När jag började lyssna på oi! under tidigt/mitten av 90-talet var jag en dryg ska-älskare, men lyssnade på oi!, för att det var nåt man "skulle" göra. Dryg som jag var gav jag inga inhemska band chansen, utan nöjde mig med klassikerna från 80-talets England.
En sån attityd är taskig, för man är inte del av scenen om man inte stödjer den där man väl bor. Sant, det kom en hel del skit under 90-talet, men agnarna skola sållas från vetet och idag har vi kanske en liten, men ändå världsledande oi!-scen i landet. Det är ingen tillfällighet att svenska band turnerar över Europa och släpper skivor på europeiska etiketter. Vi har vad de vill ha och vad de vill ha är bland annat Vindicate This!, som här kanske gör sitt bästa släpp hitintills.
Till att börja med, schyst att de följer upp Hard Feelings med ytterligare en vinyl-EP. De kan lägga in sina bästa låtar på den och det blir inte massa utrymme som måste fyllas upp med annat material och man kan lyssna på plattan flera gånger i rad. Med andra ord, jag gillar't!
Vad man får musikaliskt tycker jag är en smula sent amerikanskt 80-tal, blandning av oi!, rock & roll och hc. Men jag tycker också man kan skönja influenser från brittiska namn som The Business och mina egna favoriter, Section 5. Det är med andra hårt och melodiskt samtidigt och inga krystade kakmonster i sikte, utan Papa Franz levererar med machismo, utan att förstöra melodierna. Jag gillar särskilt samspelet mellan gitarrer och trumma på låten All bosses are bastards och den andra låten på B-sidan, Crime City bullshit får mig att tänka på gamla plojbandet Chaotic Dischord's Rape & pillage i inledningen.
Textmässigt har bandet utvecklats, tycker jag och de nosar reda på politiska frågor, likt många svenska band för första gången på länge vågat göra, utan att för den skull förfalla till extremism. Det är verkligen kul att nån har nåt mer att säga än att de har stora boots, dricker mycket Guinness och vill prygla alla hippies de ser.
VT! gör inga försök att dölja sin klasstolthet på den här skivan och gör det utan att låta krystat. Commieband brukar ofta sjunga om klasstolthet, men VT! sjunger om Reinfeldts planer på höjning av pensionsåldern, sjunger ut mot den gangsterromantik som bara drabbar arbetare, eftersom de som är rika har råd med larm i sina villor och i All bosses are bastards tar de upp det faktum att chefer kan fjäska med sina anställda, så länge de anställda inte organiserar sig fackligt eller tar kampen på sin arbetsplats. Det tycker jag mig kunna läsa in i texten, även om de inte säger det explicit. I vilket fall som helst, så kritiserar de den falska verklighet som målas ut om relationerna mellan arbetare och chefer. Som nån norrländsk komiker sa en gång appropå det faktum att arbetare nu kallas "medarbetare", "man kan undra vad cheferna skulle säga om man kallade dem medchefer."
Nåja, det här är en schyst platta på alla sätt och vis, musiken är perfekt och texterna är helt okej. Jag tror vilken som helst fan av oi! skulle gilla det här. Skivan räcker kanske inte hela vägen fram, men en bra bit i alla fall. Blir till att se dem live nån gång!
Tack pojkar, för att ni håller oi!-scenens flagga vajande i Östdanm...förlåt, Sydsverige!
En helt hygglo platta får ett helt hygglo betyg, 85,3% i grad av tillfredsställelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar