Blandade artister: "The best of the Northern Soul story"

/ ARTIST: Blandade artister / TITEL: The best of the Northern Soul story / GENRÉ: Northern Soul / ETIKETT: Sony / FORMAT: CD /

Till att börja med och detta är en stor sak för mig, den här dubbel-samlings-CD:en är utgiven på ett multinationellt storföretag, nämligen Sony.

Detta rimmar för mig väldigt illa med Northern Soul-rörelsens värderingar, men plattan kom 2011 och jag tror jag kan gissa mig till varför Sony släpper den just nu. I takt med att kidsen allt mer vänder sig till spotify och itunes blir skivköpandet tyvärr något för bara oss gamlingar och de som är ännu äldre än sjuttiotalistiska gamlingar som undertecknad. Det är den första orsaken, den andra är att vi på sista tiden sett en retrorörelse i popmusiken, som efter Amy Winhouse's Back to black, resulterat i listplaceringar för en mängd anndrahandskopior av Amy, såsom Duffy, den underbart vackra Melanie Fiona och Gabriella Cilmi. Allt pekar mot en revival av 60-talssoundet och då kan Northern Soul plötsligt få en revival, något som passar de stora skivbolagen bra, eftersom rättigheterna till obskyra artister utan framgång nån annanstans än i Norra England för 40 år sen inte kan vara skyhöga, direkt.

Med det sagt tycker jag definitivt att folk skall skaffa sig skivan, för Sony har uppenbarligen ansträngt sig för att leta guldkorn i sanden. Som vanligt, när det gäller Northern Soul, så är musiken kanske inte jätteoriginell, utan påminner mycket om de artister som var stora då, även om musiken på just denna samling aldrig känns plastig. Faktum är att det är den bästa Northern Soul-plattan i min samling. Alla nummer rockar röven av en. Det här är bra skit!

Sen finns det förvisso med två spår som, även om de är bra, jag inte tycker borde platsa på en Northern Soul-platta, nämligen ett med Little Richard och ett med Paul Anka.

Det enda jag riktigt retar mig på är det billiga jobbet bolaget gjort med häftet som följer med skivan. En sida med fakta om Northern Soul som man hade kunnat läsa sig till på Wikipedia. Med de resurser Sony har, så borde de kunna hitta lite kul fakta om de olika artisterna, eller i alla fall sätta in några bilder på ett par av dem.

Men, men, detta är en platta jag klart rekommenderar till alla smoothies, niteowls och nostalgiska fotbollsfans. Den får hela 96,7% i grad av tillfredsställelse!

Film: "Zurück aus dem Urlaub"

TITEL: Zurück aus dem Urlaub / GENRÉ: Dokumentär / FORMAT: DVD /

Den här filmen är en dokumentär som handlar om FC Hansa Rostocks säsong i tyska tredje ligan, åren 2010-11. Man tillbringade en säsong där och gick sen upp och, som alla Hansafans tyvärr vet, vi halkade ner igen säsongen 2011-12.

Den här filmen kan därför, tror jag, tjäna som inspirationskälla. Efter att vi halkade ner var vi tvungna att bygga ett helt nytt lag. Otrotligt nog lyckades vi som sagt, med konststycket att komma upp igen. Om man studerar den här filmen tror jag man kan dra slutsatser om vad vi gjorde bra, respektive dåligt.

Vi var överlägsna i trean och det är kul att se fansen på plats glada och spelarna spelsugna, såväl som ett par scener från spelarnas firande efter vunna matcher. Men det är klart, hellre en halvdålig säsong i tvåan än en superb i trean.

Hansa är ett klassiskt lag och förtjänar att spela i tyska ligans finrum, men det är klart, de flesta östklubbarna har det gått ut för. Se bara "Deutsche Rekordmeister", Berlin FC Dynamo, nu spelar de i femman. Även om tyska Bundesligan är en levande liga där pengarna än så länge inte tagit fullständigt kommando på traditionernas bekostnad, så har dessa pengar ändå spelat sån stor roll att västklubbarna köper alla bra östspelare och mer än 20 år efter murens fall dominerar väst fortfarande. Det är synd.

För alla Hansafans är den här filmen ett måste! Jag är inte direkt en fena på tyska, även om jag vet hur man beställer en alkoholfri öl. Men, även om man skulle kunna ha textat den, så har man ändå så mycket glädje av den här filmen på grund av alla filmsnuttar från matcher, mål, både framlänges och baklänges och annat intressant. För den som kan tyska kan filmen vara ännu mer intressant, eftersom det är gott om intervjuer och kommentarer.

Nu håller vi alla tummarna för att Hansa klättrar nästa säsong!

En så bra film får naturligtvis 100% i grad av tillfredsställelse!

Eslövs BK - Näsums IF: 4-1

På väg till matchen idag kunde jag konstatera att vi som vanligt har otur med vädret. Väl framme på Ekevalla kunde jag konstatera att vi som vanligt bor i en stad befolkad av människor som saknar all känsla för lokalpatriotism och hellre stannar hemma och ser på ishockey än på stadens enda fotbollslag. För jag tror inte det beror på vädret.

Hursomhelst! Med dagens resultat, 4-1 till röa, kan man bara konstatera att alla de som stannar hemma missade en fin uppvisning i kvalitetsfotboll och en möjlighet att slå sig på bröstet och vara stolt Eslövsbo!

Eslöv tog kontroll över matchen tidigt och dominerade den hela tiden. Näsums enda mål kom i 84e minuten genom Stefan Nord och det kan diskuteras om det var rättvist att de satte den. Jag tycker nog det var det, för de ett par fina chanser i matchen, även om EBK totalt förtjänade det resultatet vi fick!

En annan sak man kan anmärka på var att det var väldigt fysiskt vid flera olika tillfällen och därför mycket spelavbrott. Domarn var dock bra och dömde rättvist, tycker jag, det enda jag har att påpeka var att Näsum försökte filma sig till en straff i 53e minuten, något domarn ej gick på, ändå delade han mig veterligen ej ut ett gult kort! Näsum hade förtjänat ett par kort till, bland annat genom ett par fula tröjdragningar som också passerade ostraffade.

Selwan Al-Jaberi är för mig matchens lirare, eftersom han krigade hela tiden och var på språng offensivt. Han satte också 1-0-målet i 7e minuten, samt 2-0 i 69e. Tahrir Krasniqi satte 3-0 i 80e och Kim Jeppsson 4-1 i 91a.

Väldigt fint jobbat av killarna! Förlåt mig om jag låter som en gammal raspig grammofonskiva, men jag tycker gott att när killarna representerar hela staden borde hela staden vara där och sjunga för dem och vissa att vi är stolta över dem. Därför, mer folk på läktaren nästa gång!

USCB Allstars: "Hygglo birdo"

ARTIST: USCB Allstars / TITEL: Hygglo birdo / ETIKETT: Rough rider / GENRÉ: Ska / FORMAT: CDEP /

Det var många av oss som sörjde när USCB Allstars gick i graven härom året. Bandet spelade en hyffsat bra, "streetig" ska med attityd som saknas bland många svenska band. Inte bara i texterna då, som i mycket, förvisso, handlade om sex och kärlek, men sex och kärlek från en rudeboy eller players synvinkel. Även musiken hade ett skönt, fint gung, tycker jag och baserades på lika delar 90-tals ska och Göteborgsrock. I alla fall på denna, deras debut. Jag tycker mig faktiskt kunna höra lite Gbg Sound i influenserna, trots att det är en helt annan musikstil.

Detta var som sagt bandets debut och jag är en av få lyckliga som köpte skivan när den kom, innan de blev så stora att de fick spela på Hultsfredsfestivalen. Det är inte det att jag har en magisk förmåga att hitta bra band, nej, en kompis till mig spelade i bandet och jag ville stödja min kompis band.

Jag vet inte riktigt mer vad man ska säga om plattan. Den var bra då och är bra nu, även om bandet kom att göra bättre släpp längre in på karriären. Musiken är dansant, även om jag ogillar det proggiga introt på Brand new age, en låt som annars är den bästa på plattan. Den har ett bra gung och ett bra budskap, ett stridsrop för en ny generation rudies och en svensk tredje våg.

Sen är det kanske lite trist att svensk ska nuförtiden verkar, med undantag för Mobster, ha somnat in och alla som lyssnade på ska förr har blivit narkomaner som hyllar en död etiopisk diktator. Hade vi haft fler band som USCB Allstars hade den svenska scenen kunnat se annorlunda ut.

Inte så mycket mer att säga. Vila i frid, USCB Allstars och gör gärna en reunion.

Skivan var en pionjärhandling när den kom och håller fortfarande, därför får den hela 91,3% i grad av tillfredsställelse!

Herbert Hunter: "Northern Soul Legend"

ARTIST: Herbert Hunter / TITEL: Northern Soul Legend / GENRÉ: Northern Soul / ETIKETT: Superbird / FORMAT: CD /

Jimmy Pursey, Sham 69:s sångare, kallade punken "vit soul". Det var inte bara för attityden, utan det föreligger ett visst släktskap. Bandet som alla första vågen brit-punkare relaterade till, från Pistols till Cock Sparrer, var The Small Faces och de var i sin tur ganska influerade av 60-talssoul. Om man byter ut Faces orgelpartier mot blåsinstrument så har man garanterat vit soul!

Om punken är vit soul är Northern Soul svart punk. Det på meriterna av att vara utgivna på små etiketter, subkulturell bindning till mods och skins, attityd och känsla!

Vad man får på den här skivan är en av de bättre Northern Soul-sångarna jag nånsin hört (även om man skulle kunna, av namnet, tro att det var ett argt RAC-band som hetsar mot långhåriga skinnskallar). Hans röst är fantastisk, ibland låter han som Wilson Pickett, ibland som Ray Charles och med en genomgående Motown/Atlantic-känsla. Detta är 60-tal!

Det som är Hunters styrka är också hans svaghet. Det är först på de sista tre, en smula bluesigare, spåren som man kan skönja ett originellt uttryck, annars låter han, som sagt, som en blandning av Wilson Pickett och Ray Charles.

Men så är det å andra sidan med ganska mycket Northern Soul och precis som det finns hundratals oi!-band som låter precis som det gamla RAC-bandet The Die-Hards rent musikaliskt, alltså, och som aldrig kommer att bli lika stora som legenderna, så fanns det hundratals om inte tusentals soulsångare som var bra, men så o-originella att de var tvungna att göra sin släpp på små etiketter och nöja sig med att bli stora i Wigan.

Men om man gillar Northern Soul, så gillar man sånt här och kan helt klart ha överseende med den föga originaliteten. Det här bra skit och istället för att tänka "nu låter han som Wilson Pickett igen", kan man bara njuta av musiken och Hunters souliga röst.

Det här är bra skit!

Jag ger plattan 81,5% i grad av tillfredsställelse!

The Riffs: "Live at Club Ska"

BAND: The Riffs / TITEL: Live at Club Ska / GENRÉ: Ska / ETIKETT: Moon Ska World / FORMAT: CD/

The Riffs började, om jag inte blivit felinformerad, som ett oi!-band under namnet Feckin Eejits och har alltid behållit en punkattityd när det gäller deras ska-musik. Normalt sett gillar jag ska och punk, men inte mixen och även om The Riffs är bra på det de gör, så blir det ibland för snabbt och jag har egentligen aldrig tyckt bandet är så mycket att hänga i julgranen.

Missförstå mig inte, de är inte dåliga, det är bara det att de inte är särskilt bra heller. De är ett typiskt tredjevågenband från det förenade kungadömet och även om de var med om att definera ett sound (som jag som sagt inte är överdrivet förtjust i), så har det och dess efterföljare i skatepunk och skacore gjorts så många gånger att man är trött på skiten.

Med det sagt så låter den skivan bättre än något jag hört tidigare med dem, de verkar kunna fixa till en fest live, i alla fall och kommer de till södra Sverige/Danmark kommer jag nog att se dem.

Det som talar till bandets fördel är det faktum att de har ett par låtar med som inte är lika frenetiskt snabba, typ Murderation. Om de hade fortsatt sakta ned lite på tempot hade de kunnat bli ett bra reggaeband, det är jag övertygad om, för de har färdigheterna på instrumenten och en cool sångröst.

På skivan finns ett par covers på gamla reggae, punk och ska-låtar. Double Barrel, med Dave Barker på sång är den schystaste. De har även med Paul Fox från gamla favoriterna The Ruts. Tillsammans med honom gör de Jah War och gör den damn straight dessutom. Det är ett bra val, om än lite förvånande, för med tanke på vilken slags musik The Riffs annars spelar hade jag förväntat mig Babylon is burning, In a rut eller Savage circle. Så det är jag tacksam för, men hade jag fått välja Ruts-låt hade jag tagit Sus.

Gillar man ska med en punkig attityd gillar man det här, men jag tror The Riffs är ett band som skall upplevas live. Skulle gärna se en coverplatta med skinheadreggaeklassiker från bandet, det tror jag hade blitt hur fett som helst!

Bandet är inte dåligt, men inte heller bra och får 61,3% i grad av tillfredsställelse.

Senrab FC

Det finns klubbar som uppfostrar fotbollstalanger och sen finns det klubbar som Senrab FC, klubbar som av nån anledning sprutar ur sig talang efter talang.

Senrab FC kommer från hjärtat av East End, nämligen Stepney. Namnet kommer efter "Senrab Street", en gata som ligger bak "Barnes Street" och Senrab blir som sagt Barnes baklänges.

En av alla talanger som kommit från klubben och gjort det i gott sällskap som namn som Sol Campbell, Jermaine Defoe och Bobby Zamorra är John Terry. Terry är så lojal sin gamla klubb att han gav den en okänd summa pengar häromåret när den hade eonomiska trubbel.

Senrab FC är vad fotboll handlar om, hjärta och community! Det är väl mer eller mindre en självklarhet att man får kolla upp dem nästa gång man är i London!