e minuten blev en KFF-spelare skadad och låg ner i vad som måste varit nästan 10 minuter, innan han blev bortburen på bår. Det tände KFF, som i 37e minuten satte in sitt första mål, vilket gjorde ställningen till 3-1, bara för att följas av 3-2 i 44e och efter lång tilläggstid, 3-3 i 48e.

Nu var man inte optimistisk, direkt, men i 57e dundrade vi in 4-3 och efter att ha spelat fint, fick vi dessutom en straff till, i 83e minuten, vilken Eldar Selimovic satte till 5-3, vilket också blev slutresultatet.

KFF skulle få en spelare till så pass skadad att han behövde bår-behandling, vilket naturligtvis gör att man känner lite för KFF och hoppas att deras skadade spelare snabbt repar sig. Jag tycker det gav en lite sorglig inramning åt en annars ytterst trevlig och livfull fotbollsmatch.

Matchens lirare i EBK, då? Jo, jag tänker inte utnämna nån person, utan för mig är matchens lirare EBKs samlade försvar. Det kanske kan tyckas konstigt, eftersom laget ändå släppte in 3 mål, men jag tycker ändå att försvaret gjorde sitt bästa och när de gjorde det, så lät de anfallet koncentrera sig på sina uppgifter.

Vad tar vi med oss förutom glädje över en fin match och smolk i bägaren i form av skador hos motståndarna? Jo, jag skulle vilja, om jag fick, komma med en liten, liten önskan om att laget tränar sig mer på fasta situationer.

Men, som sagt, det är skitkul att fotbollen, den fotboll som räknas, är i gång igen. Jag ser fram emot nästa hemmamatch och ännu mer mot tiden då Ekevalla står färdigombyggt!

Leo & The Lineup: "S/T"

/ ARTIST: Leo & The Lineup / TITEL: "S/T" / GENRÉ: Reggae / ETIKETT: Rocking Records / FORMAT: CD /

Detta är en ny bekantskap för mig. Visst, jag har hört dansk reggae/ska förr, men detta är definitivt av det bättre slaget. Inte för att danskarna är dåliga på baktakt, överlag tycker jag danskarna gör det bättre än punk. Uppenbarligen har de turnerat en del, att döma av infon på deras platta, men jag har helt missat dem.

Man skall inte vara fördomsfull, men jag tycker överlag att danskarna är mycket bättre på att göra mer positivt präglad och bättre dansmusik än nån av sina grannländer, nåt som gör dem klippt och skurna för baktakt, oavsett om det är på danska, som BliGlad, eller om det är som Leo & The Lineup, vars platta är helt på engelska, förutom lite mellansnack på livespåren.

Hursomhelst! Leo & The Lineup får en på dansant humör direkt, med inledningsspåret Boss Beat, sen följer fin reggae i sann sen 60-tals/tidig 70-talsstil. Faktum är att bandet är så bra att du skulle kunna spela skivan för mig och säga att det är ett gammalt Trojan-band och jag hade trott dig. Visst, de kör sin egen stil, att bara efterapa gammalt är ju inte så kul, men de har traditionen i sig, samtidigt som de utökar med ett eget uttryckssätt.

Textmässigt tycker jag också de prickat rätt. Det är mycket kärlekssånger, men även lokalpatriotism i kärleksförklaringen till bandets hemstad, Köpenhamn, i Rowdy streets.

Allt på skivan funkar, utom möjligtvis dub-versionen av Close my eyes, men jag gillar mest livespåren som avslutar plattan. Hade varit fett kul att höra en hel liveplatta med dem, eller, ännu hellre se dem spela i Östdanmark, förlåt, Skåne, för av de spåren att döma underhåller de rejält.

Innan jag hört den här plattan var jag deppad över att det görs så lite bra baktakt nuförtiden och hade nästan gett upp hoppet att det skulle finnas kvar i subkulturen, men band som Leo & The Lineup gör en positivt inställd till att god musik fortfarande görs.

Blir till att ta en långhelg i Danmark framöver, se FC Nordsjälland på eftermiddagen, käka på Riz Raz på tidig kväll och sen gå på Leo & The Lineup-konsert.

Det här var hur bra som helst!

En skiva som inte bara får en att komma i reggae-feeling direkt, utan dessutom växer på en varje gång man spelar den får självklart ett gott betyg.

Jag ger plattan hela 91,3% i grad av tillfredsställelse!

Jag är ledsen, men...

...jag har en kronisk sjukdom och jag har känt av den i veckan, så som det ser ut nu vågar jag inte ta mig till idrottsplatsen ikväll.

En intervju med Cervelli Stanki

EKA: Vad inspirerade er för så många år sen att starta bandet och vad har fått er att fortsätta med det?

CS: Att vara uttråkade, vilja att skrika ut våra idéer, fyra unga mäns ilska efter att ha sett den moderna världen som bara skit och att kämpa mot alla former av rasism.

Idag är anledningarna de samma, men mer medvetenhet har vunnits över de senaste tjugo åren.

EKA: Vad betyder "Cervelli Stanki" och vad fick er att ge bandet det namnet?

CS: Vårt namn betyder, på svenska, "Trötta Hjärnor" och representerar vår frustration över systemet. Vi valde namnet för det var en tagg på en av vår stads murar.

EKA: Jag är personligen straight edge sedan sex år tillbaka och helt nykter från alkohol sedan nio år tillbaka. Här, i Sverige, har vi en väldigt stark brännvinskultur och den icke-rasistiska skinheadkulturen i det här landet blev i mycket till som reaktion på straight edge scenen i det här landet under 90-talet, vilken hade sina förkämpar bland många band från Umeå. Så svenska skins dricker väldigt mycket öl och man måste vara beredd att ta massa skit om du bestämmer dig för att inte dricka. Hur är det i Italien, med dess starka vinkultur? Får ni ta massa skit från gemene man för att ni inte dricker och hur behandlar folk i skinheadscenen straight edge kids? Nåra italienska sxe-band vi borde känna till?

CS: I Italien imiterar de flesta skinsen de brittiska och dricker därmed en hel del öl och vin. Det mesta av trubbel som sker på våra konserter skapas av fulla kids. Jag gillar det inte. Jag tror vi kan leva väl och ha kul utan att missbruka alkohol och droger.

SxE-scenen i Italien har haft en hel del braiga hardcoreband förr och även idag är det lätt att träffa folk i hardcorescenen som är straight edge, eftersom en hel del skins har valt en annan väg än stereotypens som tjocka, fulla och dumma.

EKA: Hur och när blev ni veganer? Vilken var er anledning, var det kritik av hur den kapitalistiska köttindustrin fungerar eller var det ett etiskt ställningstagande för att allt liv är lika? Hur stark är den anti-specieistiska rörelsen i Italien?

CS: Jag är vegan sedan 5 år och sxe sedan 3. För mig är det ett viktigt ställningstagande mot kapitalism och konsumtionism, men ett personligt val. Jag vill inte mästra de som inte tänker som jag att börja leva som jag. Det är definitivt också ett etiskt val, en stor kamp mot rasism, för för djuren är varje man som utnyttjar dem en nazist.

Djurrättsrörelsen växer i Italien, det finns många protester mot djurförsök, köttkonsumtion, tobaksindustrin, etc, men man måste vara beredd på att kämpa för att uppnå resultat.

EKA: Italien verkar ha en stark vänster-skinhead-scen med massor av bra band som erat och Los Fastidios. Hur kommer det sig?

CS: Det är för att våra farföräldrar kämpade mot fascismen, för att fascismen inte är död, vi måste alltid kämpa, vi hade en fascistregering i förklädnad för femton år under Berlusconi, det finns nazi-fascistiskt inspirerade rörelser som Casa Pound. Det är normalt för många band i Italien att vara vänster  och skinheadscenen är väldigt politiserad.

EKA: Hur är fotbollsscenen i Italien av idag? Jag frågar, eftersom jag läste nånstans att Lazios och Romas supporters gjort gemensam sak att anfalla Tottenham, när de spelade i Rom, eftersom de har rykte av sig att vara judar. Kan fascister organisera sig i fotbollsfirmor och hur svarar antifascister på det här? Hur har antifascister svarat på polisens mord på Gabriele Sandri? Är scenen enad bakom kraven på rättvisa?

CS: Det är sant att Romas och Lazios supporters har gemensamma extrema värderingar och ofta tar sig an nazistiska räder som den mot Tottenhams supporters. Läktarna blir mer och mer tomma, tack vare betal-tv och pay per view och tack vare fascistiska lagar. För mig borde man inte glömma att vara fans och samtidigt engagera sig i kampen mot fascismen och polisen, skapa en stor rörelse för att straffa mördarna, de som mördade Gabriele Sandri, Claudio Spagnolo. Jag och mina kamrater kör ultrasgruppen "working class" långt ut på vänsterkanten, som följer laget i min stad, Savona. Nuförtiden, tack vare problemen och alldeles för mycket dumhet i ultrasrörelsen, så kan jag inte ta mig till stadion.

EKA: Om ert band var en sport och inte ett band, vilken sport skulle den vara? Nåt hårt och fysiskt som rugby eller nåt precist och elegant som biljard, eller kanske nåt helt annat?

CS: Det är första gången jag fått denna underbara fråga!!! Jag älskar alla sporter, jag spelade fotboll i många år, sen beachvolleyboll, baseboll, handboll, volleyboll och kampsporter som wing tsun, brazilian ju-jitsu, mma! Jag skulle säga att Cervelli Stanki är som en mma-fajter, fast snabb, kraftfull, precis, med stil!

EKA: Nåra ord till era svenska fans? Vill ni spela här?

CS: Ja, jag tycker att det i Sverige finns en bra punk/hc-scen, jag älskar vegan-sxe-banden Refused och The Intenrational Noise Conspiracy!! Vi hoppas vi i ert land kan spela våra snabba och ilskna street-oi!-rock-n-roll och träffa nya vänner att lära känna personligen! Vi ses på scenen!!!
ivn

Eslövs Bollklubb är mitt landslag!

Så har fotbollen kommit in i sin mest intensiva fas. På kontinenten har slutstriden inletts, här hemma börjar Allsvenskan, samtidigt som en hel del landskamper spelas. Samtidigt kunde jag inte bry mig mindre.

Visst, jag gillar inte Helsinborg, BoISare, som jag är, men jag hade inte hoppat av glädje om Djurgården hade slagit dem igår och Champions League är så urbota tråkigt modernt fotbolls-helvete sen Celtic åkte ur att man inte ens kan engagera sig en smula. Ungefär som FA Cup-matchen jag såg på tv 10 nyss, där Chelski slog Manchester United. Ärligt talat, det är inte fansen som vinner, utan de som sponsrar klubbarna och de som tjänar multum på biljettintäkterna.

Egentligen finns det bara två klubbar kvar inom Europeisk fotboll som har nån slags anda kvar i sig och som representerar nåt, nämligen Athletic Bilbao, som vägrar ställa upp med spelare som inte kommer från Baskien och Celtic FC som representerar de irländska arbetarklassinvandrarna och allt som är fint med vår klass i Storbritannien. Men ingen av dem har en chans i storfotbollen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, boven i dramat är det faktum att man nuförtiden får ha i princip hur många utländska spelare som helst, vilket innebär att de med mest pengar kan köpa det "bästa" laget, vilken kontrast till Lisbon Lions, där alla spelare utom en kom från en radie av 2 km (eller var det mil? Osäker...) från Celtic Park!

Det faktum att vissa klubbar i vissa ligor sysslar med ekonomisk doping innebär att deras landslag påverkas. Mer pengar åt klubbarna innebär att de har råd att utveckla och behålla sina talanger.

Det är förvisso sant att Sverige har en hel del internationella talanger, men poängen är att de inte spelar i Allsvenskan och inte är vana att spela tillsammans på klubbnivå. Dessutom är de överbetalda, övervärderade divor. Svenska landslaget under Hamréns ledningar funkar helt enkelt inte. Se bara på de senaste resultaten. Det kvittar hur bra Ibra är om spelupplägget inte funkar och alla spelarna vill vara Ibras like som målkåt diva.

Svenska landslaget har kort sagt blivit en katastrof och jag känner inte att det representerar mig längre, lika lite som jag anser att min gamla favoritklubb, Arsenal, på nåt sätt representerar mig. Modern fotboll är av ondo!

Därför deklarerar jag nu att jag skiter i hur det går för de blågula. Eslövs Bollklubb representerar min stad och därmed mig. De är mitt landslag. All den kärlek som en uppsvensk känner för sitt fosterland känner vi skåningar för våra hemtrakter och när jag var ung var det krig mellan byarna på Jägers, det är lite den lokalpatriotismen som brinner i alla skåningars hjärta som får mig att brinna för EBK.

Så låt den mångmiljardinbringande fotbollscirkusen hållas och låt de blågula vinna VM eller bli slagna av smånationer, jag bryr mig inte. Jag är inte svensk, jag är Eslövbo och mitt landslag heter Eslövs Bollklubb!